Barnkalaskonventionen - #73

Plötsligt blev helgerna uppbokade med barnkalas. Nyligen var det yngsta barnet på Star wars-kalas. Den som ville fick man klä ut sig. Det hade ganska många barn gjort. Men det finns ju inte så många kvinnliga förebilder i Star wars, så det såg ut som "kanelbullens dag" med en handfull rymdprinsessor med hårknutar.

Prinsessan Leia från Star wars

För föräldrar kan det bli mycket att stå i inför ett kalas. Ett kärt besvär kan tyckas, men det är en hel del beslut som ska tas. "Var ska vi vara?", "Ska kalaset ha ett tema?" och "Vilka ska vi bjuda?"

Ett kalas kan till exempel genomföras i en lekhall, bowlinghall, simhall eller hemma hos födelsedagsbarnet. Kalaset kan utgå från ett tema. Det finns en uppsjö av olika varianter, så som "sjörövarkalas" eller "prinsesskalas". Ibland är barnen utklädda, ibland inte.

Har man kalaset hemma kan man köpa en rad olika tillbehör. Ballonger brukar vara en standardattiralj. Det liksom understryker det festliga, och säkerställer att det verkligen rör sig om ett kalas. Engångstallrikar och muggar med motiv från kända barnfilmer understryker inte bara det tänkta temat och/eller förhöjer det festliga. Det är  också ett bevis på hur kommersiella barnkalas kan vara. Men också att populärkulturen har en stor del i barnkulturen.

Trots alla beslut är det  ändå samma saker som gäller när gästerna väl kommer. Den viktigaste frågan för de unga gästerna verkar vara: "Blir det fiskdamm eller skattjakt?" Både barn och vuxna känner väl till vilka beståndsdelar som är viktigast under ett kalas: nämligen att det blir godis.

Camilla Ljungdahl har skrivit kandidatuppsatsen "Hörrni, jag fyller år - en studie om barnkalas".  Hon resonerar om fenomenet som en ritual. Ett kulturarv som i stor utsträckning påverkas av hur föräldrarna vill ha det.  Ljungdahl hänvisar till Elizabeth Pleck, som menar att firandet av barns födelse härstammar från 1800-talets överklass.

När barnet fyller år är det festligt. Hen får kanske bli lite extra delaktig och vara med och bestämma. Men som den tradition det är, så har kalaset ändå ett förutsägbart förfarande. Oavsett tema, lokal och antal barn kommer frågan om sötsaker. Det finns de föräldrar som försöker tänka annorlunda eller tona ner hetsen kring godiset. De försöker kanske med att dryga ut med en frukt, bidra med lite kultur i form av en pixiebok, eller rentav "muta" barnen med en liten leksak.

Motstridiga krafter kan vara i görningen: vissa vuxna vill vara lite nyttigare, medan andra vuxna ökar godiset med att lägga till extra godis. Det räcker inte alltid med en godispåse – kanske tillkommer skattjakt, fiskdamm, pinata och godisregn? Men jag tänker att kalasen inte får bli en fråga om prestige, då det troligen påverkar både barnens och de vuxnas förväntningar på ett negativt sätt. Jag menar att det ställer högre krav, stressar och gör kalasen mindre lustfyllda.

Sedan har vi det här med presenter. Helt underbart att både få och ge. De utvalda deltagarna bekräftar sina vänrelationer. För det flesta är givandet av presenter bara skoj. Det skapar förväntningar innan och under presentöppnandet: "Nyss sprang alla omkring som galningar, men plötsligt förbyts stämningen närmast till andakt."

Men det är viktigt att tänka på att alla faktiskt kanske inte har råd. En del barn finner kalas, och att vara tvungen att ge en present oerhört stressande. Enligt BRIS är det inte ovanligt att barn ljuger om sin situation för att slippa be sin fattiga förälder att köpa en present. Det finns en underförstådd status med presenterna.

Att ens bli bjuden är en betydelsefull faktor. Liksom jag har du säkert hör hur barnen hotar varandra med att "du får inte komma på mitt kalas"! när det finns meningsskiljaktigheter.

För vem vill missa dansstopp till Gangnam style, lekar, glassfika, paketöppning och godis – och inte minst vara en av de utvalda som bjuds. Nog är det härligt med kalas! (men  ibland är det ännu skönare när det är över...).

 Att fylla år är magiskt. Låt det inte bli en köphets!