Lek som ursäkt - #61

The opposite of play is not work. The opposite of play is depression. (Stuart Brown)

Detta är en omarbetad text som beskriver en leksituation. Namnen på barnen är givetvis fingerade.

Hedda kom gråtandes springande till mig och sökte tröst: ”Erik och dom andra är dum­ma”. De hade kastat pinnar på henne och hon var förtvivlad.    

    Hedda be­rät­ta­de att de hade lekt ”Tjuv och polis”. Erik och två andra barn hade varit po­li­ser som skulle fån­ga Hedda och sätta henne i fängelse. Som vanligt ville jag förstå hela för­loppet och jag hade som princip att alla som deltagit i leken skulle få komma till tals.

     Erik var ofta inblandad i konflikter. Han hade svårigheter med att leka med andra barn. Han ville alltid vara den som bestämde. Organiserade lekar och sport med regler var yt­ter­st problematiska för Erik, som konsekvent ändrade på reglerna för att inte förlora. Han kun­de helt enkelt inte förlora. Att han valde att vara polis var hans sätt att re­pres­en­te­ra ordningsmakten.

    När jag frågade vad som hade hänt sa Erik: ”Vi bara lekte”. Jag påpekade att det inte blir en bra lek om någon blir ledsen. Jag anade ett leende hos Erik. Han verkade vara nöjd med vad han hade åstadkommit. Erik visade ibland tendenser som gjorde honom svår att tycka om bland pedagogerna. Jag kan se att det tyvärr saknades kunskap och förståelse för hans beteende. Mar­­gareta Öhman skriver i Det viktigaste är att få leka! om hur otrygga barn sänker andra barn för att höja sig själva, för att må bättre.

     Möjligen började det som en lek, men blev till ett maktspel, det vill säga inte lek. Erik hade soc­i­al­a problem och tålde inte kritik. Han blev lätt aggressiv och destruktiv. Där­emot var han begåvad i skolämnena och duktig på att teckna. Så länge han hade kontroll var han som regel nöjd.

    När jag vände mig till barnen som Erik lekt med bröt han in och sade: ”Alltså, vi bara lek­te!”. Han var uppenbart irriterad, och det krävdes försiktighet för att inte gå i klinch med honom. Han hade knutna nävar och började bli röd i ansiktet. Kroppsspråket var tal­ande. De två andra barnen var ”svagare” och stod under Eriks kontroll. De var hans alibin. De var i och för sig frivilligt deltagande, men de hade inte riktigt kapacitet att se vad Erik styrde dem att göra, de rycktes bara med. De hade kanske en annan uppfattning om lek­en, eller kanske hade de rentav en egen lek inom Eriks "lek". De andra barnen bekräftade: ”Vi bara lekte”.  Jag var tvungen att ställa mer direkta och ledande frågor. De erkände att de hade kastat pinnarna. Erik slog sig för pannan. Han bytte taktik och skyllde på de andra barnen. Erik nekade till att han hade kastat pinnen på Hedda. Men de andra barnen gillade inte att bli anklagade och skyllde i sin tur på Erik. Min ambition var att klargöra vad som var okej och inte okej i lek.

    Det var en tjuv- och polislek, en klassisk jagalek, men kanske inte så mycket en rollek. Så jag ställde mig frågande hur pass mycket Erik lekte polis egentligen? Hans lek var oerhört skör eftersom han inte klarade av förhandlingen. Jag uppfattade Erik som om han bar på en stor otrygghet inom sig. Jag kan tolka det som att han projicerade sitt inre kaos på en vild lek. ”Den karnevaliska leken … försöker inte skapa harmoni eller enighet ” (Maria Øksnes Lekens flertydighet: om barns lek i en institutionaliserad barndom). Leken hade inte kommunicerat, utan rasat vilt.

   Var det egentligen ett medvetet bus, eller en ond lek? Var han verkligen polis, eller var det en täckmantel? Frågan är om han faktiskt kände sig så pass trygg i sig själv att känna att det var en lek? Trygghet är något som krävs för att något ska kunna utvecklas till lek. Kanske hans agerande inte ens var frivilligt, utan en tvångshandling. Hur kan jag egentligen veta att någon leker, när jag ser kommunikationssvårighet­er med andra barn i leken?

     Vi får dock inte se Hedda bara som ett offer. Faktum är att hon hade inlett leken med det klassiska: ”Du kan inte ta mig!”. Det är en typisk leksignal som kan vara svår att motstå. Hedda visste att hon var snabbare och uthålligare än Erik och hans lilla gäng, men Erik kunde bara inte misslyckas med att fånga tjuvar. Han tog till det han kunde: han kastade sin pinne på hen­ne. Som en förlängning av sin egen kropp kunde han på så vis nå Hedda. Hedda kunde inte av­sluta leken hon inlett, därför att hon inte ville bli fast och Erik kunde inte ge sig. Hon hade gett sig in i en maktkamp. Därför blev det ett orosmoment när Erik aldrig fångade Hedda. De lekte egentligen inte samma lek.

    Hade Erik varit trygg och kunnat vara mer fantasifull, hade han kanske funnit en annan lösning. Kan vi förstå lek på det sätt som Birgitta Qvarsell menar? Det vill säga att lek är ”att utöva en kompetens”? Det är ett gestaltande med estetiskt värde. Låt oss föreställa oss att poliserna tog en rast på polishuset. Dit skulle Hedda kunna komma och meddela att hon inte ville bli jagad mer. Det verkar ligga i lekens natur, att den är lätt att starta men svår att avsluta, eftersom det inte finns en klar målbild. Dessutom går det inte att förhandla sig ur leken när det inte finns en etablerad metakonversation. Hedda hade med lust startat en lek. Men vad hände när lusten tog slut? Erik hade svarat på leksignalen med ”stoppa tjuven”. Hedda kom snart på att hon inte ville vara en tjuv, men då var jakten redan i full gång.

Så jag frågar mig: När var det lek? Erik ville använda lek som alibi, för att blidka mig som vuxen. Men som jag tolkar det upphörde leken i den stunden det inte längre var lustfyllt. Lek kan vara föränderligt. Att förutse när förvandlingen sker eller till och med upphör, är en (pedagogisk) utmaning.