lördag 29 november 2014

#Barnkulturen möter Karl Seldahl


I detta projekt är tanken att samtala med personer som på ett eller annat sätt har arbetat med kultur för barn, för att fånga upp lite reflektioner kring deras arbete och deras syn på barn. Jag vill få korn på nya, och andra, perspektiv på barnkulturen.

Jag mötte regissören Karl Seldahl en mörk men varm höstkväll, för att samtala om barnteater.
Jag frågade honom om vad han har för förväntningar på sin unga publik. Först svarade han att han vill ha låga förväntningar, eftersom han är medveten om vad höga förväntningar kan innebära. Karl lyfte att han snarare har förhoppningar än förväntningar på publiken. Hans förhoppning är att barnen ska känna sig delaktiga. Förväntningarna lägger han i stället på lärarna som med fördel förbereder klassen för teaterbesöket. Han menar att förkunskaper ökar förståelsen och kan bidra till att skapa mer fokus hos publiken.

I jämförelse med en vuxen publik är barn som åskådare intressanta. Ju yngre barnen är, desto tydligare och mer direkt respons ger de som regel. Om föreställningen inte levererar något som intresserar barnen blir de uttråkade och tappar fokus. Barn är oftast inte heller rädda för att visa sitt missnöje. Om en pjäs däremot engagerar barnen blir de aktiva deltagare, och kommenterar högt, pekar och skrattar. Barn visar sitt engagemang med hela kroppen.

Karl berättade om uppsättningen "Sagan om den lilla farbrorn" (en adaption av Barbro Lindgrens bok med samma namn) på Länsteatern på Gotland 2007. I uppsättningen uppmärksammas ensamheten och Karl märkte hur den vuxna publiken reagerade annorlunda än barnpubliken. Vuxna läser in andra saker än barn utifrån sin bredare erfarenhetsbas. Alla konstupplevelser sker i mötet med verket, och därför utgår upplevelsen från de erfarenheter man har med sig.

Som en parentes kan nämnas att barn är inte är lika fixerade vid förståelse som vuxna utan tar till sig upplevelser och skapar sig den betydelse som de behöver, enligt Karin Helander docent i teatervetenskap. Barn som regel har närmare till lek och har därför lättare att skapa den mening de behöver. Alltså inte söka den specifika förståelsen som vuxna oftast vill göra.

Teater är något av ett allkonstverk. Det handlar inte bara om vad skådespelarna berättar på scenen - även ljud, ljus och scenografi spelar viktiga roller, liksom smink och kostymer som bidrar till den direkta effekten. Teater är ett direkt medium, inget man kan pausa.

Finns det några begränsningar med barnteater? Karl menar att det ger större frihet att arbeta med barn, än med vuxna. Men det innebär också ett större ansvar. Han menar att det finns mycket att hämta till produktioner för vuxna, ur barnteatern. 

Karl Seldahl
Karl berättade med entusiasm om det efterarbetet som sker efter en föreställning. Eftersom barn är medskapare av sin egen teaterupplevelse är det bra om det finns ett pedagogiskt efterarbete som fångar upp barnens funderingar, så att de kan synliggöra sina ståndpunkter och frågor. Karl har utvecklat en metod där publiken får vara med och diskutera med ensemblen efter föreställningen. I det mötet möjliggörs reflektioner som oftast är mycket givande för alla inblandade.

Karl menar att hans skapande som regissör kan växa på detta sätt. Det kan ge honom insikter om hur han kan arbeta framöver och verktyg att arbeta med större precision. Barnen som får ge sin syn och frågor och blir lyssnade på, har också möjligheter att växa eftersom deras tankar och åsikter tas på allvar. I det pedagogiska efterarbetet ser Karl ofta hur barn är rättframma och pragmatiska. De diskuterar inte bara vad som skedde på scenen, de funderar också kring hur karaktärerna kunde ha löst situationer på ett annat sätt.

Ibland använder sig ensemblen av en brevlåda, i vilken barnen kan posta sina funderingar och åsikter direkt till karaktärerna i pjäsen. Vid ett tillfälle skrev någon "Jag hatar dig. Du ljuger!", till en av karaktärerna.  Det blir tydligt hur barn kan, vill och inte minst behöver vara deltagande.

I teatersalongen finns det, statistiskt sett,  barn som har svåra erfarenheter med sig. Karl menar att de pjäser han har satt upp innehåller svåra ämnen. Genom fiktiva berättelser kan man kan vara helt ärlig, och Karl hoppas visa att ingen är ensam om sina upplevelser.

Vissa projekt kräver extra noggrant förarbete. Karl berättade till exempel att det har hänt att han har informerat socialkontoret på en ort och meddelat att de skulle visa en pjäs med problematiskt tema, vilket möjligen kunde påverka barn med liknande svåra erfarenheter. Karl hoppas att föreställningarna han sätter upp sätter igång processer i barnen. Det kan handla om att bearbeta erfarenheter av föräldrar som är alkoholister, skilsmässor eller utanförskap.

"Det måste vara på riktigt", menar Karl. Han anser att man måste känna att innehållet i pjäsen behandlar något angeläget om man ska arbeta med teater för barn. Han berättade dock att det inte alltid blir som man tänker. Han satte upp en föreställning för ungdomar, som bland annat handlade om en våldtäkt. Vid ett tillfälle fick karaktären som spelade våldtäktsman hurrarop och gillande från en skara tonårsgrabbar i publiken. Skådespelaren som spelade illgärningsmannen bröt pjäsen och vände sig direkt till publiken, och meddelade att hurraropen inte var okej. Det handlade inte om att det störde, utan att de sympatiserade med fel person. Det är förstås problematiskt att kommentera publikens upplevelse - samtidigt är temat viktigt och det behövde belysas som problematiskt. Karl menar att det  handlar om att ta ett ansvar för berättelsen. Vilka attityder kan vi tolerera?

"Barn har stor motor, men liten ratt" sade Karl och satte på sätt och vis fingret på vilken syn många har på barn. Trots sin ringa storlek och ålder är de fulla av kraft och energi, som de inte alltid kan styra eller kontrollera. Denna kraft och energi kan av somliga upplevas som störande, medan andra anser det vara något ursprungligt och fantastiskt.

Barn som beskrivs som mer kraft än styrning är ett intressant förhållningssätt till barn som publik och mottagare. Teatern har möjlighet att ge barnen upplevelser att själva navigera efter. Kultur för barn ska inte handla om att styra barn, utan att i stället vara ett sätt att förse unga med såväl bekanta, som nya perspektiv. Teatern kan spela på igenkännandets glädje och samtidigt bjuda på spännande nya möten och perspektiv. Dessa blir till landmärken i barnens egna inre sociala kartor.

När tiden var slut för intervju insåg vi att vi hade startat en intressant process gemensamt. Vi bestämde oss för att samtalet ska få fortsätta vid ett senare tillfälle. Och kanske blir det rent av fler inlägg i bloggen.

söndag 16 november 2014

Vårt uppdrag i förskolan. Inte mitt.

Förskolan har sin bakgrund i det sena 1800-talets barnträdgårdar och barnkrubbor.  Under 1970-talet skedde en stor och snabb utbyggnad av verksamheterna, eftersom kvinnor blev efterfrågade i arbetslivet i större utsträckning än tidigare. För att matcha efterfrågan på daghemsplatser behövde man utbilda pedagoger snabbt. Pedagogernas utbildningslängd och innehåll kunde således skilja sig mycket åt. Förskollärarna läste sin utbildning på det så kallade förskollärarseminariet. Dagens förskollärarutbildning ges på högskolor och universitet. Verksamheterna styrs idag av såväl skollag och läroplan och vilar på vetenskaplig grund. Uppdraget har alltså förändrats mycket genom åren, och de som utbildade sig för trettio år sedan har inte att förhålla sig till samma uppdrag idag som då. Det krävs andra saker av pedagoger i dag.

Över 100 år har gått sedan den första förskolan startades och samhället ser helt annorlunda ut idag än vad det gjorde då. Samtidigt kan vi se att oerhört starka diskurser (sätt att se på verksamheten)  lever kvar i verksamheten än i dag. Vi kanske inte alltid funderar över anledningen till varför vi gör vissa saker, och vad syftet är med detta. Vi bara gör det, för det är så förskolans organisation eller innehåll brukar vara uppbyggd.

Martina Lundström, förskollärare och pedagogista, driver bloggen Mötesplats förskolan. Hon beskriver i texten "'Jag tycker!' - om friåkning i förskolan" sin syn på vad undervisning i förskolan innebär. Hon menar att det i dag finns en tendens att läroplanen tolkas fritt utifrån varje pedagogs tyckande och tänkande. 

Om vi gör sådant som inte har ett tydligt syfte, eller grundas i vårt uppdrag måste vi få hjälp att se detta. Det finns en svårighet i att det i arbetslag kan skapas en viss typ av lärandekultur, som kanske i just det sammanhanget upplevs vara den rätta vägen att gå.

Att det finns olika syn på uppdraget syns i olika forum i sociala medier, där pedagoger i förskolan diskuterar utvecklingsfrågor kopplade till förskolan.  Detta är något jag också personligen har upplevt när jag möter pedagoger med olika erfarenheter. Att både utbildning och erfarenhet skiljer sig mycket åt mellan pedagoger i förskolan, tror jag är en anledning till denna "friåkning" som Martina talar om.

Förskolläraren Ann Kronberg Larsson menar att vi ibland glömmer att förankra våra tankar om verksamhetens innehåll i ett barnperspektiv. Hon menar också att vi missar att knyta samman det med teoretiska kunskaper. Risken är att vi utgår från en sanning som vi själva har skapat, i stället för att förankra det i styrdokumenten.

Hur gör vi då, för att säkerställa att vår verksamhet grundas i uppdraget?

Uppdraget utgår från läroplanen, och eftersom läroplanen i viss mån är tolkningsbar måste vi gemensamt på varje enhet bestämma oss för vad innehållet står för, för oss. Vi måste få möjlighet att reflektera kring och diskutera vårt uppdrag under arbetstid. Varje medarbetare i organisationen måste veta vad organisationen står för och förhålla sig till det. För att hen ska kunna göra det måste diskussionen föras kontinuerligt, och ett pedagogiskt ledarskap måste existera. Frågan är om alla pedagoger i förskolan får möjlighet att reflektera och diskutera i den utsträckning som behövs? Är det något som prioriteras? Finns det en medveten pedagogisk ledning på alla förskolor?

Ytterst ansvarig för den pedagogiska ledningen på förskolan är förskolecheferna: 
Som pedagogisk ledare och chef för förskollärare, barnskötare och övrig  personal i för­ skolan har förskolechefen det övergripande ansvaret för att  verksamheten bedrivs i enlighet med målen i läroplanen och uppdraget i dess helhet
  (ur LpFö 98/10)

Tydligt beskrivet. Men hur genomförs detta i praktiken?

Har förskolecheferna tid att vara pedagogiska ledare? Deras uppdrag innebär idag inte bara pedagogisk ledning, de har även ekonomiskt och administrativt ansvar.  Har förskolecheferna kompetens att driva förskoleutveckling? Vidareutbildar och fortbildar sig förskolechefer kontinuerligt när det gäller ny forskning? Befinner de sig i nätverk där deras föreställningar om arbetet i förskolan utmanas?

I förlängningen tänker jag att vi också måste nätverka, reflektera och diskutera innehållet i verksamheterna tillsammans med pedagoger lokalt och nationellt, för att på sikt kunna forma en likvärdig förskola i hela landet. Jag tänker också att utökad samverkan mellan högskolor/universitet och verksamheterns är en väg att gå. Universiteten måste bedriva praxisnära forskning som är relevant i praktiken. Förskolornas verksamheter måste vara barnens arena i samhället tydligare än idag, och inte bara forma sina egna diskurser.   
Förskolans uppdrag är minst sagt komplext. Vi måste ständigt sträva efter att utvecklas, både som verksamhet och enskilda pedagoger. Det gör vi genom att  kritiskt ifrågasätta det vi gör  och alltid göra saker utifrån ett tydligt syfte. I detta måste vi hela tiden förhålla oss till uppdraget.

Det vi gör i förskolan ska vara roligt för barnet per definition. Inte "Haha!"-roligt jämt. Men inspirerande, lustfyllt, intressant och utgå från deras kultur - barnkulturen - med bas i leken. Det ska finnas möjlighet till lärande och det ska vara en trygg och fri miljö, där alla delar får plats.

Det är vårt uppdrag.   

onsdag 5 november 2014

Allt måste höra ihop

-          Bubblor!
-          Många bubblor!

Det är mörkt i rummet, förutom ljuset som strömmar från projektorn. På duken projiceras cirklar – eller bubblor – som rör sig samtidigt som det hörs ljud. Barnen som är närvarande i rummet riktar sin uppmärksamhet mot det som rör sig på duken. De går närmare. Känner på den. Befinner sig själva i bilden på sätt och vis. Jag upplever en nyfikenhet hos de ett- och tvååriga barnen kring det som sker. Någon går bakom duken och undersöker hur det ser ut och känns.

Kanske kopplar någon av dem samman formen och rörelserna med de såpbubblor som de blåste någon dag innan, ute på gården? Det vet jag inte. Men jag kan tro det, eftersom några av dem sätter ord på det de ser. Det jag vet är att barnen har varit med om upplevelser som på ett sätt hör ihop, fast de är så olika i sitt uttryck.


Så tänker jag att det måste vara med allt det vi gör i förskolan. Det måste höra ihop. Det måste finnas ett flöde, där barnen får sätta agendan för hur vi går vidare. Det måste vara ett samspel mellan barnens intryck och uttryck och de vuxnas förmåga att utmana barnen på nya sätt – eller erbjuda mer av samma om det är vad barnen vill.  Olika miljöers innehåll och möjligheter ger tillsammans med pedagogens didaktiska förmåga inspel till barns lek och lärande.

Tid är en viktig aspekt. Att våga hålla sig kvar i något ger ofta mer än att rusa vidare (även om det också har sin poäng ibland). Det ger barnen tid att uttrycka det de upplever, och det ger pedagogen tid att se barnen och lyssna på dem.

Att som pedagog förhålla sig genuint nyfiken och undrande kring det som barnen uttrycker är en förutsättning.