”Nu går hon. HOPP HOPP HOPP” (Ur Dollans dagis av Barbro Lindgren & Eva Eriksson)
Trotsigt står barnet mitt på gungbrädan, hoppar från gungan, balanserar på muren och måste glida på minsta lilla isfläck. Ibland verkar inte barn kunna gå normalt och går de normalt, så är det på ovanliga ställen. En slank hon ner i diket. Men det var ju inga nyheter. Bang bang balans har ju Jujja Wieslander länge sjungit.
Det var lite av en aha-upplevelse. Eller mer som en ja-just-det-upplevelse.
Jag och lillkillen hade gått iväg till Elefantparken. Vi har döpt parkerna i området efter de gungdjur som finns där. Han klättrade uppför rutschkanan medan jag vankade av och an intrasslad i någon tanke. Plötsligt befann jag mig på elefanten, det vill säga på gungdjuret. Jag stod där förstrött och balanserade. Det kändes i hela kroppen … det var välbekant. Så där stod jag med mjuka knän som om jag skulle åka utför en slalombacke och tänkte: om någon skulle se mig nu, så skulle hen tycka att jag var rätt barnslig!
Det var något befriande med att stå och knixgunga tanklöst. Jag funderade inte så mycket på vad jag gjorde till en början. Det var något som kroppen mindes från min egen barndom - balansutmaningen.
Barnasinnet är kanske släkt med balanssinnet? Jag har funderat på hur barn skapar sig ett meningsfull varande genom att bemästra sin omgivning. Hur gör barn omvärlden begriplig och meningsfull? Vi vuxna fokuserar gärna på det rent intellektuella, men glömmer att kroppen har sina egna funderingar. Jag menar att barn utmanar sig själva och erövrar rummet, genom rörelse. De hittar sin plats i världen.
Så jag tycker att man kan se på barnens rörelseglädje som ett uttryck för känslan av att vara barn. De står i sängen, ligger på stolen och sitter under bordet. Ett föräldrahjärta blir lätt yrt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar