Han som inte får nämnas vid namn!

"Varför säger de han som inte får nämnas vid namn?", undrade äldsta barnet när hen läste Harry Potter, "Voldemort är ju bara ett namn".  Frågan som jag upplevde var mycket rimlig startade en rad tankar hos mig som landade i skärningspunkten mellan fiktion och verklighet:

Vargens namn förr i tiden var ulv, men den kallades för varg eller gråben. Det förekom även andra namn. Man trodde nämligen att vissa namn kunde bringa otur om man uttalade dem. Därför var de  tabu. Istället använde man sig av så kallade noanamn, vilka härstammade från folktron.

   Vargen ansågs nästintill vara en djävul i förklädnad, snarare än ett rovdjur. Att använda sig av namnen varg eller gråben handlade således om att tala om farliga ting på ett mindre riskabelt sätt. Man ville inte riskera att locka till sig ulven. Det var som att kalla till sig olycka, eftersom ulven var någon som hotade att riva kreatur, och dessa ju var en del av människors levebröd. Därtill jagade ulven samma vilt som människan. Den var således en konkurrent om maten.

     Harry Potters nemesis, Voldemort, är liksom vargen en slags djävulsgestalt. Han är någon man inte vill förknippas med. Voldemort, som nära på dör då han försöker döda Harry när han är ett litet spädbarn, lyckas leva vidare i någon slags spökform. Man fruktar att han ska återvända i mänsklig gestalt, och genom att förvägra hans namn vill man motbesvärja hans ondskefulla makt och återkomst.

    Att så tydligt i berättelsen trycka på att Voldemorts namn inte får nämnas, är ett smart retoriskt drag av författarinnan J K Rowling. På detta sätt förknippas hela karaktären med fara – man ska ju inte ropa varg!
     Harry Potters eget namn är förstås inte heller utan betydelse. Namnet har gått före honom och när han blir en del av trolkarlsvärlden så finns det redan förväntningar på honom som speciell.  

I vissa kulturer och traditioner slutar man att nämna dem som har dött vid namn. Det gör man för att inte kalla på dem. Detta kan förstås som vidskeplighet. Det kan också förstås som att man visar respekt för dem som dött. Det döda ska få vila i frid. Det är som om att alla bekymmer, konflikter och annat som är kopplat till den döde också har begravts med hen. Att tala om det är att riva upp gamla sår.

     

Om du har läst sagan om den märkliga varelsen Rumpelstiltskin, så vet du att hans makt är knuten till namnet. Den lille figuren med det märkliga namnet har blivit lovad huvudpersonens  förstfödda barn, efter att hon har blivit drottning. Avtalet kan bara brytas om hon kan gissa hans namn, men detta verkar vara till synes omöjligt. Rumpelstiltskins namn blir dock avslöjat, eftersom han sjunger om sig själv.

    Som jag ser det så är en av sagans psykologiska funktioner att synliggöra hot och faror. Genom att tala om dess rätta namn kan man besvärja faran och förminska hotet. När man vet vad faran består i kan man lättare hantera den. Synliggörandet gör hotet hanterbart.

Det är något speciellt med namn, och många namn har en inneboende betydelse. Som regel är de förknippade med vissa egenskaper eller yrken. Det finns också en del mer kryptiska. Om man översätter Voldemorts namn från franskans vol de mort, får man den ungefärliga betydelsen "flygande död" alternativt "stöld från döden". Åtminstone om man får tro resultaten efter en sökning på nätet.

     Många känner säkert till att namn har en symbolisk dimension, och jag tror att de allra flesta föräldrar som ska namnge sina barn har vridit och vänt på olika namn, för att de ska kännas rätt. Ibland handlar det om att ta hänsyn till släktnamn eller att akta sig för vilka smeknamn man förutspår. Personligen tyckte jag att det var en stor ynnest att ha fått ge namn till mina barn. Jag har upplevt det vara nästan lite magiskt, som om att namnet besvärjer barnet och som att man där igenom predestinerar hens framtid.