söndag 10 december 2017

Inferno och förväntningar

Mitt i novemberrusket fick Barnkulturen en spännande och oväntad inbjudan till Strindbergs Intima Teater, som har satt upp en barnföreställning baserad på August Strindbergs Inferno. Jag blev förstås både glad och nyfiken. Den första advent blev det därför ett besök på den lilla teatern vid Norra Bantorget i Stockholm.

Föreställningens målgrupp var barn mellan sex och tio år. Jag gillar att barn får möjlighet att möta olika former av konst. Det är viktigt att få uppleva och utforska nya perspektiv och idéer, genom olika sinnen, och det ger barn en möjlighet att själva finna egna uttryckssätt.

Pjäsen bygger på en till stor del självbiografisk bok från 1897, där Strindberg under sin vistelse i Paris bland annat försöker sig på att lösa de alkemiska hemligheterna kring att göra guld. En plågad August har lämnat fru och barn på annan ort. Skuld och förföljsemani följer honom. Han befinner sig i en kris och tankarna snurrar kring det ockulta. Intressant och skrämmande.

Det visade sig vara en lekfull pjäs om paranoia, där Siri Hamari gestaltar en fransktalande August Strindberg. För mig som inte behärskar franska, blev den mest något slags “Pingu-prat”. Som tur var fanns det en berättarröst. Men vad gör teater för intryck? Till skillnad från till exempel konstformen film så befinner man sig i samma rum som skådespelarna och det skapar en annan typ av närhet. På teatern finns det möjlighet till direkt interaktion.

Här har jag en liten spaning, eller fundering. Jag tänker att dagens barn, den digitala generationen, möjligen har en annan idé om vad interaktion betyder än vad vuxna har. Det jag upplevde under föreställningen var just denna skillnad i förväntningar på vad interaktion innebär. En skådespelare i en pjäs kan sträcka sig ut till publiken, prata med dem, skoja med dem och begära att de deltar. Underförstått kan de innebära att publiken bidrar till hur föreställningen blir. Men det krävs stor lyhördhet från alla på scenen
eftersom alla inte tycker om att bli indragna i föreställningen, eller ens tilltalade.

Barn är som vi vet olika, en del är framåt, medan andra är blyga och osäkra. Och kanske är de osäkra i det sammanhanget just för att de inte vet vad som förväntas av dem vid en interaktion? Det innebär att uppmaningar eller skoj och skämt från skådespelarna kan upplevas som krav. Jag vet att det är så, för jag var ett sådant barn och det sitter i.

Dagens unga har stor erfarenhet från en värld av interaktioner. Men i deras fall innebär det att de har kontroll, och  att de inte är så passiva som man skulle kunna tro. Det kan handla om alltifrån att välja film från en streamingtjänst, till olika typer av interaktioner i dataspel. Barnen är vana att välja plattform och svårighetsgrad och de kan välja att återvända till en sparad plats i ett spel, en film eller i en text. Samspelet sker utifrån deras kontroll, från ung ålder. Barn och ungas vana av digitala plattformar ger alltså en annan förförståelse för vad en interaktion är, än för oss som var barn för 30-40 år sedan. Här kan man resonera kring att det kanske vore nyttigt att exponera barn och unga för en direkt och mer mänsklig kontakt, som till exempel den på teatern. Absolut. Men poängen i min spaning är här är hur olika förväntningarna kan vara på en upplevelse, och vad den ska ge.

Min känsla är att August i Siri Hamaris tolkning visade på lyhördhet, trots att jag blev upplockad på scen och på grund av mina bristande kunskaper i franska hade lite svårt att förstå vad jag skulle göra. Men hon ledde mig in i föreställningen och jag fick uppleva lite scenmagi när en osynlig dörrklocka plötsligt ringde vid min interaktion.  



Jag tror att barnen som ser föreställningen har en naturlig förståelse för August samspel med det som projicerades på skärmen som fanns på scen. Skärmen blev en förstärkt verklighet, Augmented Reality (AR), som är en teknik som bland annat används i det populära mobilspelet PokémonGo.
Jag tänker här i synnerhet på en scen när Strindberg försöker blåsa bort krypande insekter. Det bleva ur detta perspektiv likt ett spel.

Men kanske ändå att denna föreställning av Inferno vore bättre lämpad för en något äldre publik? Även om jag rent generellt nog vill säga det är en föreställning för alla åldrar. Och kanske är det så att det för de yngre mer är en fråga om vana? Det kanske blir barns första möte med Strindberg, en författare som inte har skrivit för barn vad jag vet? Kanske handlar det om vilka förkunskaper man kan ge barn. Hur man kan ge dem en hint om vad som förväntas? Jag rekommenderar i linje med vad jag skrivit här att se trailern: