söndag 21 april 2013

För det har kungen sagt!


Föreställningen börjar redan i foajén. Ett tjugotal barn och nästan lika många vuxna stimmar, fikar, busar, äter mellis, läser böcker… Plötsligt tystnar sorlet. Skådespelarna Annika From Borg och Sofia Hollsten ger oss en försmak på föreställningen och låter oss kika in i Dollans dagis i miniformat. De bjuder sedan in oss i salongen, med en vädjan om att vi vuxna ska medverka till att barnen får en fin upplevelse: ”Facebookuppdateringar sker efter föreställningen. För det har kungen sagt!”.  Barnen står i fokus för Tittutteatern, och skådespelarna har som vanligt ett mycket fint barntilltal. Tittut skriver på sin hemsida: "Vi vill möta vår publik med kärlek och respekt och göra det första teaterbesöket viktigt och roligt för de allra små.". Precis så upplevde jag också att det var, när vi var där idag. Det låter som en självklarhet att personer som sysslar med barnteater ska ha barnfokus. Men jag har faktiskt varit med om motsatsen, på en annan barnteater i Stockholm.

Foto: Ivar Sviestins
Dollans dagis har spelats på dockteatern Tittut i omgångar sedan 2007. Jag såg den då. Och jag såg den idag. Det är en så fantastiskt fin föreställning, där Barbro Lindgrens bok har adapterats på ett mycket varsamt sätt till scenen. Dockorna är som tagna direkt ur Eva Erikssons bilder. Boken innehåller inte särskilt mycket text. Bilderna är också ganska enkla. Men Erikssons och Lindgrens uttryck kompletterar varandra och ger en synergieffekt. Tittutteatern ger berättelsen ytterligare en dimension, där jag upplever att man tagit fasta på barns fysiska och sinnliga uttryck,genom exempelvis dockornas rörelser, eller då krokodilen och grodan klapprar sina käftar i takt med musiken, när kaninen skvätter vatten på Dollan eller då apan tappat bort sina byxor och tokigt kastar omkring på kläder. Det är emellanåt ett yvigt och repetitivt rörelsemönster, vilket verkar uppskattas av den unga publiken.

Dockteatern Tittut rekommenderar föreställningen för barn mellan två och sex år. Jag misstänker att några av besökarna ännu inte hade fyllt två år, och det var också de som inte var riktigt mogna att stanna i de 50 minuter som föreställningen pågick.

För att läsa mer om dockteatern Tittut och deras föreställningar, klicka här . Läs mer om barns sinnlighet med utgångspunkt i balanssinnet, här nedan i Mikaels inlägg.

lördag 20 april 2013

Barnasinnet – vingliga tankar

”Nu går hon. HOPP HOPP HOPP” (Ur Dollans dagis av Barbro Lindgren & Eva Eriksson)

Trotsigt står barnet mitt på gungbrädan, hoppar från gungan, balanserar på muren och måste glida på minsta lilla isfläck. Ibland verkar inte barn kunna gå normalt och går de normalt, så är det på ovanliga ställen. En slank hon ner i diket. Men det var ju inga nyheter. Bang bang balans har ju Jujja Wieslander länge sjungit.

Det var lite av en aha-upplevelse. Eller mer som en ja-just-det-upplevelse.

Jag och lillkillen hade gått iväg till Elefantparken. Vi har döpt parkerna i området efter de gungdjur som finns där. Han klättrade uppför rutschkanan medan jag vankade av och an intrasslad i någon tanke. Plötsligt befann jag mig på elefanten, det vill säga på gungdjuret. Jag stod där förstrött och balanserade. Det kändes i hela kroppen … det var välbekant. Så där stod jag med mjuka knän som om jag skulle åka utför en slalombacke och tänkte: om någon skulle se mig nu, så skulle hen tycka att jag var rätt barnslig!
Det var något befriande med att stå och knixgunga tanklöst. Jag funderade inte så mycket på vad jag gjorde till en början. Det var något som kroppen mindes från min egen barndom - balansutmaningen.

Barnasinnet är kanske släkt med balanssinnet? Jag har funderat på hur barn skapar sig ett meningsfull varande genom att bemästra sin omgivning. Hur gör barn omvärlden begriplig och meningsfull? Vi vuxna fokuserar gärna på det rent intellektuella, men glömmer att kroppen har sina egna funderingar. Jag menar att barn utmanar sig själva och erövrar rummet, genom rörelse. De hittar sin plats i världen.

Så jag tycker att man kan se på barnens rörelseglädje som ett uttryck för känslan av att vara barn. De står i sängen, ligger på stolen och sitter under bordet. Ett föräldrahjärta blir lätt yrt.



söndag 14 april 2013

Barn, pedagoger och digitala medier


Jag är en digital immigrant. Det mesta av det jag  - och flertalet av mina kollegor  i förskolan - kan om digitala medier har vi lärt oss som vuxna. De barn som växer upp idag är vad man brukar kalla för digitalt infödda.  I denna skillnad finns en stor pedagogisk utmaning.

I förskolans läroplan står lite diffust att man i verksamheten kananvända sig av multimedia och informationsteknik”.  Eller informations- och kommunikationsteknik, som man brukar benämna det idag: IKT. Jag märker ett visst motstånd bland mina kollegor i förskolan när det gäller an­vänd­ning av digitala medier. Orsakerna till motståndet kan förstås variera. Det kan ibland handla om svårigheter att be­här­ska verktygen. Men även uppfattningarna om huruvida små barn påverkas negativt av medie­an­vänd­ning går isär. Barnkulturforskaren Margareta Rönnberg menar i sin bok ”Blöjbarnsteve” att medierna är del av den omvärld som små barn lär sig att förstå. Jag har hört pedagoger uttala sig negativt om barns mediekonsumtion på hemmaplan. Pedagogerna menar att barnen "får se för mycket på teve" och "spela för mycket dataspel".. Jag har också sett osäkerhet kring huruvida filmmediet skall användas som verktyg och aktivitet i förskoleverksamheten eller ej. Barnläkaren Hugo Lagercrantz står bakom en diskurs som är i polemik med den inställning som Margareta Rönnberg har. Lagercrantz menar att de allra yngsta barnen far illa av medieanvändning. Margareta Rönnberg menar att det inte finns någon empirisk grund till Lagercrantz uttalanden.

Här kan du se när Hugo Lagercrantz debatterar med Lena Gällhagen (skolutvecklare i Nacka kommun) om småbarns användning av lärplattor och teve

Förskolan är en del av samhället och verksamheten bör formas utifrån dess krav. Om förskolan inte följer med i samhällets förändringar, så blir den istället en trög och bakåtsträvande institution som vilar på gamla idéer. De digitala medierna är verktyg för lek och lärande i förskolan. Dessa kan användas jämsides med annat medierat material som redan återfinns, tänker jag: böcker, musik, lyssnasagor och så vidare.


söndag 7 april 2013

Kvalitet i barnkulturen

Nyligen hade Centrum för barnkulturforskning ett symposium angående kvalitet i barnkultur. Det var tre intensiva och givande dagar. Men vad är kvalitet? Man skulle kunna börja med att tala om hur något är beskaffat. Som förälder kan man tala om kvalitet i till exempel kläder. Vi vill gärna att våra barns kläder ska vara funktionsdugliga, slitstarka, helst tillverkade med ett gott hantverk och inte minst vara prisvärda. Kvalitet är många gånger ett marknadsanpassat uttryck som syftar till att uppfylla kundens förväntning på en vara.

Vad innebär det i förhållande till barnkultur? Den kultur som barn tar del av och är delaktiga i, och främst den kultur som de är medskapare av. Kan det verkligen räknas ut och beskrivas i siffror? Mätas, vägas eller rankas i listor? Vi måste förstå att barn ser kvalitet ur ett annat perspektiv. Vi behöver också förstå att kvalitet är ett vuxenbegrepp. Det är därför lätt att skämta om att barn inte har någon känsla för kvalitet, när det i själva verket handlar om att det är vuxna som har huvudet fullt av idéer och som glömmer att tänka med kroppen. Det är lite som att se med öronen, smaka med fingrarna eller höra hur något känns.

Så det man inte har i huvudet får man ha i benen. Jag menar att kultur likt konstnärliga upplevelser får respons i kroppen. Barn är överlag mer sinnliga än oss vuxna. Vi teoretiserar gärna. En film kanske inspirerar till en lek med spring i benen, en bok skapar lust till att måla, en teaterföreställning väcker tankar som måste dansas ut - vad vet jag? Ett sätt att försöka förstå kvalitet i barnkulturen är att låta barnen själva skapa meningsfulla uttryck utifrån sina intryck. Att det finns utrymme i uttrycket att läsa in sig själv.

Låt oss inte heller förlora oss i att barnkultur nödvändigtvis måste vara nyttig, pedagogisk eller vara gjort i ett naturligt material. Mervärdet är vad barn gör med sin upplevelse. Vad de tar med sig och huruvida de skapar något betydelsefullt för stunden. För livet.

Nu är vi två

Det gick fortare än fortast. Nu är vi två personer som skriver i bloggen. Vi slog våra bloggpåsar ihop på en gång så att säga, jag och #sprattelknaster. Eller som han egentligen heter - Mikael. Läs hans inlägg om kvalitet i barnkulturen här ovan.

lördag 6 april 2013

Skolutveckling och sociala medier

Jag twittrar en del. Twitter är ett fantastiskt format. Och på twitter finns en hel hög med vettiga människor som tycker om att diskutera kring skolutveckling (skola = förskola, skola och fritids). Ett utvidgat kollegium. Har jag möjlighet brukar jag delta i förskolechatten, #fskchatt. Ett slags pedagogiskt forum.

I början av mars handlade en av förskolechattarna om vad som görs konkret på förskolorna för att "motverka traditionella könsmönster och könsroller i förskolan", enligt målen i förskolans läroplan. Inför chatten skrev jag ett blogginlägg på Skollyftet om jämställdhets- och genusarbete i förskolan. Skollyftet är en samlingsplats för tankar om skolutveckling. Kanske var det skrivandet den gången som triggade igång min längtan efter att skriva om barnkultur och pedagogik? Med fler än 140 tecken.

Mitt blogginlägg går att läsa här

Något om barnkulturbegreppet

Begreppet barnkultur brukar beskrivas som kultur för, med och av barn. För mig handlar barn­kul­tur om såväl intryck som uttryck.

När det gäller barnens egen kultur så anser jag att vi vux­na har skyldighet att intressera oss för, och åtminstone försöka ta ett litet steg in i deras värld i­stä­l­let för att upprepat försöka anpassa dem till våra vuxna idéer. Det handlar om att inte beröva barnen de uttryckssätt som finns inneboende i dem. Och det handlar också om att erbjuda barnen nya intryck, för att i förlängningen ge dem ökad möjlighet till uttryck, exempelvis genom skapande aktiviteter och lek. 

Nu. Nu. NU!

Jag älskar att fundera. Särdeles ofta hamnar funderingarna i sfärer kring barns kultur och kring vuxnas förhållningssätt till barn. Jag vrider och vänder och tänker.

Jag älskar att läsa. Just nu läser jag mycket böcker om barns utveckling och lärande.

Jag älskar att skriva. Just nu vill jag sammanföra mina tankar, andras tankar och mitt intresse för att skriva.

Bloggen är född! Så småningom kommer jag att slå mina bloggpåsar ihop med @sprattelknaster  Mig hittar du förresten också på Twitter @MiaESa 

Välkommen till Barnkulturen!