Konsten att se ett barn - #80

Iakttagandet.

När vi iakttar ett barn är det inte frågan om vad vi ser, utan vad vi tittar efter.

Jag kom på i dag hur svårt det är att vara öppen och inte på förhand bestämma vad det är jag vill se.

Jag hade bestämt mig för att jag helt förutsättningslöst skulle iaktta ett barn som spelade iPad. Omständigheterna omkring var goda och det förekom få störningsmoment. Ändå blev jag villrådig. Vad skulle jag titta på, eller efter? På händerna eller blicken? Skulle jag titta på barnets val av appar eller skulle jag se efter hur de användes av barnet? Skulle jag iaktta barnets kroppsspråk, eller skulle jag notera omgivningen? Skulle jag sitta nära eller vara mer diskret? Jag blev kort sagt förvirrad – jag hade ingen hypotes att utgå ifrån.

Är det så när vi betraktar barn, att vi har en förutsägelse vi vill få bekräftad? Vad är det vi vill dokumentera? Är det något som ska passa in i den berättelse om barnet vi själva vill berätta om barnet? Eller är det i själva verket berättelsen om oss själva vi väver in?

Barndomen är ju en social konstruktion.

Inte sällan kan jag få en idé. Då vill jag undersöka om den har bärkraft. Men barn är inte linjära berättelser. De är berättelser i berättelsen om dem själva. Att iaktta barn och deras förehavanden är intressant, men min poäng och upptäckt för dagen är: "Vad tittar jag efter? Vill jag få bekräftat mina fördomar? Är jag kritisk nog till hur bra mina förkunskaper om barnet egentligen? Och hur är min relation till barnet beskaffad? (Om barnet är mitt eget finns kanske en risk att jag läser in mig själv i barnet lite väl mycket.) Och vem är jag att undra vem barnet är? Jag måste förstå min egen utgångspunkt. Jag som är betraktare är inte kontextlös. Jag är också ett barn av min tid och produkt av min samtid.

När jag iakttar ett barn är det kanske för att jag vill komma underfund vem hen är. Men det är inte svaret, utan frågan, som är det mest intressanta. Frågan ger fokus åt min blick. Samtidigt kan den begränsa mig att se ur ett vidare perspektiv.

Vi får vi inte bli enögda. Jag tror vi vinner på att pendla mellan olika positioner och försöka utgå från olika perspektiv när vi iakttar barn. Vi som är vuxna har inte längre tillgång till barns perspektiv, därför att vi inte längre är barn. Däremot ska vi sträva efter ett så sympatiskt perspektiv som möjligt på barn och deras kultur: ett barnperspektiv.

Att ge en helt sann bild av barnet är inte möjlig. Men vi kan försöka vara så ärliga som möjligt med oss själva och vår egen position då vi iakttar ett barn.