tisdag 23 december 2014

Lucka 23 - #Stafettjulkalendern 2014

Litteracitet (av engelska literacy ’läs- och skrivkunnighet’), begrepp använt för verksamheter som är relaterade till läsande och skrivande -- Nationalencyklopedin

Traditionellt sett brukar man se på begreppet litteracitet så som det beskrivs i Nationalencyklopedin. Men begreppet har vidgats - det omfattar också tecken och bilder av olika slag. Andra medie- och kommunikationsformer än tidigare har också formats under senare år, och dessa kopplas samman med litteracitetsbegreppet. Man talar i dag om exempelvis digital litteracitet och visuell litteracitet.
Elisabeth Björklund har skrivit avhandlingen”Att erövra litteracitet – Små barns kommunikativa möten med berättande, bilder, text och tecken i förskolan” (2008). Björklund utgår i sin studie från det vidgade litteracitetsbegreppet och beskriver hur de allra yngsta barnen i förskolan erövrar sin litteracitet, vad litteraciteten består av i förskolan och vilka sätt de agerar och uttrycker den på.

 
Två angränsande begrepp som Björklund beskriver ingående är litteracitetshändelser och litteracitetspraktiker. Litteracitetshändelser innebär att barnet formar kategorier kring vissa händelser. Exempelvis ”läsa bok”. Erfarenheter av bokläsning med olika personer blir samlad kunskap för barnet om vad bokläsning kan innebära. Litteracitetspraktiken är hur barnet sedan använder sina kunskaper i särskilda situationer. Det kan exempelvis vara att barnet bär omkring på, eller bläddrar i, en bok.
Forskning kring de yngsta barnens språklighet brukar oftast handla om språkutveckling längs en förväntad väg.  Litteracitet, så som Björklund beskriver det, tänker jag går att koppla till rhizomatiskt lärande: det sker utveckling i alla riktningar och handlar om processerna här och nu, inte förväntade slutprodukter. Barnens litteracitet existerar i ögonblicket och har inte någon specifik början eller ett specifikt slut i en bestämd utvecklingslinje. Jag tänker att det är ett sympatiskt sätt att se på barns språkliga och kommunikativa handlingar och så som man behöver förhålla sig som pedagog till deras litteracitet.

Björklunds text är innehållsrik och diskuterar barns litteracitet ur många fler perspektiv än de jag beskrivit här. Min rekommendation är: Läs den! Den går att ladda ner här.
Den här bloggposten är en del av #stafettjulkalendern 2014, på Martina Lundströms blogg Mötesplats förskolan.

söndag 14 december 2014

#Barnkulturen möter Oskar Hejll



Oskar Hejll skrev för en tid sedan ett inlägg på Facebook där han undrade lite kring pedagogik riktat till barn. Utgångspunkten för hans inlägg var utställningen Skräck och skrock - det ockulta sekelskiftet 1900 som visas på Hallwylska museet i Stockholm, där han skulle delta med rekvisita. En gemensam vän uppmärksammade mig på Oskars fråga, eftersom det handlade om barnkultur och monster. Jag kände genast att jag ville veta mer om projektet.

Det resulterade i att jag åkte – inte till världens ände, men väl ut till Stockholms utmarker – för att träffa Oskar Hejll. Jag åkte långt ut på den röda tunnelbanelinjen till förorten Alby. I Alby ligger Subtopia, som är en plats där ett stort antal kulturarbetare och företag har sin bas. Det är en spännande plats för kreativa möten. När jag kommer dit lägger jag exempelvis märke till namn som Cirkus Cirkörs och Clowner utan gränser. 
     I Subtopia har Oskar Hejll sin verkstad, sitt kontor och ett ockult referensbibliotek. Han började verka som dockmakare 1996, men han beskriver sig numer vara projektledare, projektutvecklare, föreläsare, artist och författare. Jag tycker mig ana något av en multikonstnär i Oskar, en person som lever på sitt entreprenörskap.
     Oskar berättar att han driver mycket av arbetet som egenföretagare, med allt som följer med detta. Det innebär mycket utöver det faktiska skapandet:  underhålla nätverk, resor, sälja in idéer och andra förberedelser av olika slag. Oskar påtalar vikten av att omgärda sig med bra människor, eftersom hans projekt många gånger innebär samarbete med andra. Därför handlar mycket av hans arbete om att se till att knyta kunnigt folk till sig.

Hejll menar att hans arbete inte i första hand riktas specifikt till barn. Visst händer det att han får uppdrag vars målgrupp från början är barn och unga, men som regel är det hans projekt som styr, och i andra hand målgruppen. Jag upplever att Oskar är driven av att ha kontroll över sitt eget skapande. Idén som måste säljas in kommer först, sedan startas projektet upp, innan arbetet för att nå publiken börjar.

Ett av Oskars tidigare samarbetsprojekt

I Hejlls verkstad finns mängder av prylar, det är en till synes mycket varierande verksamhet han sysslar med. Jag anar ändå ett tema bland alla isärplockade urverk, höga hattar och vampyrjägarkit. I ett hörn står kulisser till en tidsmaskin, vilket avslöjar hans intresse för steampunk (En estetisk genre som utgår från ett futuristiskt 1800-tal, ett slags "framtiden i dåtiden", typ ångdrivna robotar). När man står i Hejlls verkstad så är det som att stå i kulisserna till hans eget universum.

Oskar berättar om Tidsmaskinen, en föreställning där skolelever får möjlighet att själva interagera med karaktärer (alla misstänkt lik Oskar) ur historien. Idén är att skapa en resa i tiden där barnen får en chans att uppleva historien ur ett annorlunda perspektiv än vad de kanske är vana vid.  Målet med föreställningen är att engagera eleverna i ämnet historia, genom att få möta historiska personer så som exempelvis Anckarström. Hejll vill att eleverna ska få en känsla för hur det kan ha varit på Gustav III:s tid. Han säger att "Det handlar inte så mycket om vilket årtal Anckarström sköt Gustav den tredje, utan varför".

När vi möts berättar han att han håller på att fylla en container med "medeltid och magi". Han ska för andra året i rad åka till Liseberg i Göteborg för att leva medeltidsliv och bjuda unga på äventyr, tipspromenad och skattjakt. Han menar att barnen kanske rent av lär sig något nytt om folktro när de hör smeden berätta om trollen. Det hela låter inspirerande, jag tänker att det låter som en minst sagt udda attraktion för Göteborgs stora nöjesfält. Men hans erfarenhet från i fjol är att det var mycket uppskattat av besökarna.

Oskar berättar att det ofta är föremålen – prylarna –och den berättelse de förmedlar som står i centrum i hans produktioner. Det märks hur det kreativa tar stor plats. Idéer föds inte sällan i möten och de skapande processerna används för att ge nya vinklingar på den historia vi annars är vana att höra eller uppmärksammar fenomen som tillhör det udda och obskyra. Jag kan själv intyga efter att hört Hejll föreläsa om vampyrer, gengångare och hemliga sällskap på Hallwylska, att han har ett stort kunnande i dessa ämnen.
 Det krävs omsorg om detaljerna, för att kunna förmedla kvalitativ underhållning. I Oskars skapande handlar det om underhållning med innehåll och substans. Varje föremål på scenen är av betydelse, han använder ingen extra utsmyckning.
    Oskars arbete handlar dock inte bara om att skapa nytt, det kan också handla om att göra rekonstruktioner utifrån olika fynd. Oskar nämner att han deltog i ett projekt i vikingastaden Birka, på Björkö i Mälaren. Genom att rekonstruera föremål och kläder kunde man levande­göra historien och på så vis blev även berättelserna om de som levde på Birka under vikingatiden mer påtagliga.

Jag upplever att Oskar är en historieberättare som vill återskapa såväl som skapa nya och häpnadsväckande möten. Han menar att det är i mötet mellan människor som idéer utbyts och föds. Till sin hjälp att berätta historier har han föremålen. Tingen blir kvar efter att människorna som tillverkade och brukat dem har försvunnit. De lämnar de spår efter sig i just föremålen. Saker och ting kan fortleva trots att både tid och rum förändras.

Oskar menar att han inte är någon pedagog. Samtidigt märker jag hur han vill förmedla kunskap och lust för historia och annorlunda berättelser. Vi samtalade om vad det egentligen innebär att producera kultur för barn? Ska vi förstå det som att kultur för barn ska ske på "en låg nivå"? Oskar menar att det snarare handlar om att skapa på hög nivå. Dels för att han litar på sin publik och dels för att det ska ge något nytt för den som deltar i eller iakttar verket.  
     Mina tankar går osökt till Vygotskijs idéer om kunskapsöverföring - det vill säga att låta barnet bli "ett huvud högre". Det finns ingen vits med att berätta något för barnen som de redan vet. Man behöver inte vara oroliga för att alla inte förstår allt, det viktigaste är att stimulera nyfikenheten.

När vi talar om hur man förhåller sig till barn i skapandet menar han att han vill att alla i publiken ska få något. Det gäller oavsett om det är ett historiskt projekt med en klass 3, om det handlar om skapande skola eller om det gäller en resande varieté på en steampunkfestival. Han vill inte göra en "föreställning för barn" medan föräldrarna står runt hörnet och röker eller kollar Facebook. Det finns alltså ett medvetet dubbelt tilltal i Oskars verk.

Jag frågar vad Oskar Hejll förväntar sig av sin publik.  Han talar då om delaktighet. Hans projekt innefattar till stor del interaktion med barn. Vi återkommer flera gånger till hans bakgrund som så kallad lajvare. (Lajv kommer av levande rollspel, en slags improviserad lekfull teater med flera parallella berättelser och utan publik) Han menar att inget kan gå fel, då det handlar mycket om att improvisera och att få barnen engagerade. Det gäller bara att vara förberedd och kunna ämnet. Om han exempelvis ska göra ett projekt om häxor, ser han till att lära sig så mycket som möjligt om häxor. Han läser alla böcker han kan komma över, ser filmer, läser serier och så vidare. Oskar Hejlls arbete är inte bara hans levebröd, det är hans livsstil och därför krävs det beredskap.

Oskar Hejll. Selfie, 30 mil norr om Polcirkeln.

Jag summerar mötet utifrån mitt barnkulturella perspektiv med att Oskars verksamhet handlar om att gestalta kunskap med hjälp av föremål, genom interaktiva möten med publiken. Det är viktigt med en fängslande berättelse och omsorgen om tingen och detaljerna ger berättelsen ytterligare dimensioner. Genom det lekfulla berättande och det gemensamma samtalet formas ett lärande ur nyfikenheten på obesvarade frågor. Vid första anblick kanske det verkar som om Oskar Hejlls verksamhet är spretig. Men jag upplever att de länkar i varandra. Det är inte olikt hur idéer vandrar i mötet mellan människor.

Oskar Hejll är nu aktuell med boken Dr Cagliostro 's Cabinet of Curiosities. Är ni mer nyfikna på eller vill komma i kontakt med Oskar kan kolla Kompani Bastard

lördag 6 december 2014

Lucka nummer 6 - #Stafettjulkalendern 2014

Barnen och barndomen är alltid just här och just nu - inte "framtiden", inte "förr i tiden"
 Barn är de enda barnkulturproducenterna
Att kalla vuxenproducerade kulturprodukter och vuxenstyrda aktiviteter för barnkultur skymmer sikten för barns egen kulturproduktion, eller riskerar åtminstone att nedvärdera denna barnkulturproduktion

Tv-program/filmer, datorspel, böcker, leksaker och andra kulturprodukter är inte barnkultur - endast råmaterial i barnkulturer

Dagens barn är mer lekfulla än någonsin, men deras lek, lekar, spel och sport utspelar sig på delvis andra arenor (mentala och digitala) än tidigare
Boken "Nya medier - men samma gamla barnkultur" börjar med 95 påståenden om barnkultur ur olika perspektiv. Den som arbetar i förskola och skola tycker jag behöver reflektera över dessa påståenden.

 
För fem-sex år sedan läste jag kursen Barnkultur och medier på Högskolan i Gävle. För mig var utbildningen en start till en vidare förståelse kring barndom, barnkultur, barns kultur, barnperspektiv, barns perspektiv och barndomsdiskursers. Men också kring barns förståelse av sin medieanvändning, hur de kopplar ihop mediekonsumtion med lek, kreativitet, utforskande med mera. Ansvarig för utbildningen var Margareta Rönnberg, professor i filmvetenskap. Hon föreläser om barnkultur och mediepedagogik på de flesta av landets universitet och högskolor, och hennes fokus är ofta barn och teve. Rönnberg har skrivit boken "Nya medier - men samma gamla barnkultur?" som har några år på nacken (den kom 2006). De medier som barn använder idag skiljer sig delvis från de som beskrivs i boken, men det är oväsentligt eftersom att det är synen på barn som är centralt i boken - i förhållande till medieanvändning och ur ett vidare samhällsperspektiv. Rönnberg har exempelvis myntat begreppet barnism som ett perspektiv baserat på ålder och generationstillhörighet (jämför till exempel med begreppet feminism). I begreppet finns en strävan efter att förändra maktobalansen. Rönnberg menar att barn betraktas som det tredje könet, som befinner sig längst ned i hierarkin efter det första och andra könet.

Man behöver inte hålla med Rönnberg i hennes stundom näst intill politiska och ideologiska syn på barnkultur. Men man behöver förhålla sig till den. 

Boken går att ladda ner HÄR i sin helhet

Den här bloggposten är en del av #stafettjulkalendern 2014, på Martina Lundströms blogg Mötesplats förskolan. 

lördag 29 november 2014

#Barnkulturen möter Karl Seldahl


I detta projekt är tanken att samtala med personer som på ett eller annat sätt har arbetat med kultur för barn, för att fånga upp lite reflektioner kring deras arbete och deras syn på barn. Jag vill få korn på nya, och andra, perspektiv på barnkulturen.

Jag mötte regissören Karl Seldahl en mörk men varm höstkväll, för att samtala om barnteater.
Jag frågade honom om vad han har för förväntningar på sin unga publik. Först svarade han att han vill ha låga förväntningar, eftersom han är medveten om vad höga förväntningar kan innebära. Karl lyfte att han snarare har förhoppningar än förväntningar på publiken. Hans förhoppning är att barnen ska känna sig delaktiga. Förväntningarna lägger han i stället på lärarna som med fördel förbereder klassen för teaterbesöket. Han menar att förkunskaper ökar förståelsen och kan bidra till att skapa mer fokus hos publiken.

I jämförelse med en vuxen publik är barn som åskådare intressanta. Ju yngre barnen är, desto tydligare och mer direkt respons ger de som regel. Om föreställningen inte levererar något som intresserar barnen blir de uttråkade och tappar fokus. Barn är oftast inte heller rädda för att visa sitt missnöje. Om en pjäs däremot engagerar barnen blir de aktiva deltagare, och kommenterar högt, pekar och skrattar. Barn visar sitt engagemang med hela kroppen.

Karl berättade om uppsättningen "Sagan om den lilla farbrorn" (en adaption av Barbro Lindgrens bok med samma namn) på Länsteatern på Gotland 2007. I uppsättningen uppmärksammas ensamheten och Karl märkte hur den vuxna publiken reagerade annorlunda än barnpubliken. Vuxna läser in andra saker än barn utifrån sin bredare erfarenhetsbas. Alla konstupplevelser sker i mötet med verket, och därför utgår upplevelsen från de erfarenheter man har med sig.

Som en parentes kan nämnas att barn är inte är lika fixerade vid förståelse som vuxna utan tar till sig upplevelser och skapar sig den betydelse som de behöver, enligt Karin Helander docent i teatervetenskap. Barn som regel har närmare till lek och har därför lättare att skapa den mening de behöver. Alltså inte söka den specifika förståelsen som vuxna oftast vill göra.

Teater är något av ett allkonstverk. Det handlar inte bara om vad skådespelarna berättar på scenen - även ljud, ljus och scenografi spelar viktiga roller, liksom smink och kostymer som bidrar till den direkta effekten. Teater är ett direkt medium, inget man kan pausa.

Finns det några begränsningar med barnteater? Karl menar att det ger större frihet att arbeta med barn, än med vuxna. Men det innebär också ett större ansvar. Han menar att det finns mycket att hämta till produktioner för vuxna, ur barnteatern. 

Karl Seldahl
Karl berättade med entusiasm om det efterarbetet som sker efter en föreställning. Eftersom barn är medskapare av sin egen teaterupplevelse är det bra om det finns ett pedagogiskt efterarbete som fångar upp barnens funderingar, så att de kan synliggöra sina ståndpunkter och frågor. Karl har utvecklat en metod där publiken får vara med och diskutera med ensemblen efter föreställningen. I det mötet möjliggörs reflektioner som oftast är mycket givande för alla inblandade.

Karl menar att hans skapande som regissör kan växa på detta sätt. Det kan ge honom insikter om hur han kan arbeta framöver och verktyg att arbeta med större precision. Barnen som får ge sin syn och frågor och blir lyssnade på, har också möjligheter att växa eftersom deras tankar och åsikter tas på allvar. I det pedagogiska efterarbetet ser Karl ofta hur barn är rättframma och pragmatiska. De diskuterar inte bara vad som skedde på scenen, de funderar också kring hur karaktärerna kunde ha löst situationer på ett annat sätt.

Ibland använder sig ensemblen av en brevlåda, i vilken barnen kan posta sina funderingar och åsikter direkt till karaktärerna i pjäsen. Vid ett tillfälle skrev någon "Jag hatar dig. Du ljuger!", till en av karaktärerna.  Det blir tydligt hur barn kan, vill och inte minst behöver vara deltagande.

I teatersalongen finns det, statistiskt sett,  barn som har svåra erfarenheter med sig. Karl menar att de pjäser han har satt upp innehåller svåra ämnen. Genom fiktiva berättelser kan man kan vara helt ärlig, och Karl hoppas visa att ingen är ensam om sina upplevelser.

Vissa projekt kräver extra noggrant förarbete. Karl berättade till exempel att det har hänt att han har informerat socialkontoret på en ort och meddelat att de skulle visa en pjäs med problematiskt tema, vilket möjligen kunde påverka barn med liknande svåra erfarenheter. Karl hoppas att föreställningarna han sätter upp sätter igång processer i barnen. Det kan handla om att bearbeta erfarenheter av föräldrar som är alkoholister, skilsmässor eller utanförskap.

"Det måste vara på riktigt", menar Karl. Han anser att man måste känna att innehållet i pjäsen behandlar något angeläget om man ska arbeta med teater för barn. Han berättade dock att det inte alltid blir som man tänker. Han satte upp en föreställning för ungdomar, som bland annat handlade om en våldtäkt. Vid ett tillfälle fick karaktären som spelade våldtäktsman hurrarop och gillande från en skara tonårsgrabbar i publiken. Skådespelaren som spelade illgärningsmannen bröt pjäsen och vände sig direkt till publiken, och meddelade att hurraropen inte var okej. Det handlade inte om att det störde, utan att de sympatiserade med fel person. Det är förstås problematiskt att kommentera publikens upplevelse - samtidigt är temat viktigt och det behövde belysas som problematiskt. Karl menar att det  handlar om att ta ett ansvar för berättelsen. Vilka attityder kan vi tolerera?

"Barn har stor motor, men liten ratt" sade Karl och satte på sätt och vis fingret på vilken syn många har på barn. Trots sin ringa storlek och ålder är de fulla av kraft och energi, som de inte alltid kan styra eller kontrollera. Denna kraft och energi kan av somliga upplevas som störande, medan andra anser det vara något ursprungligt och fantastiskt.

Barn som beskrivs som mer kraft än styrning är ett intressant förhållningssätt till barn som publik och mottagare. Teatern har möjlighet att ge barnen upplevelser att själva navigera efter. Kultur för barn ska inte handla om att styra barn, utan att i stället vara ett sätt att förse unga med såväl bekanta, som nya perspektiv. Teatern kan spela på igenkännandets glädje och samtidigt bjuda på spännande nya möten och perspektiv. Dessa blir till landmärken i barnens egna inre sociala kartor.

När tiden var slut för intervju insåg vi att vi hade startat en intressant process gemensamt. Vi bestämde oss för att samtalet ska få fortsätta vid ett senare tillfälle. Och kanske blir det rent av fler inlägg i bloggen.

söndag 16 november 2014

Vårt uppdrag i förskolan. Inte mitt.

Förskolan har sin bakgrund i det sena 1800-talets barnträdgårdar och barnkrubbor.  Under 1970-talet skedde en stor och snabb utbyggnad av verksamheterna, eftersom kvinnor blev efterfrågade i arbetslivet i större utsträckning än tidigare. För att matcha efterfrågan på daghemsplatser behövde man utbilda pedagoger snabbt. Pedagogernas utbildningslängd och innehåll kunde således skilja sig mycket åt. Förskollärarna läste sin utbildning på det så kallade förskollärarseminariet. Dagens förskollärarutbildning ges på högskolor och universitet. Verksamheterna styrs idag av såväl skollag och läroplan och vilar på vetenskaplig grund. Uppdraget har alltså förändrats mycket genom åren, och de som utbildade sig för trettio år sedan har inte att förhålla sig till samma uppdrag idag som då. Det krävs andra saker av pedagoger i dag.

Över 100 år har gått sedan den första förskolan startades och samhället ser helt annorlunda ut idag än vad det gjorde då. Samtidigt kan vi se att oerhört starka diskurser (sätt att se på verksamheten)  lever kvar i verksamheten än i dag. Vi kanske inte alltid funderar över anledningen till varför vi gör vissa saker, och vad syftet är med detta. Vi bara gör det, för det är så förskolans organisation eller innehåll brukar vara uppbyggd.

Martina Lundström, förskollärare och pedagogista, driver bloggen Mötesplats förskolan. Hon beskriver i texten "'Jag tycker!' - om friåkning i förskolan" sin syn på vad undervisning i förskolan innebär. Hon menar att det i dag finns en tendens att läroplanen tolkas fritt utifrån varje pedagogs tyckande och tänkande. 

Om vi gör sådant som inte har ett tydligt syfte, eller grundas i vårt uppdrag måste vi få hjälp att se detta. Det finns en svårighet i att det i arbetslag kan skapas en viss typ av lärandekultur, som kanske i just det sammanhanget upplevs vara den rätta vägen att gå.

Att det finns olika syn på uppdraget syns i olika forum i sociala medier, där pedagoger i förskolan diskuterar utvecklingsfrågor kopplade till förskolan.  Detta är något jag också personligen har upplevt när jag möter pedagoger med olika erfarenheter. Att både utbildning och erfarenhet skiljer sig mycket åt mellan pedagoger i förskolan, tror jag är en anledning till denna "friåkning" som Martina talar om.

Förskolläraren Ann Kronberg Larsson menar att vi ibland glömmer att förankra våra tankar om verksamhetens innehåll i ett barnperspektiv. Hon menar också att vi missar att knyta samman det med teoretiska kunskaper. Risken är att vi utgår från en sanning som vi själva har skapat, i stället för att förankra det i styrdokumenten.

Hur gör vi då, för att säkerställa att vår verksamhet grundas i uppdraget?

Uppdraget utgår från läroplanen, och eftersom läroplanen i viss mån är tolkningsbar måste vi gemensamt på varje enhet bestämma oss för vad innehållet står för, för oss. Vi måste få möjlighet att reflektera kring och diskutera vårt uppdrag under arbetstid. Varje medarbetare i organisationen måste veta vad organisationen står för och förhålla sig till det. För att hen ska kunna göra det måste diskussionen föras kontinuerligt, och ett pedagogiskt ledarskap måste existera. Frågan är om alla pedagoger i förskolan får möjlighet att reflektera och diskutera i den utsträckning som behövs? Är det något som prioriteras? Finns det en medveten pedagogisk ledning på alla förskolor?

Ytterst ansvarig för den pedagogiska ledningen på förskolan är förskolecheferna: 
Som pedagogisk ledare och chef för förskollärare, barnskötare och övrig  personal i för­ skolan har förskolechefen det övergripande ansvaret för att  verksamheten bedrivs i enlighet med målen i läroplanen och uppdraget i dess helhet
  (ur LpFö 98/10)

Tydligt beskrivet. Men hur genomförs detta i praktiken?

Har förskolecheferna tid att vara pedagogiska ledare? Deras uppdrag innebär idag inte bara pedagogisk ledning, de har även ekonomiskt och administrativt ansvar.  Har förskolecheferna kompetens att driva förskoleutveckling? Vidareutbildar och fortbildar sig förskolechefer kontinuerligt när det gäller ny forskning? Befinner de sig i nätverk där deras föreställningar om arbetet i förskolan utmanas?

I förlängningen tänker jag att vi också måste nätverka, reflektera och diskutera innehållet i verksamheterna tillsammans med pedagoger lokalt och nationellt, för att på sikt kunna forma en likvärdig förskola i hela landet. Jag tänker också att utökad samverkan mellan högskolor/universitet och verksamheterns är en väg att gå. Universiteten måste bedriva praxisnära forskning som är relevant i praktiken. Förskolornas verksamheter måste vara barnens arena i samhället tydligare än idag, och inte bara forma sina egna diskurser.   
Förskolans uppdrag är minst sagt komplext. Vi måste ständigt sträva efter att utvecklas, både som verksamhet och enskilda pedagoger. Det gör vi genom att  kritiskt ifrågasätta det vi gör  och alltid göra saker utifrån ett tydligt syfte. I detta måste vi hela tiden förhålla oss till uppdraget.

Det vi gör i förskolan ska vara roligt för barnet per definition. Inte "Haha!"-roligt jämt. Men inspirerande, lustfyllt, intressant och utgå från deras kultur - barnkulturen - med bas i leken. Det ska finnas möjlighet till lärande och det ska vara en trygg och fri miljö, där alla delar får plats.

Det är vårt uppdrag.   

onsdag 5 november 2014

Allt måste höra ihop

-          Bubblor!
-          Många bubblor!

Det är mörkt i rummet, förutom ljuset som strömmar från projektorn. På duken projiceras cirklar – eller bubblor – som rör sig samtidigt som det hörs ljud. Barnen som är närvarande i rummet riktar sin uppmärksamhet mot det som rör sig på duken. De går närmare. Känner på den. Befinner sig själva i bilden på sätt och vis. Jag upplever en nyfikenhet hos de ett- och tvååriga barnen kring det som sker. Någon går bakom duken och undersöker hur det ser ut och känns.

Kanske kopplar någon av dem samman formen och rörelserna med de såpbubblor som de blåste någon dag innan, ute på gården? Det vet jag inte. Men jag kan tro det, eftersom några av dem sätter ord på det de ser. Det jag vet är att barnen har varit med om upplevelser som på ett sätt hör ihop, fast de är så olika i sitt uttryck.


Så tänker jag att det måste vara med allt det vi gör i förskolan. Det måste höra ihop. Det måste finnas ett flöde, där barnen får sätta agendan för hur vi går vidare. Det måste vara ett samspel mellan barnens intryck och uttryck och de vuxnas förmåga att utmana barnen på nya sätt – eller erbjuda mer av samma om det är vad barnen vill.  Olika miljöers innehåll och möjligheter ger tillsammans med pedagogens didaktiska förmåga inspel till barns lek och lärande.

Tid är en viktig aspekt. Att våga hålla sig kvar i något ger ofta mer än att rusa vidare (även om det också har sin poäng ibland). Det ger barnen tid att uttrycka det de upplever, och det ger pedagogen tid att se barnen och lyssna på dem.

Att som pedagog förhålla sig genuint nyfiken och undrande kring det som barnen uttrycker är en förutsättning.



torsdag 30 oktober 2014

Rysligt mysigt

Döden har i alla tider både fascinerat och skrämt oss människor, eftersom ingen vet säkert vad som sker efter döden. Många funderar över om det finns något bortom graven, och länge har människor haft föreställningar om gengångare. När de kommer tillbaka till de levande med sina ihåliga tjut, hemsöker och skrämmer oss vithåriga, då är något som inte stämmer. Ursprunget till våra föreställningar om gengångare hittar vi i folktron. Alla samhällsskick i alla tider har varit intresserade och fascinerade av berättelser med paranormalt innehåll. Det gäller både de muntliga berättelserna vid lägerelden för länge sedan, och dagens TV-serier med övernaturliga teman. Fascinationen för döden är minst sagt ett odödligt ämne.

Dagens spöklitteratur kan man spåra tillbaka till skräckromantiken, vilken blomstrade under 1800-talet. Där återfinns exempelvis Edgar Allan Poes klassiska skräckhistorier och Charles Dickens spökberättelser. Dessa tillhör en spänningsgenre som också berör skräck. Det innebär att de på ett underhållande sätt bearbetar rädslor för det okända, för mörker och inte minst för döden. Spöken framträder företrädesvis på särskilda platser och tider, samtidigt som de verkar trotsa både tid och rum. De förefaller inte sällan som paradoxala väsen.

Har ni tänkt på att det förekommer en mängd olika typer av spöken i barnlitteraturen?

Spöket på Canterville. Här illustrerad av Maria Nilsson Thore
 I barnlitteraturen handlar närvaron av spöken ofta om att göra upp med rädsla för mörkret. Genom att visa upp spöket gör man det som verkar farligt synligt, och på så vis blir det greppbart och mindre farligt. Många gånger är spöket inte ens ett spöke, utan något som liknar ett spöke. I “Bu och Bä blir blöta” av Olof och Lena Landström, är spökena fladdrande badrockar på ett klädstreck.

Alla spöken i barnlitteraturen är inte osaliga andar, men grundidén är ändå att spöken är läskiga. Ett spöke ska spöka! De förväntas kunna skrämmas, antingen med sitt blotta utseende, eller genom att manipulera sin omgivning på ett sätt som skapar obehag. De förknippas ofta med olika egenskaper och attribut, som till exempel att kunna gå igenom väggar och skramla med kedjor. Spökena i barnlitteraturen är inte alltid oroliga vålnader som har kommit för att de plågas av en oförrätt, de kan också vara utklädda busfrön, eller vara inbillade. En del föds till och med som spöken och är alltså inte någon från andra sidan graven.

I folktron kunde historier om spöken handla om onda människor som inte fick någon ro i graven, eller personer som drabbats av något hemskt. Ibland kunde historierna också handla om gastar eller namnlösa vålnader som var ondsinta och som kunde göra mycket otäcka saker. Dessa dödsväsen kunde vara bleka människolika varelser. En del beskrevs vara fullt synliga, medan andra var osynliga. Som regel var de dock transparenta väsen som liknade rök eller dimma. Dessa gengångare, vålnader, gastar eller spöken är väsen som skrämmer oss när de tränger in i vår verklighet och sätter naturlagarna ur spel.

I en spaning för en tid sedan identifierade jag några olika spöktyper i barnlitteraturen:

Imaginära spöken
Imaginära spöken är inbillade, alternativ är de hjärnspöken. Det innebär att det i mörkret framträder skuggor som verkar läskiga. Det finns alltså egentligen inget spöke alls. Som regel handlar det om en mörkerrädsla. Ett exempel är Alfons Åberg som är mörkrädd och ser farliga spöken lite här och var. Han får då rådet av sin far att uttala ramsan: “Stick du stygga spöke. För du finns inte”

Falskt lakansspöke
Här är det någon som har klätt ut sig i syfte att skrämmas. De är lätta att upptäcka som falska då de oftast har stumpor och skor. Det kan hända att någon liknar ett spöke och oavsiktligt skräms. Ett exempel på det är Pelle Svanslös kompis som kommer in med ett täcke över huvudet som regnskydd.

Äkta lakansspöken, alternativt antropomorfa (förmänskligade) spöken
Dessa spöken föds och lever precis som människor, men de har flera egenskaper och attribut som gör att de är förknippade med spöken. De kan exempelvis göra sig osynliga och de rasslar gärna med kedjor. Dessa är en typ av spöken som på många vis kan jämföras med de förmänskligade djur vi så ofta ser i barnlitteratur. Detta förmänskligande har poänger, såsom att det på detta sätt går att kringgå uppenbar ålder, kön eller klass. (Dessa parametrar kan förstås ändå skrivas in.)

Spöket Laban och Dagspöket är två exempel på spöken som kämpar med en slags dubbel natur, dels som spöke och dels med mänskliga bekymmer. Mystiska Milla och de så kallade fickspökena är andra typiska äkta lakansspöken vars anatomi humoristiskt nog består av textilier. Ett spökbarn är till exempel inte större än en näsduk.

Kulisspöke
Dessa är karaktärslösa väsen. De finns oftast i bakgrunden och ylar eller rasslar. De är äkta, men likt folktrons gastar är de opersonliga. Det kan dock vara farliga om man kommer för nära. Ett spökhus kan inte kallas för spökhus, om där inte finns ett kulisspöke. Det hör liksom till, precis så som gamla slott behöver lite rustningar och spindelväv.

Spökväsen
Det är ting och platser som besitter spöklika egenskaper. Det kan till exempel handla om en docka eller en spegel som skapar en hotfull stämning och som påverkar att mystiska saker sker. Det handlar om ondskefulla krafter som vill ta kontroll över sina offer.

Det genuina spöket
Detta spöke är en gengångare. Det vill säga en person som har återvänt från andra sidan graven. Dessa spöken är de som mest liknar föreställningen om ett spöke i från folktron. Trots alla otäckheter är det dock inte alla som låter sig skrämmas. Dessa spöken spökar inte utan anledning, utan behöver ofta hjälp med något oförlöst problem. De är monstruösa och ruckar och sliter i vår verklighet.
Spökena i spöklitteraturen kan många gånger vara ofarliga eller rentav sympatiska, och många av dem brottas med sin identitet.

Spöket på Canterville resonerar exempelvis:
Det är ju löjligt att be mig vara snäll och hygglig ... Det är omöjligt för mig att vara lugn. Jag måste helt enkelt hasa omkring på nätterna och rassla med mina kedjor och stöna genom nyckelhål - det är min uppgift som spöke och enda anledning till att jag finns till.

Jag tycker att beskrivningen är träffande för den bild jag har kring att spöken är bundna till sitt spökeri.

Alfons Åberg - Gunilla Bergström, Pelle Svanslös - Gösta Knutsson, Spöket Laban - Inger och Lasse Sandberg, Dagspöket - Jujja Wislander, Mystiska Milla - Unni Lindell och Fredrik Skavlan, Fickspöke - Pernilla Stalfelt, Spöket på Canterville - Oscar Wilde  

lördag 4 oktober 2014

Vad skriver vi om egentligen?

Bild från wordle.net
Den här bloggen har funnits i ungefär ett och ett halvt år. 139 inlägg har vi hunnit skriva hittills. Bilden ovan visar de ord som förekommer flest gånger i bloggen. Ju större ordbild, desto fler gånger har ordet nämnts. Att ordet barn förekommer flest gånger stämmer bra överens med bloggens ambition och inriktning - att skriva om barns världar. Ur många olika perspektiv.

fredag 26 september 2014

Han som inte får nämnas vid namn!


"Varför säger de han som inte får nämnas vid namn?", undrade äldsta barnet när hen läste Harry Potter, "Voldemort är ju bara ett namn".  Frågan som jag upplevde var mycket rimlig startade en rad tankar hos mig som landade i skärningspunkten mellan fiktion och verklighet:

Vargens namn förr i tiden var ulv, men den kallades för varg eller gråben. Det förekom även andra namn. Man trodde nämligen att vissa namn kunde bringa otur om man uttalade dem. Därför var de  tabu. Istället använde man sig av så kallade noanamn, vilka härstammade från folktron.
   Vargen ansågs nästintill vara en djävul i förklädnad, snarare än ett rovdjur. Att använda sig av namnen varg eller gråben handlade således om att tala om farliga ting på ett mindre riskabelt sätt. Man ville inte riskera att locka till sig ulven. Det var som att kalla till sig olycka, eftersom ulven var någon som hotade att riva kreatur, och dessa ju var en del av människors levebröd. Därtill jagade ulven samma vilt som människan. Den var således en konkurrent om maten.
     Harry Potters nemesis, Voldemort, är liksom vargen en slags djävulsgestalt. Han är någon man inte vill förknippas med. Voldemort, som nära på dör då han försöker döda Harry när han är ett litet spädbarn, lyckas leva vidare i någon slags spökform. Man fruktar att han ska återvända i mänsklig gestalt, och genom att förvägra hans namn vill man motbesvärja hans ondskefulla makt och återkomst.
    Att så tydligt i berättelsen trycka på att Voldemorts namn inte får nämnas, är ett smart retoriskt drag av författarinnan J K Rowling. På detta sätt förknippas hela karaktären med fara – man ska ju inte ropa varg!
     Harry Potters eget namn är förstås inte heller utan betydelse. Namnet har gått före honom och när han blir en del av trolkarlsvärlden så finns det redan förväntningar på honom som speciell.  

I vissa kulturer och traditioner slutar man att nämna dem som har dött vid namn. Det gör man för att inte kalla på dem. Detta kan förstås som vidskeplighet. Det kan också förstås som att man visar respekt för dem som dött. Det döda ska få vila i frid. Det är som om att alla bekymmer, konflikter och annat som är kopplat till den döde också har begravts med hen. Att tala om det är att riva upp gamla sår.
     
Om du har läst sagan om den märkliga varelsen Rumpelstiltskin, så vet du att hans makt är knuten till namnet. Den lille figuren med det märkliga namnet har blivit lovad huvudpersonens  förstfödda barn, efter att hon har blivit drottning. Avtalet kan bara brytas om hon kan gissa hans namn, men detta verkar vara till synes omöjligt. Rumpelstiltskins namn blir dock avslöjat, eftersom han sjunger om sig själv.
    Som jag ser det så är en av sagans psykologiska funktioner att synliggöra hot och faror. Genom att tala om dess rätta namn kan man besvärja faran och förminska hotet. När man vet vad faran består i kan man lättare hantera den. Synliggörandet gör hotet hanterbart.

Det är något speciellt med namn, och många namn har en inneboende betydelse. Som regel är de förknippade med vissa egenskaper eller yrken. Det finns också en del mer kryptiska. Om man översätter Voldemorts namn från franskans vol de mort, får man den ungefärliga betydelsen "flygande död" alternativt "stöld från döden". Åtminstone om man får tro resultaten efter en sökning på nätet.
     Många känner säkert till att namn har en symbolisk dimension, och jag tror att de allra flesta föräldrar som ska namnge sina barn har vridit och vänt på olika namn, för att de ska kännas rätt. Ibland handlar det om att ta hänsyn till släktnamn eller att akta sig för vilka smeknamn man förutspår. Personligen tyckte jag att det var en stor ynnest att ha fått ge namn till mina barn. Jag har upplevt det vara nästan lite magiskt, som om att namnet besvärjer barnet och som att man där igenom predestinerar hens framtid.







tisdag 2 september 2014

En förskola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Förskolan är traditionellt en institution där det praktiska arbetet har värderats högt. Det är ju i viss mån naturligt, eftersom arbetet till största del är praktiskt. Samtidigt ingår det i uppdraget att knyta samman teori och praktik. Förskolans arbete ska enligt skollagen vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (1 kap. 5§).

Vad betyder "Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet"? Skolverket skriver att vetenskaplig grund innebär att kritiskt granska, pröva och sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Beprövad erfarenhet innebär enligt skolverket att lärare stödjer sig på erfarenheter som prövats under en längre tid, som är granskad och dokumenterad" 
  
Beprövad erfarenhet innebär alltså inte att en enskild pedagog, eller ett arbetslag, kan säga att något är beprövat, för att de har gjort så i alla år och för att "det alltid har fungerat". Det är inte det som menas med beprövad erfarenhet. Dock är enskilda pedagogers erfarenheter förstås viktiga för barns lärande ur andra aspekter.


@RektorPatrikAsk skrev på twitter den 10 augusti 2014 att
Hos en skicklig pedagog ligger det mycket analys och strategi bakom varje spontant lärtillfälle

Jag tänker ofta att den viktigaste uppgiften i arbetet på förskolan, är att vara medveten om de processer som sker hos och mellan barnen. Utifrån pedagogens profession och erfarenhet måste hen göra val utifrån det hen ser och hör. Jag tror att medvetenheten och förmågan att göra goda didaktiska val utifrån teori och erfarenhet, är vad som utmärker en riktigt skicklig pedagog.

Men hur gör vi då för att säkerställa att förskolans verksamhet vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Hur kan alla pedagoger inom förskolan bli skickliga i sitt yrkesutövande, och på att koppla samman teori och praktik? Och vems ansvar är det?

Förra veckan var jag på en föreläsning med Katarina Eriksson Barajas (biträdande professor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet) I sin föreläsning diskuterade Barajas bland annat hur forskningen och praktiken bör närma sig varandra. Forskningen måste ha betydelse för yrket för att vara relevant. Samtidigt menar hon att det finns en tröghet i systemet som försvårar. Det dröjer länge från det att forskningsstudierna genomförs, till dess att resultatet publiceras.

Jag tror att om en förskolas verksamhet ska kunna vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet på ett fruktbart sätt, så krävs det att pedagogisk forskning diskuteras och lyfts kontinuerligt. Ett sätt kan vara att arbetslagen knyter forskning till sina utvecklingsområden och de arbetssätt man arbetar utifrån. Jag tror också att det krävs att forskningen känns relevant för det praktiska arbetet. Det vill säga att forskningen är vad man kallar för praxisnära. Pedagogerna måste känna att forskningen kan ge nya perspektiv, på det som de redan arbetar med i sin yrkesvardag. I de allra flesta fall handlar det inte om att göra några stora förändringar i praktiken. Det handlar om att vidga sitt kunnande och att knyta praktiken till teorin.



Lästips
Förskolläraren Jenny Wolf deltar i en antologi av Tomas Kroksmark (red.), som  heter "Förskola på vetenskapliggrund"(2014)

Jenny Wolf deltog med en artikel i Didaktisk tidskrift 1/2013. Artikeln heter "En förskola på vetenskaplig grund" den går att läsa här

Bild: lånad från forskning.se

torsdag 28 augusti 2014

Våndan av den nyttiga tristessen


"Den som väntar för länge väntar inte på något gott" - David Andersson, min farfar.

- Jag har inget att göra, suckar barnet och sätter sig tungt bredvid mig i soffan. Jag tittar upp från skärmen och föreslår att hen ju alltid kan städa rummet. Men jag ångrar mig direkt. Usch, vilket trist och fantasilöst vuxensvar! Trodde jag ens för en sekund att ett barn som har tråkigt skulle vilja göra något så trist som att städa rummet? Jag suckar. Sedan tittar jag på barnet och frågar
- Vad vill du göra?
Svaret är väntat:
 - Jag vet inte
Nä, det är ju klart. I så fall skulle hen ju inte vara här.

Vad har vi för syn på barns fritid? Är det så att vi tror att barn automatiskt leker när de själva får råda över sin tid? Tror vi att det finns ett förinställt läge, ett defaultläge, hos alla barn som styr deras lek? Tror vi kanske att det är något är fel om barn inte leker ?

Självklart är det inget fel på barn som inte leker när de bestämmer över sin egen tid.

Artikel 31 i barnkonventionen beskriver barns rätt till fritid och vila. Det blir lätt en samvetsfråga: "Ger vi barn tillräckligt med egentid?" Många barns tid är hårt kontrollerad och styrd av rutiner och aktiviteter från frukosten fram till kvällssagan (Det skiljer sig förstås mycket åt mellan olika barn). Finns det verkligen tid över så att barnen kan få råda över sin egen tid? Eller erbjuder vi dem bara fragment och spillbitar av tid som de själva kan disponera över?  Med egen tid menar jag nödvändigtvis inte att barnet ska vara lämnat självt - vuxna får förstås gärna finnas tillgängliga.

Vi får inte glömma det faktum att vi vuxna bär på ett stort ansvar. Barn är beroende av vuxnas omsorg, vilken är byggd på relationer som formas olika - på grund av olika omständigheter. Barn lär sig förstås att bli mer och mer självständiga ju mognare de blir. Jag tycker personligen att det ibland är besvärande att tala om barns mognad. För vem avgör vad som avses med "mognad"?
Ta till exempel det så kallade marshmallow-testet: Ett barn sitter i ett rum och får en marshmallow. Om hen kan vänta med att äta sin marshmallows en stund blir hen lovad att i stället få två stycken. Barnet får äta den marshmallow hen har med sig med en gång, men hen kommer då inte att få några fler.
Man har vid Walter Mischels ursprungliga marshmallow-tester under 60-talet menat att det ger avkastning i framtiden att kunna "visa prov på tålamod". Man menade att barn som kan behärska sig kommer att kunna leva ett rikare liv i längre fram i livet, jämfört med dem som inte vill vänta. Man menade att barnet skulle förstå att det inte är lönsamt att konsumera allt på en gång, utifrån tanken att det går att vara rationell och spara. Detta är logiskt, till en viss gräns. Testet har utförts på nytt och det har då påvisats att det finns omständigheter som påverkar omdömet utifrån. Forskaren Celeste Kidd menar att förtroendet för vuxna påverkar. Besluten barnen gjorde var alltså påverkade av den tillit de kände (länk här).

Man skulle kunna se testet med marshmallows som en demonstration av makt, där de som inte väntar ses som misslyckanden. De som klarar testet visar däremot att de svarar mot vad som förväntas vara ett gott beteende enligt en vuxennorm. Det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt, men barnen har ingen makt att påverka sin position eller synen på utgången, oavsett resultat. Jag motsätter mig inte testet, men vi måste vara medvetna om att ur ett maktperspektiv innebär det att  barnen objekt för nyfikna vuxna, eftersom barnen är i ett beroendeförhållande till vuxna.

En del vuxna beklagar sig över att dagens barn inte kan ha tråkigt, att de hela tiden måste ha en 'quick fix'. Somliga är snabba att skylla på det som är främmande för dem, men vardag för barn: såsom dataspel, tv och ipads. Som vanligt finns det misstro för vad unga tar sig för. Så långt inget nytt under solen sedan jazzen och dansbanornas tid. Det finns en nyttighetsiver, som troligen härstammar ur det lutherska arvet. Jante finns säkert också med på ett hörn...

Jag tolkar det som att det finns ett moraliserande över barnens egentid. Vad barn finner nöjsamt, avkopplande eller meningsfullt behöver inte alls svara mot en vuxens nyttoindex. Hur barnen väljer att roa sig, reflektera kring saker eller hur de väljer att koppla av är något jag menar att vi vuxna inte ska moralisera över. Vi vuxna har en rad förväntningar på barn. Problemet kan dock vara att förväntningen på deras självständighet krockar med föreställningar om "nyttiga" prestationer, vad barnet gör riskerar alltså att värderas utifrån vad vi vuxna upplever som bra aktiviteter och därmed vår tillit till barnets förmåga till självbehärskning. 

Bilden är hämtad här
 Ibland talar man till och med om barns egna aktiviteter som skadliga. Men om man vill hävda att barn inte är mogna eller att deras ännu outvecklade hjärnor inte bör göra si eller så, så bör man ta reda på vad forskningen säger och också vara kritisk. Få barn blir exempelvis våldsamma av våldsspel. De fungerar snarare som en ventil för barnet att få ur sig aggressioner. Barn är som regel själva bra på att avgöra och förstå vad som är fiktion eller ej. De kan agera våldsamt i en lek, inspirerat från en film eller ett spel. Men den som har insikt om lek förstår att våldet inte är tänkt att skada. Lika lite som ett barn som vill leka fågel skulle hoppa från hustaket och tro att hen flög på riktigt.

Vi vuxna belönar gärna självbehärskning, vi ser det som utveckling och mognad. Ivriga och impulsiva barn som inte kan vänta på sin tur ser vi på med misstro. Ofta läggs misstron på barnet, istället för att man tar hänsyn till omständigheterna och miljön. "Det som inte är nyttigt är antagligen skadligt", blir lätt den orättvisa ekvationen. "Man måste kunna ha tråkigt" menar många vuxna. Men egentligen menar man att det är önskvärt att barnet kan visa självbehärskning. Den här texten handlar inte om att rättfärdiga barn som lever bus, utan om att  undersöka en vuxen normerande synen på barn. Men gränssättning är en annan diskussion..

Och kanske är barnets uttryck för att hen har tråkigt inte en fråga om stimulans utan om sällskap? Barnets uttryck för att hen har tråkigt kanske snarare betyder

 - Jag har inte tråkigt, men du är tråkig!


söndag 17 augusti 2014

Ett professionellt yrkesspråk i förskolan?

På min arbetsplats är vi tretton pedagoger. Två av oss är förskollärare. När vi har velat anställa fler förskollärare har de sökande vid flera tillfällen uttryckt att de inte vill ta den erbjudna tjänsten på grund av att förskolan sedan tidigare har så få förskollärare, och menat att det påverkar hur vi samtalar om vårt yrkesutövande.  
     Med bakgrund i detta har jag funderat på hur vi uttrycker oss i förskolan, när vi samtalar om vår verksamhet kollegor emellan? Har vi ett professionellt yrkesspråk? Skiljer sig yrkesspråket åt mellan förskollärare och barnskötare beroende på utbildningsbakgrund? Och finns det ett pedagogiskt yrkesspråk som är gemensamt för all skolverksamhet (förskola, fritidshem, skola) för barn mellan ett och sexton år? 
     Dessa är förstås frågor som inte går att svara på i ett kort blogginlägg, men jag vill ändå resonera kring frågorna lite grand, även om det blir i högst generella drag.


Förskolans verksamhet bygger på flera olika traditioner. Runt sekelskiftet 1800-1900 startades barnträdgårdar och småbarnsskolor, vars uppgift var att ge barn pedagogisk fostran. Vid samma tid fanns även barnkrubbor, vilkas uppgift var att ge fostran och stöd till barn från arbetarklassen. Förskolan har alltså sitt ursprung i två traditioner: en social och vårdande tradition och en pedagogisk tradition. Socialdepartementet hade från början ansvaret för förskolan, men 1996 flyttades ansvaret över till Utbildningsdepartementet. Förskolans verksamhet började då att ses som en del i utbildningssystemet. Det pedagogiska uppdraget förstärktes 1998, då förskolans läroplan (LpFö98) kom.
      I förskolan finns två yrkesgrupper: barnskötare och förskollärare. Förskollärarna har en akademisk utbildning och yrkesrollen bygger vidare på barnträdgårdslärarinnornas pedagogiska uppdrag. Barnskötarnas yrkesutbildning var från början en vårdutbildning med fokus på omsorg. Idag finns i barnskötarutbildningarna dock en pedagogisk grund.

Allt detta sammantaget innebär att det i förskolans historia finns en mängd traditioner som ligger till grund för hur vi arbetar i förskolan idag. Traditionerna påverkar de diskurser (sätt att tala om världen) som finns i förskolan. Diskurserna påverkar hur vi uttrycker oss när vi pratar med varandra.
     Historikern och filosofen Michel Foucault menar att diskurserna påverkar vad vi kan säga, hur vi kan uttrycka oss och vem som får och kan uttrycka sig på vilket sätt. Det handlar om makt och positionering. Makten är inte något en enskild person har, utan det handlar om de styrkeförhållanden som finns i alla relationer mellan människor.
Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst       Michel Foucault (1993, s. 7)  
Frågan är således om finns olika sätt att uttrycka sig inom förskolan, utifrån yrkesgruppernas olika bakgrunder? Med bakgrund i Foucaults resonemang så är det så. Förskollärarna har redan i egenskap av att vara förskollärare en annan position än vad barnskötarna har. (Läs gärna om detta i min examensuppsats som handlar om makt och relationer mellan yrkesgrupperna i förskolan, utifrån en diskursanalys. Länk här). Förskollärarutbildningen är till skillnad från barnskötarutbildningen en akademisk utbildning. Det borde rimligtvis innebära att förskollärarna får med sig ett antal akademiska pedagogiska begrepp under sin studietid.

Förskolan lyder under skollagen. I Skollagen, 1 kap 5§ står: "Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet". Det finns kritik mot att så inte är fallet i någon större utsträckning i förskolan. Det är en kritik som jag tror är berättigad. Jag tror att tonvikten i förskolan ligger på den beprövade erfarenheten, men att man inte i lika stor utsträckning tar avstamp i vetenskaplig grund.
     Jag tror att det professionella språkets varande hänger samman med förankringen i forskningen. Jag tänker att om vi håller oss ajour med nya rön inom skolforskning, och diskuterar dessa på våra arbetsplatser, så tillskansar vi oss också ett uppdaterat professionellt pedagogiskt språk.
     Frågan är dock: Är det detta språkbruk vi vill föra in i förskolan som grund till vårt gemensamma professionella yrkesspråk? Kommer det innebära att några alltid känner sig uteslutna? Det professionella språket riskerar i så fall att bli ett ännu starkare uttryck för makt mellan personer i förskolans arbetslag.

Förskolans arbete är i högsta grad praktiskt. Men för att vi ska kunna utföra vårt uppdrag måste vi knyta an till teori genom samtal och diskussion. Vi behöver ett gemensamt språk för att beskriva lärprocesser. För att kunna föra samtal på mest fruktbara sätt måste vi ha ett gemensamt yrkesspråk.
   Jag menar att vi trots allt  bör införliva ett språk som bygger på pedagogisk forskning i våra verksamheter i någon mån. Jag tänker att det hjälper oss att ha ett professionellt språk som liknar det yrkesspråk som används i andra delar av skolsystemet. Ett gemensamt yrkesspråk tror jag hjälper oss att lyfta yrkets status.

Det finns en hel del som är lika inom skolverksamheter som bedrivs för barn och ungdomar mellan ett och 16 år. Naturligtvis finns också mycket som skiljer sig åt, men jag tänker att vi så långt det går ska synliggöra det som är lika, genom att använda oss av ett gemensamt yrkesspråk. Jag tror att det bidrar till att vi närmar oss varandra på flera olika plan, och att vi på så sätt kan visa att vi är delar av ett gemensamt skolsystem.

Bild: pixabay.com

söndag 10 augusti 2014

Fnattar omkring - Tove Jansson 100 år


Häromdagen kände jag brandrök från den stora branden i Västmanland, samtidigt som jag hörde åskan. Det var en märklig dag och mina associationer gick till Hattifnattarna, Tove Janssons figurer, vilka är elektriska, gillar oväder och luktar bränt.

Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år igår, den 9 augusti 2014. Hon är en av de stora litterära personligheter som med sitt bildskapande och sina underfundiga texter har gjort stort intryck på många personer. Jag föreställer mig också att hon har bidragit till såväl den finska som svenska nationella identiteten.

Jag tänker att Tove Jansson, likt Astrid Lindgren med sina skildringar, John Bauer med sina sagobilder och Elsa Beskows med sina berättelser, har bidragit till att transformera bilden av de stora skogarna från farlig vildmark till en väldig lekplats. De beskriver ett vilt paradis där drömmar, äventyr och förunderliga väsen bor. Även om vi inte bokstavligen kan resa till Mumindalen så finns den ändå på vår inre karta över ett drömskt barndomsland.

Skogen är visserligen inte ofarlig i berättelserna, men den är inte heller våra hjältars fiende. Jansson rör sig med lätthet genom den snåriga terrängen med hjälp av sitt språk. Hennes förmåga att med självklarhet fånga både det poetiska och filosofiska har kommit att inspirera stora som små världen över.

Något jag gärna vill fästa lite extra vikt vid är Janssons sympatiska barnperspektiv. Jag har förstått att hon bemödade sig med att svara barn på deras frågor, trots att hon var mycket sjuk under sina sista levnadsår. Hon tog barnens frågor på stort allvar. Hon förstod att även om hennes berättelser var fiktion, så fanns det en verklighet som påverkades av hennes historier.

Något annat som pekar på Tove Janssons fokus på barnet är att mumintrollets pappa inte har ett eget namn. Han är beskriven som just pappa. Även innan han blir pappa, som ung, talar han om sig själv som "Mumintrollets pappa" i boken som handlar om hans bravader. Så trots att han är en både viktig och färgstark karaktär, så är det ingen tvekan om att det är barnet, Mumintrollet, i centrum.

Ateljén  bilden hämtad från Tovejansson.fi

Tove Jansson har skrivit om mycket mer än muminvärlden (titta här), men där har hon skapat ett rikt och fängslande universum. Där finns utrymme för både stora och små känslor. Hon fångar det komplexa och det enkla, det vardagliga små nöjena likväl som  mötet med det extraordinära.

Ni känner säkert till det ängsliga Knyttets resa från ensamhet och sorgsenhet till mod och gemenskap. Idyllen har sina skuggor och gör därmed världen mer levande. Inte minst har vi Mårran (jag har förstått att Mårran är en symbol för hur närvarande kriget hade känts) som är en väldig iskall skugga som fryser vägen hon går över. Skräcken håller oss läsare och lyssnare på spänn, men humorn är alltid närvarande.

Jag avslutar med en av mina favoritpassager från "Muminpappans memoarer" (1968, sid. 128-129). Det är när Muminpappan frammanar ett spöke i sällskap med Joxaren, Rådd-djuret och Fredriksson.

Spöket infann sig precis klockan tolv med tre ihåliga tjut. Jag är här! yttrade det på sitt oefterhärmliga sätt. Darra, ni dödliga, för de bortglömda benens hämnd!
  Hej hej, sa Joxaren. Varför tjatar du jämt om de där gamla benen? Vems är de? Varför tar du inte reda på det själv?
   Jag sparkade Joxaren på smalbenet och sade artigt: Var hälsad, du hålvägens fantom! Hur står det till? Fasan grinar gulblekt över denna förtappade kust.
    Låt bli mina repliker! sade spöket argt. Sådär får bara jag tala!