måndag 13 maj 2013

Seminarium om Skapande skola på Teater 3



Förra veckan deltog jag i Teater 3s seminarium Skapande skola i praktiken. Jag var inbjuden i egenskap av student. Jag studerar Barnkultur på Centrum för barnkulturforskning (CBK) vid Stockholms universitet. För ett tag sedan var jag och tre kurskamrater på Teater 3och gjorde publikobservationer vid barnföreställningen Vill veta, under ett moment som hette Barns tolkningar av barnkultur. Vi gjorde därefter uppföljande intervjuer med barnen.

Skapande skola är vår regerings kanske hittills största satsning på barn och kultur. Men många teatrar upplever att det är svårare nu än någonsin att få möjlighet att spela teater för eleverna. Jakob Stefansson på Teater 3 beskrev det som att det är en lång väg från ax till limpa. Flera teatrar upplever säkert också såsom Teater Fredag – vilka vill spela teater som berör, och skapar empati – att de känner av det pedagogiska oket. Ska konsten verkligen underkasta sig pedagogiken? Skolan har en tydlig fokusering på lärande och vill se nyttan av konsten. De estetiska ämnena har överlag låg status i skolan. Man skulle kunna tro att lärare och rektorer som inte själva har erfarenheter, kunskaper eller ens intresse av kultur, skulle uppfatta konsten som något exotiskt och svårt.

Jag vill dock inte generalisera på det viset. Det finns fullt av goda exempel där skolans representanter har både intresse och kunskap och inte minst egna erfarenheter av fantastisk konst. Frågan är om det räcker, eftersom Skapande skola sker i projektform. Är Skapande skola verkligen den bästa lösningen? Blir barnen verkligen delaktiga? Jag kan rekommendera att ni läser Maria Svalin Sundfeldts Skapande skola och barns rättigheter till inflytande, delaktighet och kultur.
  
Mitt blygsamma bidrag under debatten handlade om att sänka ögonhöjden - men inte nivån. Jag belyste att barn själva är medskapare av sina konstnärliga upplevelser. Det var inte något som alla tog för en självklarhet. 

Men vad är en konstnärlig upplevelse? Är konstnären enbart en sändare och barnen bara mottagare? Vad betyder det för barnen om de ses som en projektionsyta? Barn är inga tomma dukar konstnärerna målar sina berättelser på. Det motsvarar snarast en diskursiv barnsyn, där barnen mest liknar kärl som ska fyllas med klokskaper från vuxna. Alltför ofta tenderar vuxna att kolonisera barnkulturen och göra den till en åsiktsarena. Resultatet blir att barn objektifieras och att barns egna perspektiv riskerar att förloras. Med det sagt, menar jag inte att kritisera Teater tres seminarium, tvärtom. Men diskussionen utgick inte från eleverna. Däremot uppskattar jag att de bjöd med mig som hade ambitionen att problematisera utifrån ett barnperspektiv, därför att barnens roll inte är passiv.

Den ryska filmskaparen Sergej Eisenstein menar att all konst bygger på konflikt. Jag anser att för att konst ska vara intressant behövs motstånd. Det betyder inte att konsten är svår, utan att den inte viker för det svåra. Konsten utmanar gränser och bidrar till kritiskt tänkande.

Vill skolan göra samma sak? Gestaltandet av kampen skapar dynamisk spänning. Kan barn läsa in sig i den konflikten, så kan det finnas meningsfullhet i konsten. Det som då behövs är en gestaltning av en position som barnen kan relatera till. Denna position kan sedan hamna i obalans. Jag kan föreställa mig att det som behövs är förskjutningar av perspektiv. På så vis utmanas publiken på ett betydelsefullt sätt.

Så vad innebär det att barnen är medskapare av sina konstnärliga upplevelser? Som åskådare har de möjlighet att föra in konflikter, kampen, gestalter och berättelser in i de inre landskap de bär med sig.
Det är skillnad på hur olika barn upplever sina konstnärliga möten. Någon garvade, en annan förstod inte, men det smittade till flera andra, som började fnittra. Vuxna tolkade att publiken skrattade, men det betyder inte nödvändigtvis att alla tyckte att det var roligt. Vad som är roligt är personligt, men kan förstärkas av kollektivet. Det sociala samspelet är många gånger en avgörande faktor, men hur det påverkar intrycken är individuellt, inte enbart kollektivt. 

Därtill får vi inte glömma att förförståelse och förväntningar påverkar barnens upplevelse av föreställningen. Med tidigare erfarenheter påverkas de nya intrycken. Så istället för en tom duk: en hel tavla. I det landskapet placeras nya gestalter som förändrar motivet. Det kan ske bara lite, kanske inte med en gång. Eller så förändras hela innebörden av tavlan!

Någons uttryck blir en annans intryck. Kan det sedan omvandlas och bli ett meningserbjudande nytt personligt uttryck, så blir konsten relevant och levande.


torsdag 9 maj 2013

Pedagogers makt


Om den makt som vi vuxna har gentemot barn skrev läkaren, författaren och pedagogen Janusz Korczak (1878-1942): Känslan av maktlöshet skapar respekt för makt. Inte bara de vuxna, utan var och en som är äldre eller starkare kan på ett grymt sätt demonstrera sitt missnöje, sätta makt bakom orden, kräva lydnad och kränka ostraffat

Vi pedagoger strävar efter att se till det som vi anser vara ”barnets bästa”, men jag tror att det många gånger sker utifrån synen att barnet självt inte kan avgöra vad som är bäst. Vi vill förstå barnet och dess behov och handla utifrån detta. Vi gör oss till tolkningsföreträdare för barnet utifrån de utryck som hen gör, och hamnar i den problematik som kallas paternalism – det vill säga att tolka den andres behov. I och med det faktum att vi vuxna ser på barn med andra ögon än vad vi ser på andra vuxna, så ingår att vi har makt. Vi ser på barn som ”några andra”, än den grupp vi själva tillhör. Oavsett hur mycket vi vill och försöker sätta oss in i barnets perspektiv, så kan vi aldrig komma ifrån att vi är de vi är. Vi kan minnas hur det är att vara barn, men aldrig mer vara barn. I detta finns en problematik när vi försöker tolka barnets vilja.

Jesper Juul beskriver maktstrukturer i boken ”Ditt kompetenta barn”. Han talar till exempel  om de strukturer som funnits i familjen, under århundraden. Han skriver att enighet, konsekvens, konsekvenser och rättvisa var viktiga element i den idealiska maktstrukturen. Enighet och konsekvens stod till exempel för en enad vuxen front gentemot barnen, konsekvenserna handlade om att inskränka barnets frihet och rättvisa handlade delvis om att se till att ingen straffades på orättvisa grunder och delvis om att ”inte göra skillnad” på barnen – oavsett om barnen i realiteten var väldigt olika.

Om man drar en parallell till förskolans arbete skulle det kunna översättas så här: Pedagogerna agerar på samma sätt oavsett vilka personer som är inblandade i en situation (enighet), om barnet inte håller sig till de regler som gäller får barnet inskränkningar i sin frihet (konsekvens), barnen ska utföra aktiviteter oavsett egna tankar och intressen (rättvisa). Jag är medveten om att jag hårddrar det, men samtidigt kan jag se att dessa strukturer i viss mån finns i förskolan. I och med att flertalet barn är på förskolan en stor del av sin vakna tid, står vi för många av de värderingar som de kommer att bära med sig i resten av sina liv. Hur pedagoger handskas med konfliktsituationer, och vilket förhållningssätt pedagoger har till i vilken grad barnen själva ska vara delaktiga i konfliktlösningen, kan mycket väl komma att ha stor betydelse för hur barnen hanterar konflikter senare i livet.
------------------------------------
Jag deltar emellanåt i #fskChatt på twitter. Det är en chatt som samlar människor som har intresse av förskolan på olika sätt. Framöver kommer #fskChatt att behandla ämnet makt, med fokus på just pedagogers makt över barnen. Välkommen att deltaga, du också.