Children are not rats - #95

2008 höll Leif Strandberg som är Vygotskijkännare, ett intressant tal som jag har tagit del av via inspelning (länk här). Jag fastnade framförallt för några ord. Strandberg hänvisar till Jean Piaget, den schweiziska kunskapsteoretikern och pedagogen som lär ha sagt:

Children are not rats.

Children think.

Children are thinkers

Men såg man verkligen på barn på samma sätt som man såg på råttor, runt förra sekelskiftet? Jag tror att man kanske ska förstå liknelsen som att man såg barn som djuriska, vilda och styrda av sina impulser, snarare än att vara självständigt tänkande varelser. Man ansåg att barn fick synas men inte höras. Lärarens roll var inte bara att utbilda utan även att fostra barnen. Man menade att barn skulle lära sig att så att säga "bete sig civiliserat". Mina tankar går till domptören som tränar och dresserar vilda djur att uppträda.

Man kan läsa i Svensk läraretidning från 1895 att man inte bara ansåg att aga var bra, det var närmast att betrakta som hälsosamt. Med tukt skulle eleverna väckas till samvetsgranna människor. Att hålla barn i skola var inte bara gott för barnens bildning, de skulle hållas borta från gatorna där de kunde uppfattas som störande. Ordning och reda var vägen till att bli en god samhällsmedborgare. Därför var självdisciplin viktigt.

Piaget uttryckte något mycket viktigt. Hans röst var nödvändig. Att ha förståelse för att barn kan tänka och känna självständigt känns kanske uppfattas som självklart idag. Men så har det alltså inte alltid varit.

Det är fortfarande inte ovanligt att man läser eller hör om hur barn beskrivs som vildar, det vill säga att de beter sig djuriskt och att de stör. Barnen betraktas inte vara utforskande när de testar gränserna för vad man får eller inte får säga och göra.

De må vara impulsiva och ha lite dålig koll på läget ibland. Och visst är det så, att vilket beteende som helst är inte accepterat över allt. Det skadar dock inte att stundom ta tillfället i akt och påminna oss själva om att barn må vara små till växten, men de bär på stora tankar. Det är skillnad på råttor och tänkare. Hur vi fostrar våra barn vittnar om hur vi vill forma allas vår framtid.

Vasäjeru? Om samtalets nödvändighet - #91

Att dela med sig av sina tankar och perspektiv kan ibland kännas lite väl personligt. Men jag tänker att det  är nödvändigt för att vi ska förstå och lära känna varandra. Genom mellanmänskliga dialoger bygger vi relationer och skapar meningsfulla sammanhang.

De erfarenheter vi bär med oss kan skilja sig mycket åt. Då krävs ett ödmjukt förhållningssätt gentemot varandra. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att vi känner oss tryggare och vågar dela med oss mer av våra erfarenheter.

Våra samlade erfarenheter kan forma nya perspektiv och hjälpa oss att fördjupa våra reflektioner. Om våra erfarenheter skiljer sig allt för mycket åt kommer vi uppleva att vi inte har något gemensamt. Vi kommer troligen inte att välja att umgås med varandra.

Sådana relationer tänker jag förekommer ofta i skolklasser eller på arbetsplatser och liknande. Det vill säga i grupper där medlemmarna inte själva har valt varandra.  Men om vi ser positivt på varandra och har ett öppenhjärtigt sinne inför varandras erfarenheter kommer också dessa relationer vidga våra perspektiv.

Nyfikenhet, kreativitet och erfarenhet är viktiga beståndsdelar i dialog och reflektion. Jag tänker att vi i skolan och förskolan har ett stort ansvar att skapa ett samtalsklimat där det är tillåtet för alla deltagare att tänka, tycka och reflektera på egna, personliga sätt. För barn och elever måste det finnas möjligheter att "tänka utanför lådan". Kreativitet och nyfikenhet måste få vara samtalens drivkraft.

Tankar om autism - #83

Vad har du för relation till autism?

Har du varit med om det där ögonblicket där du blir sedd av ett barn med autism? En blick, och du blickar in i en annan värld. Allt stannar. Det sker inget flaxande med armar, inget vickande på någon liten pryl, inga ljud. Jag menar inte bara att du blir betraktad, utan att något öppnas, om än bara på glänt och för ett kort ögonblick. Ett ögonblick när människan bakom diagnosen stannar upp och liksom ser på dig med skärpa. Man går ifrån att ha varit den som iakttar, till att bli den som blir sedd.

Autism är inte bara en diagnos, utan som ni säkert vet ett helt spektra. Precis som alla barn är olika, så har många barn mycket gemensamt. Och om vi har mött ett barn med autism, så har vi ändå en viss beredskap när vi möter ett annat barn med samma diagnos.

Arbetet med autistiska barn innebär som regel att pedagogen måste vara flexibel, därför att det många gånger är svårt för ett autistiskt barn att vara flexibelt. De flesta barn med autism är intryckskänsliga, det är därför viktigt att ta hänsyn till. Förändringar kan till och med vara plågsamma.

"Det är som att ha tretton TV apparater på samtidigt, men ingen fjärrkontroll!", berättade någon på ett föredrag jag var på för en tid sedan (jag minns tyvärr inte vem). Men det ger en talade bild.

Miljön och de relationerna som omgärdar barnen är därför med fördel genomtänkta och begränsade. Man arbetar metodiskt och bygger upp strukturer kring barnet. Inte sällan blir arbetet en-till-en.  Det vill säga att en pedagog stöttar ett barn. Att göra det tydligt, enkelt och grundläggande är nödvändigt för att kunna utföra arbetet utifrån den kapacitet barnet har att hålla fokus på uppgiften. Många gånger är den sociala träningen den viktigaste träningen. För det kan vara svårt – till och med mycket svårt – med relationer. Bara en blick kan vara krävande.

Det är svårt just med dessa blickar. Vi "ännu-utan-en-diagnos" ser på varandra och kan snabbt förmedla massa information. Alla autistiska barn är inte lika, men många undviker direkt ögonkontakt, blundar, vänder sig bort, vänder sig inåt.

Rutiner är viktigt, överraskningar ogillas starkt. För det mesta. Jag vill däremot hävda att en av de mer spännande pedagogiska utmaningarna är att så småningom bryta rutinerna, att försiktigt vidga barnets horisont. Utmana barnet att våga lite mer och lära sig något nytt. Rutiner är bra, men har egentligen inget egenvärde. Det bör hellre betraktas som ett verktyg, användbart för ett visst jobb. Att låsa sig vid rutiner kan ha en hämmande effekt. För det gäller inte bara att skapa en trygg miljö, det handlar också om att ge något mer. Vad syftar hela verksamheten till? Varför har vi vissa rutiner?

Det kan vara av bekvämlighet: "så har vi alltid gjort", eller "det är det som fungerade bäst". Vad har vi vunnit och vad mer kan vi vinna om vi utmanar gränserna? Är vi så flexibla – eller bör jag hellre skriva kreativa – som vi behöver vara?

Med en relation till autism får man lite perspektiv på livets stora frågor. Det lärde jag mig idag, när jag blev sedd.

Möten, inspiration och kunskap på SETT - #68

Idag har jag varit på mässan SETT2014 (SETT=Scandinavian Educational Technology Transformation.) SETT är en plats för möten, inspiration och kunskap kring nya sätt att arbeta i förskola och skola.

Det har varit en lång dag. Framöver kommer ett mer utförligt inlägg om vad jag fick med mig från dagen. Jag reflekterar bäst med lite perspektiv. Men min dag kan sammanfattas på följande sätt:

Intryck
Processer
Bekräfta
Utmana
#fskchatt
Tweetup
bloggar
Seminarier
Lärande
Kompetensutveckling
Digitala verktyg
Minecraft
Lärmiljöer
Föränderligt
Skapa erfarenheter
Reflektion
Samtal
Diskussion

Och framför allt - möten! Jag träffade både nya och gamla bekantskaper. Det var fint.

Jag har haft turen att få träffa ett bra och klokt gäng personer via twitter. De visade sig vara bra och kloka i verkligheten också! Om du är twittrare och intresserad av skolutveckling och förskola - följ dem! @LTLinder  @Thompotti @ErikaKyrkSeger @Makkeberg

Och läs deras kloka bloggar: Pedagogiska kullerbyttan ; Lärande framtid ; thompotti ; Det digitala barnet

En barnfri skola -#65

Lite då och då dyker det upp artiklar eller liknade som beskriver hur barn beter sig som vildar. Dessa artiklar delas ofta flitigt på nätet, eller diskuteras i olika forum. Många nickar instämmande: barn stör och stökar

Förra året gjorde jag en netnografisk (etnografi på Internet) studie om barnfria zoner. Det började med att ett kafé i Stockholm ville förbjuda att barn vistades hos dem. Ni kanske minns?

Själva studien, en diskursanalys av en tråd på webbsajten Familjeliv (från 2006), visade bland annat att vuxna sällan ser andras barn om de "sköter sig" enligt normen. De menar att de har "pli" på sina egna barn, medan andras ungar som regel har klara problem med att stå stilla. Än mindre kan de hålla tyst. (Visst påminner det om en barnsyn man trodde hade övergivits samtidigt som aga förbjöds i skolan?) Det verkar också handla om relationer. Barn man känner är det lättare att ha överseende med.

Det var slående hur spekulativa bedömningar personerna i tråden gjorde. Inte sällan var det lilla ordet om med. "Barn kan bete sig om de är väluppfostrade." Eller "Om jag ska ut och ha skoj (teater, bio eller restaurang), då vill jag inte bli störd av barn". Min viktigaste poäng i uppsatsen är att barns förmåga att tala för sin sak, och bli involverade, helt uteblev. Att de ens kan tänka själva fanns inte på kartan. Det verkade som att personerna ansåg att barns förmåga är helt beroende av hur deras uppfostran ser ut.

Plötsligt är alla experter, alla har en åsikt och alla vet minsann hur gränslöst barn har betett sig. "Det där vet man, det där kan man, det har man ju hört". Allt vad vetenskap heter försvann med morgonfisen. Har det inte blivit en höna av en fjäder? Är det inte väldigt olyckligt att enskilda fall ska illustrera hur alla barn är? Jag menar att detta är en orättvis bild av barn, fabulerad av vuxna som okritiskt hakar på en trend som med jämna mellanrum dyker upp. Att man skulle vara intresserad av en konstruktiv debatt om gränser och tolerans, verkar vara oftast vara helt främmande. Det verkar som om att alla drabbas av en stark igenkänning: "Det där har man ju hört och sett" Det legitimerar att man instämmer i gnällkören?

Återigen konstaterar jag att vuxna koloniserar barnkulturen. Nu senast skrev Marcus Birro en artikel som jag tolkade som att föräldrarna som inte tagit ansvar är orsaken till att det är kaos i skolan. Att man inte tar hänsyn till barns egna perspektiv är alltför ofta en tragisk verklighet. Att barnperspektivet uteblir eller omtolkas efter hur vuxna vill ha det ordnat likaså. För det som sker är en förskjutning av fokus från barn "som stör", till föräldrar som har misslyckats med uppfostran. Man talar om sunt förnuft och ansvar, men man talar aldrig om vad man menar med det. Det är underförstått, för givet taget. Men det är väl knappast så att vi alla har samma intressen, förmåga eller ens syn på normer? Så är det rimligt att tala om ansvar utan att förklara vad man åsyftar med ansvar?

Vilka är dessa föräldrar? De andra vuxna som alla då talar om? De som yttrar sig är tydligen berättigade att döma ut dessa andra. Visst har även jag mött barn som beter sig "ohyfsat" och föräldrar som tenderar att ha en blind fläck för sina egna barns beteenden. Men har någon funderat på vad barnen tycker, känner och tänker? Finns det förståelse för att barn är olika? Att föräldrar är olika? Eller att pedagoger är olika? Vi måste fråga oss: Varför påstår någon att barn är vilda eller ouppfostrade? Vem är den som kan avgöra en sådan sak? Någon som har egna barn, någon som arbetar i skola eller kanske: har hört någon berätta?

Ja, det finns stökiga barn. Barn som stör vuxennormen. Men vem frågar sig varför? Är det en protest, ett missnöje, handlar det om frustration eller är det kanske ett bus eller rentav en lek? Om någon frågar sig varför blir det inte sällan snabbt en förskjutning av fokus från barnet till problematiken. Har hen en diagnos? Är det föräldrarna som saknar sunt förnuft? Vem har ansvaret? Fingrarna pekar på andra.

Vem kliver fram och säger att "jag gör vad jag kan och lyssnar på barnen"?

Varför inte bara ha en barnfri skola? Det skulle ju lösa många problem – ordning och reda och inte minst skulle det bli mer tid till planering.

Men allvarligt talat, när någon yttrar sig kritiskt om andra så behöver vi vara kritiska mot vad denne säger. Det handlar om relationer och sociala koder som är under förhandling. Barnen får därför inte objektifieras, främmandegöras eller försvinna i gränslandet mellan hemmets fostringsideal och skolans utbildningsuppdrag.

Det bekymrar mig alltså att folk alltför lättvindligt hakar på dessa klagotrender, därför att - alla som okritiskt delar artiklar likt Birros bidrar till att förskjuta barnen som deltagande och kompetenta individer.

Läs om normer! - #45

Jag lovade igår att ge tips på några böcker som rör normer. Här nedan följer några exempel - framförallt med utgångspunkten genus. Jag har här valt att tipsa om svenska böcker, som direkt har att göra med skola, förskola, barn och unga. Självklart finns det mängder av andra både bra, och relevanta böcker att tipsa om.

Mitt första tips är boken Skola i normer (2008). Den är inte bara intressant för dem som arbetar i skolan, utan för alla som vill reflektera över normer och normalitet i arbetet med barn och unga. Trots att jag anser mig vara en ganska öppen person, så gjorde jag tankevurpor redan under inledningskapitlet I boken resoneras exempelvis kring normer kopplat till makt.

Hur möjliggörs föreställningar om det självklara och normala? [...] När något skiljs ut som normalt och självklart på något annats bekostnad är det en makthandling. Vissa ges positioner av makt, medan andra berövas möjligheter över sig själva och andra  (s. 31)

Bokens redaktörer,  Lena Martinsson och Eva Reimers, är professorer i genusvetenskap respektive i pedagogiskt arbete.

Bild lånad från gleerups.se

Christian Eidevald har skrivit Anna bråkar!: att göra jämställdhet i förskolan (2011). I första halvan av boken beskriver han teorier om genus och kön. Vidare använder han många praktiska exempel från sin forskning, för att visa på  komplexitet i jämställdhetsarbetet, analysera desamma och visa på alternativa sätt att tänka och agera.

Bild lånad från liber.se

En rosa pedagogik - jämställdhetspedagogiska utmaningar (2011)  är en antologi i vilken bland annat Christian Eidevald och genusforskaren Klara Dolk skrivit. Bland många andra.. Redaktörer är Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Boden och Kajsa Ohrlander. Utifrån olika teoretiska och praktiska perspektiv skriver författarna om jämställdshetsarbete i förskolan. I kapitlen görs återblickar, samtidigt som tankar presenteras kring hur jämställdshetsatarbete kan utvecklas och utmanas framåt. 

Bild lånad från liber.se

Klara Dolk har nyligen kommit med en bok som heter Bångstyriga barn (2013). Den bygger på Dolks avhandling där hon studerar maktrelationer mellan vuxna och barn i förskolan.

Hur skulle ett jämställdhetsarbete kunna se ut som inte enbart utmanar normer om "kön" utan också normer om "barn" och "vuxna"? (Baksidetext)

 Jag har inte hunnit läsa den, men är mycket nyfiken på den. Här kan du läsa mer om den. 

Bild lånad från ordfrontforlag.se

Några andra tips

Likabehandling i förskola och skola (2012) - Kajsa Svaleryd och Moa Hjertson

Rosa - den farliga färgen (2011) -Fanny Ambjörnsson

Kom igen gubbar!: Om pojkfotboll och maskuliniteter (2003) - Jesper Fundberg

Kan Batman vara rosa?: Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en förskola (2010)  - Anette Hellman

Konst, norm och skola - #36

Två personer som jag finner särskilt inspirerande är konstprofessor Anne Bamford (som vi tipsade om i gårdagens inlägg), författare till The Wow factor, från 2006, och sir Ken Robinson, som är författare till bland annat The Element, som kom 2009. Båda är enormt kunniga och roliga och inte minst har de intresserat sig för att förmedla vikten av de estetiska ämnena i skolan, och behovet av att vara kreativ.

Anne Bamford underströk vid ett tal på Musikaliska i Stockholm 2012 att vi människor måste våga ta risker. I ett TED talk beskrev sir Ken Robinson barn som mer naturliga chanstagare än vuxna. Han menar att de är inte lika rädda som oss att göra fel. Att vi blir mindre benägna att ta risker – det vill säga vara kreativa även om det kan gå åt pipsvängen – kan till stor del skyllas på skolan, menar Robinson. Det handlar som jag förstår det om hur vi lär oss, och om synen på kunskap som fix. 

Vad är poängen med att ha estetiska ämnen och att erbjuda barnen och eleverna möjligheter att vara kreativa? Robinson menar att kreativitet betyder att en ny och användbar uttryck eller idé kommer till stånd. Det måste vara kvalitet på de estetiska ämnena menar Bamford. Hon talar exempelvis om så kallade "art-rich schools". Enligt hennes studier visar dessa skolor på många goda effekter: till exempel att 20-åringar som har gått i "art-rich school" är "more likely to vote (20%)" (USA 2009). Om detta stämmer, så visar resultatet att estetisk verksamhet får betydelse för demokratin.

Här skulle jag vilja passa på att lägga till ett namn: Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap. Thavenius talar om "den modesta och den radikala estetiken". Begreppen handlar kort om att den konst som elever möter i skolan som regel är "säker" och så att säga håller sig inom ramarna. Den är modest och hanterar de klassiska konstarterna, dem som är beprövade och inte utmanande. Den radikala estetiken vill istället spränga gränser och utmana. Den radikala estetiken står för en typ av konst som kan provocera, men även stimulera, på ett sätt som inte den modesta estetiken kan. Att konst kan lära oss att se nya perspektiv och därmed tänka kritiskt, är inget nytt. Men tanken saknar alltför ofta genomslag i skolan.

I vilken utsträckning får elever möta konst som utmanar ordningen? I vilken mån är skolan demokratisk? Är det en meningsfull skola om vi inte nyttjar barns djärvhet och nyfikenhet? Hur väl utvecklas vi om vi lär oss frukta fel och misstag? Och är det så att skolan i sig, eller rättare sagt skolväsendet, inte vågar bli utmanat? Är skolan verkligen så ömtålig? 

 Läs till exempel om Carolina Falkholts konstverk här

Jag tror att svaret delvis ligger i det som jag kallar för den pedagogiska diskursen (som du kan läsa om här).

Den radikala estetiken handlar om barns rätt till intryck och uttryck. Det handlar om att ge barn och elever möjlighet att möta konst som stimulerar och utmanar, samt at erbjuda tillfällen att själva skapa nya perspektiv på livet. Eleverna bör få vara med och forma inte bara en meningsfull utbildning,  utan även bygga en starkare plattform för sin personliga utveckling.

Ska vi då tro att betyg hjälper elever att prestera bättre? Vad somliga menar är en sporre för lärande, tror jag istället skapar en olustig känsla av att ständig bli bedömd. Jag tror det skapar en känsla av att allt vi gör måste vi förhålla sig till ett facit med rätt och sant, och att det begränsar oss. Att vara kreativ kräver ett visst mod – att våga göra fel. Att vara kreativ innebär att inte känna sig hindrad av att andra ska bedöma våra verk och idéer vara icke dugliga.

Den viktiga kunskapen och de goda lärarna - #15

Den grekiska filosofen Aristoteles (384-322 f.kr.) talade om tre typer av kunskap:

Episteme - teoretisk, vetenskaplig kunskap.
Techne - den praktiska kunskap som handlar om hantverket, det konkreta utförandet, färdighetskunskap.
Fronesis - den form av praktisk kunskap som en person endast kan lära sig genom erfarenhet och reflektion. Det är en form av kunskap som sker i mellanmänskliga praktiker. Fronesis kallas ibland för praktiskt klokhet.

Jag upplever att den praktiska kunskapen ibland glöms bort då människor diskuterar skolutveckling, fastän denna kunskapsform i allra högsta grad har att göra med lärares profession.  Fronesis är svårt att "ta på" men det känns och märks när en pedagog vet hur hen ska agera, och gör goda val utifrån tidigare erfarenheter. Den praktiska kunskapen handlar om att använda ett gott omdöme, och kräver därför både reflektion och framåtblickande. Det handlar om att göra det bästa valen i situationer där det inte finns något tydligt rätt eller fel.

Min känsla är att det är de pedagoger som gör just dessa goda val och använder den praktiska kunskapen i relation till de andra kunskapformerna på ett givande sätt, som vi generellt brukar anse vara de bästa lärarna.

Aristoteles menar att det är en svår uppgift att vara god, och göra goda val.

 "Att göra det i relation till rätt person, i lämplig utsträckning, vid rätt tidpunkt, med ett riktigt syfte, på ett lämpligt sätt är varken vanligt eller lätt. Därför är det goda både sällsynt, berömvärt och skönt"

/ur den Nikomachtiska etiken

Den praktiska kunskapen finns i allra högsta grad bland lärare i hela vårt skolsystem:  i förskola, grundskola, fritids, gymnasium och vuxenutbildningar. Det är en del av allas vår profession. Något att ta fasta på och vara stolta över, på samma sätt som vi lyfter den epistemiska kunskap vi har.

Vid Södertörns högskola finns Centrum för praktisk kunskap, som driver forskning inom just detta område. När jag skrev det här blogginlägget kastade jag ett och annat öga i deras antologi "Vad är praktiskt kunskap?". Jag har också kikat i Bernt Gustavssons bok "Kunskapsfilosofi". Dessa är böcker som jag verkligen kan rekommendera för dig som är intresserad av att fundera kring begreppet kunskap.

Fem tankar om feminism - #2

Feminism. Vad har det med barnkultur att göra?

Det mesta, skulle jag säga.

Feminism handlar främst om hur vi förhåller oss till varandra som människor och vilka värderingar vi vill förmedla till barn.

Lisa Bjärbo som står bakom bloggen Onekligen har skapat en utmaning som går ut på att reflektera kring feminism. Bloggutmaningen heter "10 inlägg om feminism". Jag deltar därför att jag tycker att det är viktigt att formulera tankar kring begreppet. Jag vill också koppla begreppet feminism till begreppet barnkultur.

Jag börjar med fem små reflektioner:

1. Det här är feminism för mig…
Feminism för mig är ett förhållningssätt som utgår från att alla människor har lika värde. Punkt.

Mer specifikt innebär feminism för mig att alla människor i en viss kontext ska ha samma rättigheter oavsett om personen är en hon, hen eller han. Det gäller oavsett ålder, etnicitet, religiös övertygelse, sexualitet och så vidare. Det finns en åldersmaktordning, som påverkar att barn inte har samma rättigheter som vuxna. Och det kanske de inte heller kan ha, på grund av att de har begränsad erfarenhet inom vissa områden?  Men förhållningssättet bör ändå vara detsamma: lika rättigheter, oavsett bakgrund. Inte minst för att barnen ska få möjlighet att reflektera kring dessa grundläggande värderingar.

2. Det här är feminism inte för mig…

För mig har feminismen ingen särskild form. Jag menar att vi alla måste ha frihet att forma våra egna feministiska ställningstaganden istället för att behöva följa ett redan förutbestämt mönster. Men ledorden är förstås samarbete, jämlikhet och jämställdhet.

För mig handlar inte heller feminism, trots namnet,  enbart om kvinnor. För mig handlar feminism om att se vårt samhälle ur ett intersektionellt perspektiv. Det vill säga att se att maktstrukturer verkar på många nivåer samtidigt (utifrån kön, klass, etnisk bakgrund, ålder, religion, sexuell läggning etc).

Utifrån mitt personliga feministiska ställningstagande är jag inte ute efter att byta ut ett patriarkat mot ett matriarkat. Jag hoppas istället på ett samhälle där vi inte döms och bedöms utifrån de sociala kategorierna lika hårt som idag, utan där det är okej att kliva utanför normen (eller ännu bättre - att det inte finns någon särskild norm, att vi "bara får vara").

Bild: genusskolan.se

Alla vuxna har ansvar för att de barn som växer upp idag får förståelse för att människor har olika livsvillkor, och för att människor vill leva på olika sätt. Vi som arbetar i förskola och skola har dessutom ett utökat ansvar, då det i vårt uppdrag ingår att reflektera över livsfrågor och etiska dilemman tillsammans med barnen.

3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
Jag har nog sällan använt epitetet feminist om mig själv. Men jag har länge stått för de värderingar jag beskriver här ovan. Så nog är jag feminist, alltid.

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
Till en början tänkte jag nog att feminismen alltid var radikal och fast i sitt uttryck. Idag tycker och vet jag att feminism kan se väldigt olika ut.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
"Vadå? Ska det inte finnas några kön, eller? Ska barn tvingas vara könsneutrala?"
Nej. Sådan är inte feminismen för mig. Den är tillåtande. För alla.



De övriga fem små reflektionerna kommer i ett inlägg vid ett senare tillfälle.

Seminarium om Skapande skola på Teater 3

Förra veckan deltog jag i Teater 3s seminarium Skapande skola i praktiken. Jag var inbjuden i egenskap av student. Jag studerar Barnkultur på Centrum för barnkulturforskning (CBK) vid Stockholms universitet. För ett tag sedan var jag och tre kurskamrater på Teater 3och gjorde publikobservationer vid barnföreställningen Vill veta, under ett moment som hette Barns tolkningar av barnkultur. Vi gjorde därefter uppföljande intervjuer med barnen.

Skapande skola är vår regerings kanske hittills största satsning på barn och kultur. Men många teatrar upplever att det är svårare nu än någonsin att få möjlighet att spela teater för eleverna. Jakob Stefansson på Teater 3 beskrev det som att det är en lång väg från ax till limpa. Flera teatrar upplever säkert också såsom Teater Fredag – vilka vill spela teater som berör, och skapar empati – att de känner av det pedagogiska oket. Ska konsten verkligen underkasta sig pedagogiken? Skolan har en tydlig fokusering på lärande och vill se nyttan av konsten. De estetiska ämnena har överlag låg status i skolan. Man skulle kunna tro att lärare och rektorer som inte själva har erfarenheter, kunskaper eller ens intresse av kultur, skulle uppfatta konsten som något exotiskt och svårt.

Jag vill dock inte generalisera på det viset. Det finns fullt av goda exempel där skolans representanter har både intresse och kunskap och inte minst egna erfarenheter av fantastisk konst. Frågan är om det räcker, eftersom Skapande skola sker i projektform. Är Skapande skola verkligen den bästa lösningen? Blir barnen verkligen delaktiga? Jag kan rekommendera att ni läser Maria Svalin Sundfeldts Skapande skola och barns rättigheter till inflytande, delaktighet och kultur.

  

Mitt blygsamma bidrag under debatten handlade om att sänka ögonhöjden - men inte nivån. Jag belyste att barn själva är medskapare av sina konstnärliga upplevelser. Det var inte något som alla tog för en självklarhet. 

Men vad är en konstnärlig upplevelse? Är konstnären enbart en sändare och barnen bara mottagare? Vad betyder det för barnen om de ses som en projektionsyta? Barn är inga tomma dukar konstnärerna målar sina berättelser på. Det motsvarar snarast en diskursiv barnsyn, där barnen mest liknar kärl som ska fyllas med klokskaper från vuxna. Alltför ofta tenderar vuxna att kolonisera barnkulturen och göra den till en åsiktsarena. Resultatet blir att barn objektifieras och att barns egna perspektiv riskerar att förloras. Med det sagt, menar jag inte att kritisera Teater tres seminarium, tvärtom. Men diskussionen utgick inte från eleverna. Däremot uppskattar jag att de bjöd med mig som hade ambitionen att problematisera utifrån ett barnperspektiv, därför att barnens roll inte är passiv.

Den ryska filmskaparen Sergej Eisenstein menar att all konst bygger på konflikt. Jag anser att för att konst ska vara intressant behövs motstånd. Det betyder inte att konsten är svår, utan att den inte viker för det svåra. Konsten utmanar gränser och bidrar till kritiskt tänkande.

Vill skolan göra samma sak? Gestaltandet av kampen skapar dynamisk spänning. Kan barn läsa in sig i den konflikten, så kan det finnas meningsfullhet i konsten. Det som då behövs är en gestaltning av en position som barnen kan relatera till. Denna position kan sedan hamna i obalans. Jag kan föreställa mig att det som behövs är förskjutningar av perspektiv. På så vis utmanas publiken på ett betydelsefullt sätt.

Så vad innebär det att barnen är medskapare av sina konstnärliga upplevelser? Som åskådare har de möjlighet att föra in konflikter, kampen, gestalter och berättelser in i de inre landskap de bär med sig.

Det är skillnad på hur olika barn upplever sina konstnärliga möten. Någon garvade, en annan förstod inte, men det smittade till flera andra, som började fnittra. Vuxna tolkade att publiken skrattade, men det betyder inte nödvändigtvis att alla tyckte att det var roligt. Vad som är roligt är personligt, men kan förstärkas av kollektivet. Det sociala samspelet är många gånger en avgörande faktor, men hur det påverkar intrycken är individuellt, inte enbart kollektivt. 

Därtill får vi inte glömma att förförståelse och förväntningar påverkar barnens upplevelse av föreställningen. Med tidigare erfarenheter påverkas de nya intrycken. Så istället för en tom duk: en hel tavla. I det landskapet placeras nya gestalter som förändrar motivet. Det kan ske bara lite, kanske inte med en gång. Eller så förändras hela innebörden av tavlan!

Någons uttryck blir en annans intryck. Kan det sedan omvandlas och bli ett meningserbjudande nytt personligt uttryck, så blir konsten relevant och levande.