Seminarium om Skapande skola på Teater 3

Förra veckan deltog jag i Teater 3s seminarium Skapande skola i praktiken. Jag var inbjuden i egenskap av student. Jag studerar Barnkultur på Centrum för barnkulturforskning (CBK) vid Stockholms universitet. För ett tag sedan var jag och tre kurskamrater på Teater 3och gjorde publikobservationer vid barnföreställningen Vill veta, under ett moment som hette Barns tolkningar av barnkultur. Vi gjorde därefter uppföljande intervjuer med barnen.

Skapande skola är vår regerings kanske hittills största satsning på barn och kultur. Men många teatrar upplever att det är svårare nu än någonsin att få möjlighet att spela teater för eleverna. Jakob Stefansson på Teater 3 beskrev det som att det är en lång väg från ax till limpa. Flera teatrar upplever säkert också såsom Teater Fredag – vilka vill spela teater som berör, och skapar empati – att de känner av det pedagogiska oket. Ska konsten verkligen underkasta sig pedagogiken? Skolan har en tydlig fokusering på lärande och vill se nyttan av konsten. De estetiska ämnena har överlag låg status i skolan. Man skulle kunna tro att lärare och rektorer som inte själva har erfarenheter, kunskaper eller ens intresse av kultur, skulle uppfatta konsten som något exotiskt och svårt.

Jag vill dock inte generalisera på det viset. Det finns fullt av goda exempel där skolans representanter har både intresse och kunskap och inte minst egna erfarenheter av fantastisk konst. Frågan är om det räcker, eftersom Skapande skola sker i projektform. Är Skapande skola verkligen den bästa lösningen? Blir barnen verkligen delaktiga? Jag kan rekommendera att ni läser Maria Svalin Sundfeldts Skapande skola och barns rättigheter till inflytande, delaktighet och kultur.

  

Mitt blygsamma bidrag under debatten handlade om att sänka ögonhöjden - men inte nivån. Jag belyste att barn själva är medskapare av sina konstnärliga upplevelser. Det var inte något som alla tog för en självklarhet. 

Men vad är en konstnärlig upplevelse? Är konstnären enbart en sändare och barnen bara mottagare? Vad betyder det för barnen om de ses som en projektionsyta? Barn är inga tomma dukar konstnärerna målar sina berättelser på. Det motsvarar snarast en diskursiv barnsyn, där barnen mest liknar kärl som ska fyllas med klokskaper från vuxna. Alltför ofta tenderar vuxna att kolonisera barnkulturen och göra den till en åsiktsarena. Resultatet blir att barn objektifieras och att barns egna perspektiv riskerar att förloras. Med det sagt, menar jag inte att kritisera Teater tres seminarium, tvärtom. Men diskussionen utgick inte från eleverna. Däremot uppskattar jag att de bjöd med mig som hade ambitionen att problematisera utifrån ett barnperspektiv, därför att barnens roll inte är passiv.

Den ryska filmskaparen Sergej Eisenstein menar att all konst bygger på konflikt. Jag anser att för att konst ska vara intressant behövs motstånd. Det betyder inte att konsten är svår, utan att den inte viker för det svåra. Konsten utmanar gränser och bidrar till kritiskt tänkande.

Vill skolan göra samma sak? Gestaltandet av kampen skapar dynamisk spänning. Kan barn läsa in sig i den konflikten, så kan det finnas meningsfullhet i konsten. Det som då behövs är en gestaltning av en position som barnen kan relatera till. Denna position kan sedan hamna i obalans. Jag kan föreställa mig att det som behövs är förskjutningar av perspektiv. På så vis utmanas publiken på ett betydelsefullt sätt.

Så vad innebär det att barnen är medskapare av sina konstnärliga upplevelser? Som åskådare har de möjlighet att föra in konflikter, kampen, gestalter och berättelser in i de inre landskap de bär med sig.

Det är skillnad på hur olika barn upplever sina konstnärliga möten. Någon garvade, en annan förstod inte, men det smittade till flera andra, som började fnittra. Vuxna tolkade att publiken skrattade, men det betyder inte nödvändigtvis att alla tyckte att det var roligt. Vad som är roligt är personligt, men kan förstärkas av kollektivet. Det sociala samspelet är många gånger en avgörande faktor, men hur det påverkar intrycken är individuellt, inte enbart kollektivt. 

Därtill får vi inte glömma att förförståelse och förväntningar påverkar barnens upplevelse av föreställningen. Med tidigare erfarenheter påverkas de nya intrycken. Så istället för en tom duk: en hel tavla. I det landskapet placeras nya gestalter som förändrar motivet. Det kan ske bara lite, kanske inte med en gång. Eller så förändras hela innebörden av tavlan!

Någons uttryck blir en annans intryck. Kan det sedan omvandlas och bli ett meningserbjudande nytt personligt uttryck, så blir konsten relevant och levande.