lördag 31 maj 2014

Varför barnkultur? - #92

Varför har jag fastnat för barnkultur som fenomen? Det är en komplex fråga, och på den finns det flera svar. Idag har upplevelser av barnkulturen visat hur fantastisk det kan vara om man bara låter ge sig hän. Ändå har det inte varit en särdeles ovanlig dag.

Begreppet kultur menar jag ska förstås både ur en estetisk och en antropologisk aspekt. Det är på det sätt som Johan Fornäs, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap, beskriver kultur. Begreppet handlar om meningsskapande praktiker. I min familj har vi lagt särskilt stor tonvikt på det estetiska, vad gäller såväl intryck som uttryck. Konsten, musiken och texterna ger liv åt berättelserna vi så gärna vill ta del av. Barnkulturen har en betydande plats hos oss, på flera plan. Det berör oss teoretiskt, praktiskt och direkt. Det finns stunder som jag tänker att det nästan är som en livsstil.

Förutsättningen är förstås att man är intresserad av barn och deras kultur, och kanske än viktigare, att man inser att barnkultur inte är ett isolerat fenomen. Kulturer och dess uttryck flätas samman, möts och ges djupare innebörder. De kulturella referenser jag har med mig från min barndom likväl som de som jag har fått som vuxen har kopplingar och länkar till barnens kultur. Dels har de det, därför att jag gör många av mina intressen tillgängliga för dem. Dels för att jag är intresserad av vilka intressen de har. Ibland kan det innebära att vi möts vi på halva vägen. Jag har vuxit upp med Star wars-filmerna, medan barnen växer upp med Lego Star wars.

Detta skapar kulturella referenser vi alla kan förhålla oss till. På så vis har vi något gemensamt att samtala om, skratta åt och laborera med. Jag behöver inte "sänka" min nivå och spela intresserad. Det är faktiskt tvärtom: jag höjer min nivå. Tillsammans gör vi komparativa filmanalyser på vårt eget sätt: "Om Hagrid är Chewbacca, vem är då Yodas motsvarighet i Harry Potter?"

Vi leker, ser film, läser böcker och kollar youtubeklipp där någon har återskapat en hel värld baserat på Miyazakis klassiska animefilm Spirted away i Minecraft. Vi gör det tillsammans. Jag tar min föräldraroll på allvar. Jag är den del av deras barndom. Likaså är de en betydande del av mitt liv. För mig är det en plikt att vara lyhörd och nyfiken. Därför att jag månar om vår relation. Det ger mig också insikter om vad som är värdefullt i deras liv. Hur kan jag ta ansvar för dem och påstå att jag vet vad som är "bäst" för dem om jag inte engagerar mig?

Badhuset Från Spirited away återskapat i Minecraft


Somliga spekulerar i att man inte ska vara kompis med sina barn, Men jag kan försäkra att det går alldeles utmärkt att ha en vänskaplig relation och vara förälder, med gränssättning och ansvar. Jag kan förstås aldrig ersätta den typen av vänskap de söker hos jämnåriga, det vore patetiskt att ens försöka.

Det är fängslande med barnkultur. De uttryck och intryck barn gör och får fascinerar mig. Jag tänker att hur man ser på barn säger något om hur man ser på människor över lag. När man är med barn, så har man det bästa alibit att få på ett lekfullt sätt utforska livet.

fredag 30 maj 2014

Vasäjeru? Om samtalets nödvändighet - #91


Att dela med sig av sina tankar och perspektiv kan ibland kännas lite väl personligt. Men jag tänker att det  är nödvändigt för att vi ska förstå och lära känna varandra. Genom mellanmänskliga dialoger bygger vi relationer och skapar meningsfulla sammanhang.

De erfarenheter vi bär med oss kan skilja sig mycket åt. Då krävs ett ödmjukt förhållningssätt gentemot varandra. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att vi känner oss tryggare och vågar dela med oss mer av våra erfarenheter.

Våra samlade erfarenheter kan forma nya perspektiv och hjälpa oss att fördjupa våra reflektioner. Om våra erfarenheter skiljer sig allt för mycket åt kommer vi uppleva att vi inte har något gemensamt. Vi kommer troligen inte att välja att umgås med varandra.

Sådana relationer tänker jag förekommer ofta i skolklasser eller på arbetsplatser och liknande. Det vill säga i grupper där medlemmarna inte själva har valt varandra.  Men om vi ser positivt på varandra och har ett öppenhjärtigt sinne inför varandras erfarenheter kommer också dessa relationer vidga våra perspektiv.

Nyfikenhet, kreativitet och erfarenhet är viktiga beståndsdelar i dialog och reflektion. Jag tänker att vi i skolan och förskolan har ett stort ansvar att skapa ett samtalsklimat där det är tillåtet för alla deltagare att tänka, tycka och reflektera på egna, personliga sätt. För barn och elever måste det finnas möjligheter att "tänka utanför lådan". Kreativitet och nyfikenhet måste få vara samtalens drivkraft.

torsdag 29 maj 2014

Behövs försteförskollärare? - #90


För en vecka sedan diskuterades försteförskollärare i förskolechatten (#fskChatt) på Twitter utifrån frågan "Behöver vi dem i förskolan, och hur ska de användas?"
                                                                                                           
Förstelärare i förskolan är något nytt. Det finns inget nationellt beslut kring införandet av försteförskollärare, utan uppdraget är något som vissa huvudmän har valt att införa och forma själva. Således finns inga riktlinjer för förstelärare i förskolan.

Detta kunde också konstateras i samtalet i chatten. Det upplevdes svårt att diskutera något som det inte ens finns en definition för. Vilket är syftet? Vilket är uppdraget? Vem eller vilka får ut något av försteförskollärartjänsterna? Förskolan? Eller bara försteförskolläraren sjäv?

Uppdraget
Uppdraget för en försteförskollärare måste rimligtvis handla om att driva utveckling i förskolan. Men behövs försteförskollärare för att driva utveckling? Kan detta inte ske inom den organisation som finns i förskolan idag? Alla pedagoger i förskolan är ålagda att utföra uppdraget utifrån styrdokumenten. För att lyckas med detta fullt ut krävs ständig pedagogisk utveckling. Alla förskollärare har ju dessutom ett utökat uppdrag utifrån förskolans läroplan som handlar om dokumentation, utvärdering och uppföljning av verksamheten. Vilket förstås också ligger till grund för utvecklingsarbetet. Och sist men inte minst: Förskolechefen har ett pedagogiskt ledaruppdrag. Behövs en nivå till?

Jag tänker att det redan idag på förskolorna finns pedagoger som har större engagemang och inspirerar till utveckling mer än andra. Något som jag tänker måste uppmärksammas. Kanske genom att ge uppdraget ett namn?

Fast kanske handlar motståndet om själva namnet? Försteförskollärare innebär ju att det endast är förskollärare som kan få ett dylikt uppdrag. För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen om förskolans starka diskurser och maktrelationer som utmanas vid införande av försteförskollärare.  Läs det inlägget här

Utveckling
Men om vi nu vill förbättra förutsättningarna för förskolans utveckling, och försteförskollärare inte är en del av detta, vilka förutsättningar behövs då för att öka kvaliteten på vårt uppdrag – så att alla barn alltid får fantastiska dagar fyllda av lek och lärande? Var ska vi förändra?

Finns det någon risk med att vissa personer får ett utökat uppdrag? Innebär det något negativt för övriga i arbetslaget? Personligen tror jag att förskolan inte klarar sig utan dessa extra engagerade pedagoger som har förmågan att inspirera, engagera och hjälpa andra att öka sitt didaktiska kunnande. Det handlar om att ta tillvara på pedagoger som är bra på pedagogisk handledning. Pedagoger som är bra på att sträva mot förskolans mål, och som kan hjälpa andra att nå dit. Oavsett vad vi kallar dessa personer – försteförskollärare, pedagogistor, utvecklingsledare ... – så behövs de. Och för att dessa personer ska tycka att detta uppdrag är roligt, så tror jag att de behöver uppmärksammas för sina insatser och sitt engagemang.

Förskolan har förstås en fantastisk styrka utifrån det kollektiva lärandet och utvecklingen. Och utvecklingsarbetet bör ske i alla möjliga konstellationer. Inte minst tillsammans med barnen. Men jag menar att det inte finns någon motsättning i detta, i förhållande till att uppmärksamma enskilda människors styrkor. Man kan och bör använda sig av och införliva dessa styrkor i utvecklingsarbetet. 

----
Det här blogginlägget har jag skrivit med inspiration av alla som deltog i #fskChatt den 22 maj 2014. Tack @forskolechatt @skaparn @tystatankar @LTLinder @thompotti @ottobergman @flobytjej @annklarsson @tim_mighall @andersiktmali @HelenPetersson @Lancefestivalen mfl.

onsdag 28 maj 2014

Tecken till varandra - #89



Att "fler språk berikar varandra " är ett av mina mantran, det har ni vid det här laget säkert laget märket till. För språk är inte alltid bara glosor som har absolut samma betydelse på ett annat språk.
Språket är kulturbärare och innehåller uttryck som är kodade. Att vara bekant med dessa uttryck eller koder ger därför en känsla av samhörighet.

Jag vill passa på att slå ett slag för teckenspråket. Jag själv behärskar endast lite stödtecken, men det har varit tillräckligt för att ge mig ett extra verktyg då jag har arbetat med barn som har haft svårigheter med att utveckla ett verbalt språk. Jag kan således ingen grammatik och är inte heller bevandrad i dövkulturen.

Dessa stödtecken har visat sig vara praktiskt då jag använde det med mina egna barn när de ännu var mycket unga. När barnen ännu inte kunde tala så har de ändå förmåga att med några enkla tecken förmedla sig. Tvärtom vad många skulle kunna föreställa sig så hämmade det inte den verbala utvecklingen. Fler språk berikar!

När man vill kommunicera utan att störa, har tappat rösten eller är i en miljö där man som hörande plötslig inte kan höra vad andra säger på grund av störande ljud, då är teckenspråk till stor nytta.

Som idag när jag hämtade barnen. De visste att jag hade tappat rösten. Deras uppmärksamhet och närvaro i vår kommunikation var spännande. Situationen var förstås lite annorlunda men eftersom vi känner varandra så väl kunde jag med enkla medel (kroppsspråk) och stödtecken göra mig begriplig. Andra barn såg lite förvånande ut, medan det fanns en glimt i mina barns ögon, de förstod mig. Som om vi hade ett hemligt språk tillsammans.


 Om ni är mer nyfikna på fler tecken kolla Svenskt teckenspråkslexikon (länk här).


tisdag 27 maj 2014

Det svänger i barnkulturen - #88



Kom igen katten det svänger ju!

Barns kultur är inte en isolerad ö av spektakel. Barnkulturen är minst sagt en ocean av olika uttryck. Kulturer berikar varandra där de möts. Vi vuxna inspirerar barns uttryck och är vi observanta och lyhörda kan barns kultur vara mycket inspirerande för oss vuxna. Vi lär av varandra och utbyter idéer. Det är underbart att dela dem.

 "Pappa, får jag ha en show?" undrar yngsta barnet som har så mycket dans i kroppen att hen numera hjular fram. "Självklart. Två eller tre låtar. Sedan är det tandbortsdags."

Barnen ordnar till en scen, och jag kör igång Spotify. Jag är således "ljudtekniker". Jag innehar även den viktiga rollen som  publik. Det äldre barnet fixar med ljusslingor och är "ljustekniker". Sedan vill hen vara med i showen och mima till låt nummer två: Ylvis "The fox". 

Fraka-kaka-kaka-kaka-kow!

"Ju fortare jag dansar ju bättre blire" säger den yngste. Hen studsar, hjular och tar en massa coola danssteg. Som tredje låt väljer barnen gemsamt en låt som jag har introducerat för dem: Parov Stelars "Catgroove". Det är en låt som jag själv är förtjust i, efter att jag fann en inspirerande video på Youtube. Klippet har vi kollat på tillsammans många gånger, barnen och jag.



"Jag gjorde som han" säger en genomsvettig liten parvel som lånar några moves från youtubeklippet där dansaren slänger av sig hatten. På det hela taget är barnets dans mer likt en tornado, än killen i videoklippet.

Men visst katten svänger det!

måndag 26 maj 2014

Ett sympatiskt barnperspektiv - #87



– Den stolliga grabben blir nog klokare en vacker dag!
Men tro mig – Hodja blev fortfarande inte klokare"


Citatet är hämtat ur "Hodjas flygande matta" av Ole Lund Kirkegaard. Hodja vill se sig om i världen men alla han möter tycker att han är tokig. Han är en pojke med en idé, och lust att göra något annat än att gå i skolan eller att reta tanterna nere vid brunnen som de andra barnen gör. Han bryter mot de förväntningar som finns förborgade i vuxennormen, vilka dikterar villkoren för barnen.

När jag iakttar eller samtalar med ett barn har jag möjlighet att ta del av barnens värld direkt. Hur jag sedan förstår och tolkar deras perspektiv kommer alltid vara färgat av mina egna erfarenheter som vuxen. Ifall jag kallar ett barn för "stolle" så säger det mer om mig än om barnet.

När vi vill förstå ett barn är lätt att läsa in symbolik som inte finns. Det kan även vara tvärtom: barn som inte har ett språk som är lika utvecklat som en vuxens gör omvägar eller konstruerar nya ord och begrepp efter förmåga och behov. Deras kreativitet kan stundom vara rena tillfälligheter och byggda efter eget huvud, beroende på hur de uppfattar att språket konstrueras. Möjligen chansar de. De blir ju som regel ändå förstådda.

Jag menar att vi bör anamma ett sympatiskt barnperspektiv. Det innebär att vi inte bara försöker förstå och utgå från barnens egna utsagor, utan att vi även är aktsamma på våra egna tolkningar. Finns det en underliggande vuxenagenda i det vi formulerar vara ett barnperspektiv? I så fall – kan vi vara ärliga mot oss själva och förklara varför?

Varför säger alla vuxna att Hodja kommer att bli klokare med tiden?

Det sympatiska barnperspektivet syftar till att hitta barnets egen horisont. När jag gör en analys, är den just min analys. Aldrig barnets. Det handlar om hur våra behov av förståelse kan variera. I synnerhet varierar den mellan olika individer. Men jag upplever att vuxna i allmänhet har en tendens att vilja förstå sin omvärld. De vill veta. Barn är ofta mycket nyfikna och har också behov av att veta. Men de behöver inte alltid förstå. De formar sig ibland den förståelse de tror sig behöva. Den kan verka både fantasifullt och ologisk. Men förståelsen är nödvändigtvis inte mindre sann för barnet. Se bara hur världen även uppfattas olika av vuxna.

I det jag kallar barndom tar testandet stor plats. Det handlar om att  undersöka världen genom att chansa och pröva sig fram. "Vad fungerar och vad händer om jag säger och gör så här?" Det är vid gränserna världens beskaffenhet blir tydlig, den form som uppenbarar sig där ger förståelsen vi behöver för att klara oss i världen.

Det sympatiska barnperspektivet är ett förhållningssätt som handlar om empati, att själv försöka sätta sig i barnets position innan man gör sin analys. Det är att utgå i från barnet som subjekt. Det syftar inte till att "tala om barnets bästa", ej heller försköna ­– eller för den delen, demonisera – barnet.

Detta är viktigt för mig därför att jag upplever att det alltför ofta talas om barn, utifrån förståelsen av dem som mindre värda än vuxna. Detta görs säkerligen inte med avsikt, men det blir en förståelse som utgår ifrån att barns åsikter och idéer inte kan bära sig själva. Vuxennormen har företräde och barnens utsagor måste således omtolkas så att de kan underordnas de vuxnas agenda. Det innebär att barn inte blir tagna på det allvar de förtjänar. Jag anser att vi bör lyssna utan att värdera.

Det är en sak att anpassa sig och försöka förhålla sig till barnens egen kultur på deras villkor. Det är något helt annat att förminska dem med bebisprat eller skratta åt deras lustiga ord eller uttal. Visst är det många gånger rart, det medger jag. Men hur vi talar om barn bidrar till en bild av barn som sedan påverkar hur vi agerar gentemot barn.

Barn har upplevt stora och små känslor, glädje och sorg. Men det kan vara svårt för oss vuxna att se hur barn upplever vissa saker. När vuxna bagatelliserar barns känslor är man inte särskilt sympatisk med barnets perspektiv. Däremot kan man som vuxen behöva stödja barnet, nyansera upplevelsen och erbjuda flera perspektiv.

söndag 25 maj 2014

Barns perspektiv & barnperspektiv - #86




Barns perspektiv   
"Det här ser jag!" 
Barns perspektiv kan bara barn ha. Barns perspektiv handlar om hur de ser på sin omvärld, och hur de reflekterar över och interagerar med den.

Hur kan vi vuxna nå och förstå deras egna perspektiv? Genom dialog och lyhördhet får vi mer kunskap.

Barnperspektiv 
"Jag ser dig!" 
Att ta hänsyn till barns egna perspektiv är att försöka  få en glimt av barnets egen värld. Att försöka få fatt på barnets syn på omvärlden. Det är att försöka se vad barnet ser och funderar över. Det kan vi till exempel göra genom att rent fysiskt befinna oss med barnet, sätta oss tillsammans med barnet och samtala med hen. Att anta ett barnperspektiv är att försöka sätta sig in i hur barn tänker och känner.

Att ha ett barnperspektiv brukar också betyda att ta hänsyn till "barns bästa". Men vem kan egentligen säga vad som är barns bästa? Vuxna har tolkningsföreträdet.

Att ha ett barnperspektiv innebär därför att vara ödmjuk inför att man som vuxen inte helt och fullt kan förstå barnet. Därför att vi inte längre är barn. Men vi kan försöka.

lördag 24 maj 2014

The art of being shy - #85


"Det är ju bara att göra det!", "Lägg av, skärp dig!" eller "Det vore bra om du pratade lite mer på lektionerna". Känner du igen kommentarerna? Hur jobbiga de var. De avslöjar en okunskap om blyghet.

Fast inget sa jag.

För det är en del av det svåra med blyghet, att man sällan vill erkänna att man är blyg. Det är knappast en egenskap som efterfrågas på arbetsmarknaden. I vissa fall kan man tolka blygheten som konflikträdsla. Eller att man så gärna vill göra rätt, men är mer rädd för att göra fel.

"Try not. Do or do not. There is no try." - Yoda.

Yodas visdom är inte särskilt klok för någon annan än en Jedi, eftersom prövandet är viktigt. Om vi bara kan göra saker om vi är säker på vår sak är hämmande. Vi är människor, och att kunna göra fel är viktigt. Men att ibland tillåta sig detta är mycket svårt. Både Sir Ken Robinson och Anne Bamford hävdar att det är nödvändigt att ta risker och våga chansa. Ur misstagen kan vi både lära oss något och vara kreativa. Men när blygheten slår till låser det tankarna och man begränsar sig själv. Att vara blyg är ibland att göra sig osynlig. Det är att hitta strategier för att inte synas eller höras.

Blyghet brukar inte sällan andvändas som ett karaktärsdrag. Att vara blyg är däremot ett tillstånd av obehag, som inte nödvändigtvis är permanent eller ens konstant. Det kan kännas som en bugg i huvudet som ger kroppsliga åkommor. Svettningar, nedfälld blick, rosiga kinder och ansträngd andhämtning. Orden uteblir eller tonas ut och försvinner innan de når någons öron: "Du måste tala högre!"

Om man inte förstår att det är blyghet, så kan tystnaden tolkas som arrogans. Det är en attityd vissa blyga personer använder sig av. Jag tycker att det är en mindre lyckad strategi för att undvika de komplicerade situationerna.

Trick som kan hjälpa en att våga är vänner och att hamna i rätt sammanhang. I den lilla gruppen, eller helst med en annan människa kan man ta igen år av tillbakadragen tystnad. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad blyghet innebär för den som inte själv upplever sig som blyg.  Det innebär att alltför ofta önska superhjälteförmågan att göra sig osynlig. Eller att önska att man åtminstone hade grymma ninjaförmågor.

Som blyg bär man med sig en stress, därför att man har i beredskap att något jobbigt kan hända. Är man inte själv blyg är det antagligen mycket svårt att relatera till. Det är inte bara att skärpa sig – även om strategin stundom fungerar. Ibland gör man en vinst och blir starkare efteråt. Men det kan också upplevas som en förlust. Man blir helt slut och säger "aldrig igen" eftersom man såg hur de andra reagerade, man såg de nedlåtande blickarna. Och man vet aldrig i förväg hur situationen kommer att bli. I så fall skulle man ju ha kunnat slappnat av lite mer och veta när man skulle gör den där extra ansträngningen.

Att vara blyg är inte bara konsten att göra sig osynlig, utan även konsten att göra hela blygheten osynlig. Någon tycker kanske att det är klädsamt, gulligt eller rentav mystiskt. Men det stämmer sällan med självbilden.

I stora skolklasser tänker jag att de blyga barnen lätt försvinner. De kan mycket väl vara flitiga elever, men jag tror att de ständigt är på sin vakt. De vet till exempel att de borde tala mer på lektionerna.

Att vara blyg innebär inte att man är som alla andra blyga – men till alla som arbetar med barn:  

Behovet att vara social varierar mellan barn. Det handlar framförallt om vilken slags sociala behov man har. Men att vara blyg är inte samma sak som att vara asocial. Håll utkik och se om du kan skapa sammanhang där dessa individer, kan känna lite större tilltro till sina förmågor. Mitt bästa tips är att göra det exempelvis genom konsten. Det vill säga att dessa barn och elever får uttrycka sig estetiskt.

Om det finns möjlighet: ta med det blyga barnet och en av dess vänner på ett eget uppdrag. Låt dem få utrymme att umgås på egen hand. Den som är blyg vill gärna kommunicera med andra. Det är bara så svårt när andra blickar bränner, eller när upplevelsen är att andra öron letar fel på det man säger.   

fredag 23 maj 2014

Finns det något barnperspektiv i politiken? - #84

I år är det ett så kallat supervalår. På söndag är det val till EU,  och i september röstar vi i riksdagsvalet. Det finns många aspekter att ta hänsyn till när man lägger sin röst.  Men hur är det egentligen med politikernas barnperspektiv? Och hur mycket tar du själv hänsyn till barns och ungas villkor, då du röstar? Och får ens ett uns av barnens egna perspektiv plats i politiken?

Ingen politisk teori är tillfredsställande om den inte är applicerbar på såväl barn som män och kvinnor
Bertrand Russel, brittisk filosof 

torsdag 22 maj 2014

Tankar om autism - #83


Vad har du för relation till autism?

Har du varit med om det där ögonblicket där du blir sedd av ett barn med autism? En blick, och du blickar in i en annan värld. Allt stannar. Det sker inget flaxande med armar, inget vickande på någon liten pryl, inga ljud. Jag menar inte bara att du blir betraktad, utan att något öppnas, om än bara på glänt och för ett kort ögonblick. Ett ögonblick när människan bakom diagnosen stannar upp och liksom ser på dig med skärpa. Man går ifrån att ha varit den som iakttar, till att bli den som blir sedd.

Autism är inte bara en diagnos, utan som ni säkert vet ett helt spektra. Precis som alla barn är olika, så har många barn mycket gemensamt. Och om vi har mött ett barn med autism, så har vi ändå en viss beredskap när vi möter ett annat barn med samma diagnos.

Arbetet med autistiska barn innebär som regel att pedagogen måste vara flexibel, därför att det många gånger är svårt för ett autistiskt barn att vara flexibelt. De flesta barn med autism är intryckskänsliga, det är därför viktigt att ta hänsyn till. Förändringar kan till och med vara plågsamma.

"Det är som att ha tretton TV apparater på samtidigt, men ingen fjärrkontroll!", berättade någon på ett föredrag jag var på för en tid sedan (jag minns tyvärr inte vem). Men det ger en talade bild.

Miljön och de relationerna som omgärdar barnen är därför med fördel genomtänkta och begränsade. Man arbetar metodiskt och bygger upp strukturer kring barnet. Inte sällan blir arbetet en-till-en.  Det vill säga att en pedagog stöttar ett barn. Att göra det tydligt, enkelt och grundläggande är nödvändigt för att kunna utföra arbetet utifrån den kapacitet barnet har att hålla fokus på uppgiften. Många gånger är den sociala träningen den viktigaste träningen. För det kan vara svårt – till och med mycket svårt – med relationer. Bara en blick kan vara krävande.

Det är svårt just med dessa blickar. Vi "ännu-utan-en-diagnos" ser på varandra och kan snabbt förmedla massa information. Alla autistiska barn är inte lika, men många undviker direkt ögonkontakt, blundar, vänder sig bort, vänder sig inåt.

Rutiner är viktigt, överraskningar ogillas starkt. För det mesta. Jag vill däremot hävda att en av de mer spännande pedagogiska utmaningarna är att så småningom bryta rutinerna, att försiktigt vidga barnets horisont. Utmana barnet att våga lite mer och lära sig något nytt. Rutiner är bra, men har egentligen inget egenvärde. Det bör hellre betraktas som ett verktyg, användbart för ett visst jobb. Att låsa sig vid rutiner kan ha en hämmande effekt. För det gäller inte bara att skapa en trygg miljö, det handlar också om att ge något mer. Vad syftar hela verksamheten till? Varför har vi vissa rutiner?

Det kan vara av bekvämlighet: "så har vi alltid gjort", eller "det är det som fungerade bäst". Vad har vi vunnit och vad mer kan vi vinna om vi utmanar gränserna? Är vi så flexibla – eller bör jag hellre skriva kreativa – som vi behöver vara?

Med en relation till autism får man lite perspektiv på livets stora frågor. Det lärde jag mig idag, när jag blev sedd.


onsdag 21 maj 2014

Interkulturellt förhållningssätt - #82



Förskolan är en social arena, som möjliggör möten mellan människor. Där sker ett stort antal möten varje dag mellan människor med olika bakgrund och olika livssituation.Vi som arbetar i förskolan måste se de möjligheter som finns i att vi är olika och låta det berika tillvaron. Vi måste därför ha ett interkulturellt förhållningssätt, och utgå ifrån att alla människor har sin egen, unika hemkultur. Interkulturalitet syftar just till att olika kulturer möts.

Bild: Stina Wirsén
Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i  andra människors situation. Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling. Verksamheten ska syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt.
Ur Läroplan för förskolan 1998/2010
 



 

tisdag 20 maj 2014

VLMF? - #81


  "Jo, Råtta, det var en ...annan sak jag tänkte fråga om" sa Röden och såg sig ängsligt omkring.
   "Skulle du kunna ... vet du möjligen vad ... vad VLMF betyder?"
Bisamråttan stannade upp. Han var en klok och tänkande råtta. Nu strök han fundersamt tassen över pälsmössan, medan han stirrade ut över Svarta havet.
    "VEMS LILLA MÖSSA FLYGER", sa han efter en stund.
    "Nej, det måste vara nåt sorgligare", sa Röden.
Bisamråttan tänkte igen.
     "VART LÄNGTAR MIN FOT..."
I samma stund började han snyfta högt och for på ändan ner i hålet. Så känslig var han, Bisamråttan."
(ur Vems lilla mössa flyger, Barbro Lindgren/Eva Eriksson, 1987, s. 36)

När vi kommunicerar. När vi associerar. När vi tänker tillsammans. När vi lyssnar, försöker förstå, hjälper varandra att komma vidare, ser varandra som resurser. Då är vi i  processer. Processer som är nödvändiga för att utveckla och  lära. Vi som deltar i processen påverkas på olika sätt. Men alla delar är nödvändiga för att våra förståelsehorisonter ska vidgas. 

VLMF? 
"VAD LEVER MAN FÖR?" 
Frågar du mig, så är det just detta: att få möta andra människor, och ständigt vidga sin förståelsehorisont.


måndag 19 maj 2014

Konsten att se ett barn - #80


Iakttagandet.

När vi iakttar ett barn är det inte frågan om vad vi ser, utan vad vi tittar efter.
Jag kom på i dag hur svårt det är att vara öppen och inte på förhand bestämma vad det är jag vill se.

Jag hade bestämt mig för att jag helt förutsättningslöst skulle iaktta ett barn som spelade iPad. Omständigheterna omkring var goda och det förekom få störningsmoment. Ändå blev jag villrådig. Vad skulle jag titta på, eller efter? På händerna eller blicken? Skulle jag titta på barnets val av appar eller skulle jag se efter hur de användes av barnet? Skulle jag iaktta barnets kroppsspråk, eller skulle jag notera omgivningen? Skulle jag sitta nära eller vara mer diskret? Jag blev kort sagt förvirrad – jag hade ingen hypotes att utgå ifrån.

Är det så när vi betraktar barn, att vi har en förutsägelse vi vill få bekräftad? Vad är det vi vill dokumentera? Är det något som ska passa in i den berättelse om barnet vi själva vill berätta om barnet? Eller är det i själva verket berättelsen om oss själva vi väver in?

Barndomen är ju en social konstruktion.

Inte sällan kan jag få en idé. Då vill jag undersöka om den har bärkraft. Men barn är inte linjära berättelser. De är berättelser i berättelsen om dem själva. Att iaktta barn och deras förehavanden är intressant, men min poäng och upptäckt för dagen är: "Vad tittar jag efter? Vill jag få bekräftat mina fördomar? Är jag kritisk nog till hur bra mina förkunskaper om barnet egentligen? Och hur är min relation till barnet beskaffad? (Om barnet är mitt eget finns kanske en risk att jag läser in mig själv i barnet lite väl mycket.) Och vem är jag att undra vem barnet är? Jag måste förstå min egen utgångspunkt. Jag som är betraktare är inte kontextlös. Jag är också ett barn av min tid och produkt av min samtid.

När jag iakttar ett barn är det kanske för att jag vill komma underfund vem hen är. Men det är inte svaret, utan frågan, som är det mest intressanta. Frågan ger fokus åt min blick. Samtidigt kan den begränsa mig att se ur ett vidare perspektiv.

Vi får vi inte bli enögda. Jag tror vi vinner på att pendla mellan olika positioner och försöka utgå från olika perspektiv när vi iakttar barn. Vi som är vuxna har inte längre tillgång till barns perspektiv, därför att vi inte längre är barn. Däremot ska vi sträva efter ett så sympatiskt perspektiv som möjligt på barn och deras kultur: ett barnperspektiv.

Att ge en helt sann bild av barnet är inte möjlig. Men vi kan försöka vara så ärliga som möjligt med oss själva och vår egen position då vi iakttar ett barn.

söndag 18 maj 2014

Den självklara leken - #79

Barn kommunicerar genom en mängd olika uttryckssätt, både medvetna och omedvetna, både verbala och ickeverbala. Uttryckssätten hjälper varandra att växa sinsemellan. Musik, lek och rörelse kan till exemepl påverka talspråksutvecklingen positivt.

Som förskollärare och förälder har jag de allra bästa förutsättningarna att få ta del av barns lek. Ibland är jag direkt involverad i leken, ibland får jag möjlighet att se och höra leken från sidan av.

Barn som leker tillsammans berättar för varandra hur de har tänkt att leken ska fortgå. Förhandlingar sker:

Vi behöver en sådan här bil. Visst behöver vi en sådan här bil? 

Förutsättningar för leken skapas gemensamt, och är beroende av lyhördhet hos barnen och att de kommer med nya idéer.
Min ena bil är vanlig. Den andra är helt galen!
Barnen ger varandra signaler om samstämmighet. Ibland är det verbala uttryck – uppmaningar eller frågor – men signalerna finns även i kroppsspråket. Det kan vara mycket raffinerade och subtila.  En blick, och barnen vet: Nu leker vi. 

Inre och yttre miljöer i leken formas genom språket. Leken bygger på att barnen hela tiden ger ord åt sina fantasier. Språket i leken skapas här och nu. I bland saknas ord. Då skapar barnen nya.

De här poliserna hade massor av djur. Här är en polishöna!

Lekspråket utvecklas före talspråket. Två-åringar som tar på sig hatt och väska, vinkar och säger "hejdå!" visar i sina lekhandlingar att de kan uttrycka mer än de kan säga med ord. De utgår från erfarenheter de varit med om. De skapar mening i leken. 

Lekens språkliga dimension får sin kraft ur berättelsen.  Lusten att ingå i  berättelsen. Och lusten att själv vara skaparen av berättelsen. Den får sin kraft ur erbjudandet om att ingå i en historia som handlar om barnet självt, men som också ger möjlighet att prova något annat. Något som inte är barnet.

När förhandlingen i leken inte fungerar kan barnet säga jag är inte med, eller jag var inte beredd. Det gör att barnet kan våga mer i leken. Hen kan låtsas och prova sådant hen inte är helt säker på, eftersom hen kan pausa från leken om den blir för dramatisk eller svår.

När jag frågade ett barn vad lek är svarade hen att:
Lek är lek. Det är något man gör. Antingen själv, eller tillsammans.
Så självklar är leken för barn.

lördag 17 maj 2014

Pinnar och lek - #78


Den som kommer hem till oss kanske tycker att det är lite rörigt utanför dörren. Inte stökigt. Snarare som om att det är något projekt på gång. Där ligger nämligen en stor hög med pinnar.


Pinnarna är tillsynes vanliga pinnar i varierande storlek och form. Men jag har inte listat ut vad som är den gemensamma nämnaren för dessa tingestar. Vad är det för pinnar som ligger där? Barnen samlar med gemensamma krafter och högen växer långsamt, men stadigt. Jag har sett dem använda några som svärd, käppar, trollstavar eller till något fiffigt redskap som kan behövas när man fixar och donar i sandlådan.

Innan de började samla pinnar, så samlade de på stenar – efter stenåldern kommer pinnåldern. (Ni som har läst boken Astons stenar av Lotta Geffenblad känner igen fenomenet!) Eller så kanske ni har egna erfarenheter av barn som samlare. Det är fascinerade även om det stundom kan vara påfrestande för ordningssinnet. Till exempel när barnen kommer släpande med pinnar som är stora som små stockar.

Vad är det egentligen som gör pinnar så speciella?
Jag har mina teorier.

I händerna på barn sker något magiskt med pinnen eller stenen. Med fantasins kraft transformeras tingesten, och blir till något de behöver i leken. Eller så blir tinget ingången till leken, därför att den liknade något. Ur denna association skapades förutsättningar för en lekidé. Föremål som vävs in i leken blir till något annat som är bättre och mer värdefullt. Bara de som leker kan se det. 

På vår tomt finns ett pågående pinnprojekt. Jag kallar det för en bit barndom. Kanske ser det lite stökigt ut, men jag står ut med tanken eftersom det betyder att mina barn har ett utforskande, lekfullt, projekt på gång, med hjälp av dessa till synes obetydliga pinnar. Och även om jag stundom skulle vilja städa undan pinnar och stenar, så skulle det vara lika känsligt som om jag skulle slänga några av deras favoritleksaker.

fredag 16 maj 2014

Barnlekar år 1560 - #77



Idag blir det en klassisk målning av renässansmålaren Pieter Bruegel den äldre. En man som levde och verkade i Nederländerna under mitten av 1500-talet. Tavlan kallas på svenska för barnlekar.

"En bild säger mer än tusen ord", säger ordspråket. Men enligt ett TED Talk lärde jag mig att en bild säger betydligt mer än så. Men nu nöjer vi oss med att se hur många olika lekar som går att identifiera.

Den här målning har mycket att berätta, men jag lämnar det till er att undersöka. När ni är klara med att försöka lista ut hur mycket och vad denna bild illustrerar, så länkhoppar ni vidare till den här Wikipediasidan där det har listas inte mindre än 80 lekar!


Länk till bilden här


torsdag 15 maj 2014

Hans Arnold - #76


Minns ni monsterglassen? Hemglass lanserade en isglass under tidigt 80-tal, som inte blev någon större succé. Däremot var mina förväntningar höga på dessa monster som var designade av ingen mindre än konstnären Hans Arnold. Jag var vid tiden visserligen endast vagt bekant med namnet, men hans verk hade redan gjort intryck. Jag hade bläddrat i min pappas vinylsamling, och däribland fanns en ABBA-skiva som Arnold hade illustrerat. Dessutom var en av mina favoritböcker som liten "Allra käraste syster" av Astrid Lindgren. Det var just Hans Arnolds illustrationer som fängslade mig. Jag tyckte framför allt om uppslaget där systrarna Barbro och Ylva-Li rider genom stora hemska skogen. Uppslaget är textlöst och sidorna är fulla av detaljer. Stämningen är tät. "De elaka" är monsterlika gestalter som sträcker sina klor efter systrarna. Jag har länge varit en monsterfantast, och när jag läste bilden i "Allra käraste syster" kändes rysningarna av både skräck och välbehag. Det lustfyllda och lekfulla i bilden är påtagligt och hantverket likväl som den konstnärliga närvaron gjorde intryck.

 Ur Allra käraste syster

Hans Arnold (1925 - 2010) var redan etablerad konstnär, främst känd för sina sagobilder och monsterillustrationer, när jag upptäckte hans bildvärld som liten grabb. Hans blev bland annat känd för sina illustrationer i tidningen Veckorevyns "Veckans chock" eller hans sagobilder i boken "Bland tomtar och troll". Men det var först under mina egna konststudier som jag insåg vad han hade betytt för mitt  personliga skapande. Efter en diskussion på konstskolan Nyckelviken om förebilder, så valde jag att ta kontakt med Hans Arnold. Jag fick då möjlighet att möta honom i egen hög person.

Det blev ett helt kort möte hemma hos honom i Gamla stan i Stockholm. Han visade sig vara en gammal gentleman, lättsam och sympatisk. Det är nu väl drygt 15 år sedan vi träffades, men jag minns att vi talade om skapande processer. Jag erkände att jag sällan lyckades framställa den bild jag hade som ursprunglig idé, men att jag gillade den framväxande processen. Arnold svarade att han visste precis hur det skulle bli. Han var ett proffs, men samtidigt ödmjuk för sin förmåga och inför sin status som smått legendarisk inom sitt gebit.
Efter mötet hamnade jag på en lista som han hade, vilket till exempel innebar att jag fick personliga inbjudningar till hans vernissage. Jag är väldigt glad att jag fick träffa honom.  

 Självporträtt av Hans Arnold

Hans Arnolds bilder har en fantastisk detaljrikedom, de är lekfulla och burleska. Han förmänskligar djur och levandegör träd och blommor. Det myllrar av liv. Hans bilder är inte vulgära eller otäcka på riktigt, trots att de  ofta innehåller både naket och monster. Han erbjuder istället en lagom dos av det förbjudna och skrämmande till betraktaren. Vill man få en inblick i varifrån han har hämtat sin inspiration kan man med fördel läsa bilderboken (för en lite äldre publik) "Monstret som valp". Här ett litet smakprov:


Min syster avgudade nunnor och släpade mig till katolska kyrkan. Mor var protestant och drog mig till protestantiska kyrkan. Farfar var lokförare och med honom fick jag följa med till krogen. I kyrkorna lärde jag mig allt om helvetet, på krogen lärde jag mig allt om öl, svordomar och snuskiga historier.


Så varför talar jag nu om min barndomsidol Hans Arnold? Jo, jag tänker på att de verk barn möter har skapats av någon. Att därför tala om för våra barn vem som har målat tavlan, skrivit boken eller vad hen heter som sjunger är väl inte så tokigt egentligen. Det kan innebära en fördjupad förståelse för verket. Om det inspirerar sätter vi oss själva - gammal som ung - i ett sammanhang. Våra intryck blir inte bara till nya uttryck – vårt eget skapande blir en del i en kedja. Bra konst talar för sig själv har jag ofta hävdad, men man kan nå andra nivåer i upplevelsen genom mer kunskap.

Så var inte bara schyssta mot de som har skapat verken, ge  barnen en rikare upplevelse. Vad vet vi om vad de kan göra med den kunskapen? Jag överraskades av hur vårt äldsta barn på eget bevåg skrev och ritade ett beundrarbrev till sin förebild.

Det mottogs och besvarades. Barnets lycka var fullständig och jag var förstås mycket stolt.


onsdag 14 maj 2014

Apropå försteförskollärare - #75

För ett tag sedan infördes förstelärartjänster i skolan. Nu är det förskolans tur att följa efter. Det har funnits kritik mot hur förstelärartjänsterna, och systemet kring dessa, har utformats. Redan nu har jag sett kritik i sociala medier när det gäller försteförskollärartjänster. Det är ännu inte många huvudmän som har utsett försteförskollärare. I förskolan bekostar huvudmännen själva det extra lönepålägg som försteförskollärare erbjuds - i skolan utgår stadsbidrag. Men jag är säker på att det lär bli många som gör det framöver.

Kritikerna som jag har sett undrar till exempel hur försteförskollärarna ska väljas ut - kanske är det inte "rätt" person som hamnar på tjänsten? Hur ska det kunna bli ett rättvist val?  Och hur står sig försteförskollärartjänsterna mot förskolans starka arbetslagstradition?

Som någon kanske minns, så skrev jag min examensuppsats om makt och relationer i förskolans arbetslag - det vill säga mellan barnskötare och förskollärare. Jag tänker att försteförskollärares positioner skapar ytterligare en nivå av makt i arbetslagen -  makten som förskollärare har haft utifrån den position de besitter förskjuts.

Filosofen och historikern Michel Foucaults menar att makt handlar om att förstå olika styrkeförhållanden som finns inom olika system. Han säger att makten inte utövas av någon utan att den finns mellan ojämlika och rörliga relationer. (2002).

Min studie visade att det finns en strävan efter rättvisa och konsensus i förskolans arbetslag. Denna tanke om rättvisa och att alla får vara delaktiga verkar vara viktigare än att använda sig av den didaktiska kompetens som finns i arbetslaget.

Försteförskollärartjänsterna tror jag kan komma att utmana dessa starka diskurser som finns iförskolan. Bra eller dåligt? Det återstår att se.

(Här hittar du min uppsats "Det är klart att någonting måste dom ju va bättre på"- en intervjustudie 
kring makt och relationer mellan yrkesgrupperna i förskolans arbetslag)

tisdag 13 maj 2014

Bland pinnar och kryp på förskolegården - #74

Jag har den stora förmånen att arbeta på en förskola med en stor och variationsrik gård. Gården (som egentligen är tre gårdar) sträcker  sig runt hela förskolan Där finns klassiska lekparksytor med gungor, rutschkanor och sandlådor. Men framför allt är en stor del en naturlig, naturrik gård. Det finns äppelträd, körsbärsträd, syrener och buskar av olika slag. Det finns också ytor med skogsliknande karaktär: blåbärsris, enar, björkar, tallar och lönnar. Gården är kuperad, och det finns gott om möjligheter att klättra och hoppa.

Att ha den närhet till naturen som vi har på min förskola, är en fantastisk resurs för barnens lek och lärande. Naturen själv erbjuder rika möjligheter till upplevelser och upptäckter. Inte minst nu, när det är så tydligt att årstiden förändrar naturens utseende. Barnen utforskar gårdens möjligheter på ett mycket konkret sätt: de plockar löv, känner på dem, samlar dem i hinkar, de hittar sniglar, myror och humlor som de räds för eller fascineras av, de plockar blommor och benämner dess färger, de känner hur solens strålar värmer dem och att de behöver ta av sig en tröja, de gömmer sig i snåren, de samlar regnvatten i hinkar, de bär omkring på pinnar... Att få möjlighet att delta i samtal om allt detta lärande som pågår och dela barnens tankar, det är ett privilegium.

För alla borde ha ett land
av jord och sand och stenar,
små kottar på sin egen strand,
du vet nog hur jag menar
(Barbro Lindgren/Jojje Wadenius)

måndag 12 maj 2014

Barnkalaskonventionen - #73


Plötsligt blev helgerna uppbokade med barnkalas. Nyligen var det yngsta barnet på Star wars-kalas. Den som ville fick man klä ut sig. Det hade ganska många barn gjort. Men det finns ju inte så många kvinnliga förebilder i Star wars, så det såg ut som "kanelbullens dag" med en handfull rymdprinsessor med hårknutar.


Prinsessan Leia från Star wars



För föräldrar kan det bli mycket att stå i inför ett kalas. Ett kärt besvär kan tyckas, men det är en hel del beslut som ska tas. "Var ska vi vara?", "Ska kalaset ha ett tema?" och "Vilka ska vi bjuda?"

Ett kalas kan till exempel genomföras i en lekhall, bowlinghall, simhall eller hemma hos födelsedagsbarnet. Kalaset kan utgå från ett tema. Det finns en uppsjö av olika varianter, så som "sjörövarkalas" eller "prinsesskalas". Ibland är barnen utklädda, ibland inte.

Har man kalaset hemma kan man köpa en rad olika tillbehör. Ballonger brukar vara en standardattiralj. Det liksom understryker det festliga, och säkerställer att det verkligen rör sig om ett kalas. Engångstallrikar och muggar med motiv från kända barnfilmer understryker inte bara det tänkta temat och/eller förhöjer det festliga. Det är  också ett bevis på hur kommersiella barnkalas kan vara. Men också att populärkulturen har en stor del i barnkulturen.

Trots alla beslut är det  ändå samma saker som gäller när gästerna väl kommer. Den viktigaste frågan för de unga gästerna verkar vara: "Blir det fiskdamm eller skattjakt?" Både barn och vuxna känner väl till vilka beståndsdelar som är viktigast under ett kalas: nämligen att det blir godis.

Camilla Ljungdahl har skrivit kandidatuppsatsen "Hörrni, jag fyller år - en studie om barnkalas".  Hon resonerar om fenomenet som en ritual. Ett kulturarv som i stor utsträckning påverkas av hur föräldrarna vill ha det.  Ljungdahl hänvisar till Elizabeth Pleck, som menar att firandet av barns födelse härstammar från 1800-talets överklass.

När barnet fyller år är det festligt. Hen får kanske bli lite extra delaktig och vara med och bestämma. Men som den tradition det är, så har kalaset ändå ett förutsägbart förfarande. Oavsett tema, lokal och antal barn kommer frågan om sötsaker. Det finns de föräldrar som försöker tänka annorlunda eller tona ner hetsen kring godiset. De försöker kanske med att dryga ut med en frukt, bidra med lite kultur i form av en pixiebok, eller rentav "muta" barnen med en liten leksak.

Motstridiga krafter kan vara i görningen: vissa vuxna vill vara lite nyttigare, medan andra vuxna ökar godiset med att lägga till extra godis. Det räcker inte alltid med en godispåse – kanske tillkommer skattjakt, fiskdamm, pinata och godisregn? Men jag tänker att kalasen inte får bli en fråga om prestige, då det troligen påverkar både barnens och de vuxnas förväntningar på ett negativt sätt. Jag menar att det ställer högre krav, stressar och gör kalasen mindre lustfyllda.

Sedan har vi det här med presenter. Helt underbart att både få och ge. De utvalda deltagarna bekräftar sina vänrelationer. För det flesta är givandet av presenter bara skoj. Det skapar förväntningar innan och under presentöppnandet: "Nyss sprang alla omkring som galningar, men plötsligt förbyts stämningen närmast till andakt."

Men det är viktigt att tänka på att alla faktiskt kanske inte har råd. En del barn finner kalas, och att vara tvungen att ge en present oerhört stressande. Enligt BRIS är det inte ovanligt att barn ljuger om sin situation för att slippa be sin fattiga förälder att köpa en present. Det finns en underförstådd status med presenterna.

Att ens bli bjuden är en betydelsefull faktor. Liksom jag har du säkert hör hur barnen hotar varandra med att "du får inte komma på mitt kalas"! när det finns meningsskiljaktigheter.

För vem vill missa dansstopp till Gangnam style, lekar, glassfika, paketöppning och godis – och inte minst vara en av de utvalda som bjuds. Nog är det härligt med kalas! (men  ibland är det ännu skönare när det är över...).

 Att fylla år är magiskt. Låt det inte bli en köphets!

söndag 11 maj 2014

Vad händer efter "Och vad hände sen?" (@ErikaKyrkSeger) - #72


Den 7:e maj, under SETT, var jag åhörare vid en föreläsning med Erika Kyrk Seger : "Och vad hände sen?". Föreläsningen handlade om de processer och det lärande som pågått på hennes arbetsplats sedan de börjat använda sig av lärplattor och andra digitala verktyg.
  
Erika Kyrk Seger är förskollärare, pedagogista, inspiratör och föreläsare. Under den period som Erika har arbetat med lärplattor har hon och hennes kollegor kommit en bit på vägen i sin pedagogiska process, och de digitala verktygens "varför?" och "hur?". Dessa tankar delade hon med sig av under föreläsningen.
Erika Kyrk Seger
Bild: Erika Kyrk Seger






Ett centralt budskap i Erikas föreläsning var just tankarna kring processer och reflektion, exempelvis hur viktigt det är att låta processer ta tid för att verksamheten ska utvecklas på bästa sätt. Erika förmedlar inte metoder kring användning av digitala verktyg. Hon förmedlar en lärandesyn där barns intressen och delaktighet står i centrum. Erikas lärandesyn är inte cementerad i gamla föreställningar om vad förskolans verksamhet bör bestå av, utan hon har en syn på barn som aktiva deltagare i formandet av sitt eget lärande. Lärplattor och projektorer är en naturlig del av lärmiljön, och möjliggör att det går att lägga till nya dimensioner till barnens lek och lärande.

Som åhörare vid föreläsningar relaterar man förstås det man hör till sin egen vardag, och till sina egna erfarenheter. Erikas föreläsning var mycket verksamhetsnära och visade på goda exempel. Erika själv hade ett mycket fint tilltal till oss som åhörare - som förstärktes av att alla i publiken hörde Erika i hörlurar (ett så kallat "tyst möte"). Det var en väldigt nära föreläsning ur flera aspekter. Som åhörare kände man att de exempel Erika delade skulle kunna varit fullt genomförbara även på den egna arbetsplatsen. 

Erikas erfarenheter utgår från arbetet med de äldsta barnen på förskolan, fyra- och femåringar. Mina reflektioner kretsar kring hur de digitala verktygen kan användas med de barn jag för närvarande arbetar med, ett- och tvååringar. Jag tänker att barnsynen och lärandesynen är densamma, men att utförandet kan skilja sig åt beroende på vilken åldersgrupp man arbetar med.

lördag 10 maj 2014

Intryck -- uttryck - #71


Veckan som gått har för min del erbjudit rika tillfällen till reflektion kring förskolans uppdrag. I onsdags deltog jag vid SETTmässan (Se här).  I  torsdags deltog jag i Skolverkets utbildning Värdegrund och likabehandling, vilken ges på flera lärosäten i landet.
 
De båda dagarana hade verkligen helt olika innehåll. Samtidigt finns det många beröringspunkter. Och att se på uppdraget från olika perspektiv, är mycket viktigt.

Vitsen med att gå utbildningar, besöka mässor, höra föreläsningar, delta i seminarier och så vidare är ju att det ska komma verksamheten, och specifikt barnen, till gagn. Jag funderar därför på hur mina nyvunna kunskap ska kunna komma till uttryck framöver.

Vid både mässa och utbildning deltog kollegor från min arbetsplats, liksom min chef. Att vara fler personer som deltar ger större möjligheter till fördjupad reflektion. Gemensam reflektion gör att man tvingas formulera sina tankar på ett kärnfullt sätt. Tillsammans kan man nå längre i reflektionen tänker jag, då en persons tankar ger associationer hos en annan.
Bild lånad från moomin.com
Något annat som hjälper mig att sortera intrycken är att skriva: anteckna, blogga, twittra och så vidare. Det är en möjlighet för mig att skilja ut det som känns viktigt. Intryck som ger ny kunskap och insikter, eller sådana som bekräftar det jag redan vet.
 
Viktigast är förstås att hela tiden ha ett barnperspektiv vid bearbetningen av intrycken. Var måste vi tänka nytt för att förskolans utveckling ska ske på bästa sätt? Och hur ska det komma barnen till godo? Och vad är det vi gör bra och således ska fortsätta att göra?

Snurrigt värre - #70

Ibland snurrar man in sig i resonemangen. Då kan det vara bra att lyfta blicken ett snäpp. Reflektera.  På egen hand, eller med andra. (Bild: Jan Stenmark)



torsdag 8 maj 2014

Strider man inte väljer - #69



"Man måste välja sina strider"

Det bör man förstås, men hur blir det egentligen i praktiken? Ibland är både föräldrar och barn trötta efter en lång dag på förskola, skola eller arbete. Att då orka tänka efter före och vara en klok och förstående förälder kan stundom vara svårt.

Jag menar att fostran handlar om att sätta gränser, inte begränsa hen. Jag har mina gränser och förhoppningsvis lär sig barnet sätta sina gränser.

Vi ska inte begränsa barnet. Det finns dock stunder då vi dömer lite för snabbt, därför att vi menar att vi känner våra barn. Vi "vet" hur det blir om "ditt eller datt" händer. Vi stoppar barnet och glömmer att lyssna, för vi hade en annan plan. Det kan handla om en tid att passa, att vi inte orkar stå och frysa i parken längre, eller att "nu måste vi hem och laga mat".

Det uppstår konflikter, vi går i klinsch med våra barn, kanske blev det rentav så att vi begränsade våra barn. Vi gick händelserna i förväg. Troligen för att vi tappade lusten eller orken. Kanske lade vi hastigt om kursen, utan att göra barnet delaktigt. Hen hängde inte med i svängarna. Vi missade att barnet behövde avsluta det hen höll på med.

Kanske blir det skrik och gråt, och plötsligt befinner man sig i en maktkamp. Denna kamp som man helst hade undvikit. Det kan plötsligt vara svårt att vika sig, låta barnet "vinna". Inte sällan är man snabb att med någon slags empirisk förförståelse säga att "jag vet hur det blir".

Så man fick kriga sig hem. Det blev en lång, skrikig och krävande resa. Var det värt det? Vilken Pyrrhusseger! En alltför dyrköpt vinst! Till vilken nytta?

Efteråt är det lätt att känna sig matt och besviken på sig själv. Rentav som världens uslaste förälder. Fast "egentligen är det ingen fara" säger någon. Bara man är "good enough". Vad det nu betyder?

Ibland kommer man på sig själv med att man inte lever som man lär, då kommer insikten om vem som verkligen behöver lära. Men det i sig är faktiskt inte så illa. Utifrån den insikten kan man återvända och arbeta på relationen man har med barnet. Att vara en god förälder är att kunna skapa tillit i relationen. Att vara respektfull, inte heller vara för stolt för att säga förlåt: "Det var jag som gjorde fel".

När konflikten är över är båda sårade och ingen står som segrare. När vi fått lite distans kan vi tala om det där som hände. Vi kan tala om rätten till sina känslor, för alla. Det är ett vuxenansvar att lyssna på sina barn, så att man har en bättre förståelse och därmed bättre beredskap nästa gång man hamnar i en konflikt.

onsdag 7 maj 2014

Möten, inspiration och kunskap på SETT - #68

Idag har jag varit på mässan SETT2014 (SETT=Scandinavian Educational Technology Transformation.) SETT är en plats för möten, inspiration och kunskap kring nya sätt att arbeta i förskola och skola.

Det har varit en lång dag. Framöver kommer ett mer utförligt inlägg om vad jag fick med mig från dagen. Jag reflekterar bäst med lite perspektiv. Men min dag kan sammanfattas på följande sätt:

Intryck
Processer
Bekräfta
Utmana
#fskchatt
Tweetup
bloggar
Seminarier
Lärande
Kompetensutveckling
Digitala verktyg
Minecraft
Lärmiljöer
Föränderligt
Skapa erfarenheter
Reflektion
Samtal
Diskussion

Och framför allt - möten! Jag träffade både nya och gamla bekantskaper. Det var fint.

Jag har haft turen att få träffa ett bra och klokt gäng personer via twitter. De visade sig vara bra och kloka i verkligheten också! Om du är twittrare och intresserad av skolutveckling och förskola - följ dem! @LTLinder  @Thompotti @ErikaKyrkSeger @Makkeberg

Och läs deras kloka bloggar: Pedagogiska kullerbyttan ; Lärande framtid ; thompotti ; Det digitala barnet


tisdag 6 maj 2014

I en lite för stor barngrupp - #67


Jag följde med min yngsta på hens förskola idag. Jag gästade gruppen från morgonsamling till mellanmål.

Idag var det skogsutflykt med ryggsäck, macka, banan och dryck. Väl framme i en solbelyst glänta blev det lite naturkunskap, skogsvett och lek. Jag och pedagogerna pratade om hur lätt man kan smyga in lite matematik: "Den pinnen är stor" eller ''hämta lika många kottar som här är stenar".

Det är en härlig grupp barn och jag har fullt förtroende för pedagogerna. Men när vi började samtala om storleken på gruppen, blev det ändå påtagligt – den är lite väl stor. Gruppens storlek har betydelse. Det är knappast någon överraskning: det blir lätt trångt i hallen, det blir fler barn att ha ansvar för och tiden pedagogerna kan uppmärksamma varje individ är begränsad. Det är värt att fästa extra uppmärksamhet på en studie som bland annat tagit fasta på vad gruppstorleken innebär i förhållande till antalet relationer (läs här):


Den visar att en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn
blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det
780 relationer att förhålla sig till


 Det är därför föga förvånande om barnen är fullständigt utmattade efter en dag på förskolan. Det är inte bara leken, aktiviteterna och solen som tar på krafterna. Hur mycket egen tid har barn på förskolan idag? Att ständig vara omgiven av andra personer både tar och ger energi. Relationer både ger och tar lust. Oönskade och besvärliga relationer tär på krafterna.

Jag såg att pedagogerna tvingades vara lite "korta" mot barnen. Det gällde speciellt i samlingssituationerna. Delvis var det viktigt för ordningens skull, men också för att tiden skulle räcka till för alla att få en chans att svara på frågor. Bara korta svar hanns med. Med fler pedagoger hade gruppen i stället kunnat delas i mindre delar.

En del barn har inte lika mycket tålamod som resten av gruppens. Några pratar bara på, eftersom de bubblar av funderingar och någon är på väg någon annanstans. Det är verkligen inte konstig - de är barn. Men jag tror ändå att det inte bara skulle finnas tid att utveckla barnens idéer och frågeställningar i en mindre grupp, man skulle också kunna ha mer tålamod med de barn som har lite extra spring i benen och pratar lite för högt eller de barn som knuffas (oftast för att de inte hänger med eller förstår.)

Det var inte bara en iakttagelse för dagen, utan något jag funderat på ett tag. Jag tror att det finns barn i stora grupper som inte hänger med. En större grupp, menar kanske någon, ger varje barn större chans att finna en vän. Det är visserligen på sätt och vis sant, men det är ingen garanti. Vissa barn finner sig bättre tillrätta i mindre sammanhang. Ibland tänker jag att vissa barn har inte nått samma språkliga nivå som gruppen överlag. Blir det då mycket prat och instruktioner i flera led så blir det extra besvärligt för det barnet i en större grupp. Hur blir dessa barns relationer med andra barn? Stökiga?

Det gäller inte bara att minska storleken på barngrupperna. Resurserna bör även räcka till att ge pedagogerna tid till planering och reflektion. Vidare är jag övertygad om att något som bidrar till ökat engagemang och bättre förståelse är att fortlöpande utbilda personalen på förskolorna. Det blir en fråga om kvalitet och rentav demokrati. Det blir att synas och höras på sina egna villkor.

Vad blir det av de barn som inte klara att "sköta sig" i den stora gruppen? Har jag möjligen romantiserat idén om mindre barngrupper? Som jag ser det handlar det om att sätta gränser men att inte begränsa. Något som jag tror blir betydligt lättare i en mindre grupp.

Jag var inte med för att observera barnen eller personalen, men det var såklart svårt att inte reflektera över hur det ser ut. Det är en bra förskola och en härlig barngrupp och jag har förtroende för pedagogerna, men barngruppen är lite för stor. Det blir trångt, rörigt och emellanåt stökigt. Det är ingen fara egentligen, men låt det gå ett steg till. Det finns andra ställen där det är katastrof och där föräldrarnas oro inte tas på allvar. Då  tar de sina barn från verksamheten. Därför att olyckan väntar runt hörnet.

De finns barn som jag ser knuffa sig fram, troligen för att de inte hänger med. Kanske är det en fråga om språklig utveckling. Men vem hinner fånga upp dem? Vem hinner planera för att hitta lösningar? Det jag såg i dag, har jag sett tidigare. Vissa barn hamnar gång på gång  i konflikt. Ibland till synens triviala händelser. Barn som kan vara "svåra att gilla" för andra barn, därför att deras beteende stör och bråkar. Visst har föräldrarna ett ansvar, men de ansvarar inte för hur stor barngruppen är. De ansvarar inte för pedagogernas kompetens. Föräldrar har inte byggt lokalen de vistas i.

Att lära sig de sociala koder som finns i verksamheten kan barn bara lära sig i verksamheten. För det är i samspelet koderna prövas och skapas. Men för att det ska vara möjligt med en positiv utveckling krävs det tillit. Något som försvåras om man inte blir sedd och förstådd.

Så hur får vi ihop denna ekvation? Hur många barn går det på varje pedagog? Var tycker ni är en rimlig storlek på barngrupp? Det går förstås inte bara att slänga ut siffror, det handlar ju om relationer.