torsdag 28 augusti 2014

Våndan av den nyttiga tristessen


"Den som väntar för länge väntar inte på något gott" - David Andersson, min farfar.

- Jag har inget att göra, suckar barnet och sätter sig tungt bredvid mig i soffan. Jag tittar upp från skärmen och föreslår att hen ju alltid kan städa rummet. Men jag ångrar mig direkt. Usch, vilket trist och fantasilöst vuxensvar! Trodde jag ens för en sekund att ett barn som har tråkigt skulle vilja göra något så trist som att städa rummet? Jag suckar. Sedan tittar jag på barnet och frågar
- Vad vill du göra?
Svaret är väntat:
 - Jag vet inte
Nä, det är ju klart. I så fall skulle hen ju inte vara här.

Vad har vi för syn på barns fritid? Är det så att vi tror att barn automatiskt leker när de själva får råda över sin tid? Tror vi att det finns ett förinställt läge, ett defaultläge, hos alla barn som styr deras lek? Tror vi kanske att det är något är fel om barn inte leker ?

Självklart är det inget fel på barn som inte leker när de bestämmer över sin egen tid.

Artikel 31 i barnkonventionen beskriver barns rätt till fritid och vila. Det blir lätt en samvetsfråga: "Ger vi barn tillräckligt med egentid?" Många barns tid är hårt kontrollerad och styrd av rutiner och aktiviteter från frukosten fram till kvällssagan (Det skiljer sig förstås mycket åt mellan olika barn). Finns det verkligen tid över så att barnen kan få råda över sin egen tid? Eller erbjuder vi dem bara fragment och spillbitar av tid som de själva kan disponera över?  Med egen tid menar jag nödvändigtvis inte att barnet ska vara lämnat självt - vuxna får förstås gärna finnas tillgängliga.

Vi får inte glömma det faktum att vi vuxna bär på ett stort ansvar. Barn är beroende av vuxnas omsorg, vilken är byggd på relationer som formas olika - på grund av olika omständigheter. Barn lär sig förstås att bli mer och mer självständiga ju mognare de blir. Jag tycker personligen att det ibland är besvärande att tala om barns mognad. För vem avgör vad som avses med "mognad"?
Ta till exempel det så kallade marshmallow-testet: Ett barn sitter i ett rum och får en marshmallow. Om hen kan vänta med att äta sin marshmallows en stund blir hen lovad att i stället få två stycken. Barnet får äta den marshmallow hen har med sig med en gång, men hen kommer då inte att få några fler.
Man har vid Walter Mischels ursprungliga marshmallow-tester under 60-talet menat att det ger avkastning i framtiden att kunna "visa prov på tålamod". Man menade att barn som kan behärska sig kommer att kunna leva ett rikare liv i längre fram i livet, jämfört med dem som inte vill vänta. Man menade att barnet skulle förstå att det inte är lönsamt att konsumera allt på en gång, utifrån tanken att det går att vara rationell och spara. Detta är logiskt, till en viss gräns. Testet har utförts på nytt och det har då påvisats att det finns omständigheter som påverkar omdömet utifrån. Forskaren Celeste Kidd menar att förtroendet för vuxna påverkar. Besluten barnen gjorde var alltså påverkade av den tillit de kände (länk här).

Man skulle kunna se testet med marshmallows som en demonstration av makt, där de som inte väntar ses som misslyckanden. De som klarar testet visar däremot att de svarar mot vad som förväntas vara ett gott beteende enligt en vuxennorm. Det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt, men barnen har ingen makt att påverka sin position eller synen på utgången, oavsett resultat. Jag motsätter mig inte testet, men vi måste vara medvetna om att ur ett maktperspektiv innebär det att  barnen objekt för nyfikna vuxna, eftersom barnen är i ett beroendeförhållande till vuxna.

En del vuxna beklagar sig över att dagens barn inte kan ha tråkigt, att de hela tiden måste ha en 'quick fix'. Somliga är snabba att skylla på det som är främmande för dem, men vardag för barn: såsom dataspel, tv och ipads. Som vanligt finns det misstro för vad unga tar sig för. Så långt inget nytt under solen sedan jazzen och dansbanornas tid. Det finns en nyttighetsiver, som troligen härstammar ur det lutherska arvet. Jante finns säkert också med på ett hörn...

Jag tolkar det som att det finns ett moraliserande över barnens egentid. Vad barn finner nöjsamt, avkopplande eller meningsfullt behöver inte alls svara mot en vuxens nyttoindex. Hur barnen väljer att roa sig, reflektera kring saker eller hur de väljer att koppla av är något jag menar att vi vuxna inte ska moralisera över. Vi vuxna har en rad förväntningar på barn. Problemet kan dock vara att förväntningen på deras självständighet krockar med föreställningar om "nyttiga" prestationer, vad barnet gör riskerar alltså att värderas utifrån vad vi vuxna upplever som bra aktiviteter och därmed vår tillit till barnets förmåga till självbehärskning. 

Bilden är hämtad här
 Ibland talar man till och med om barns egna aktiviteter som skadliga. Men om man vill hävda att barn inte är mogna eller att deras ännu outvecklade hjärnor inte bör göra si eller så, så bör man ta reda på vad forskningen säger och också vara kritisk. Få barn blir exempelvis våldsamma av våldsspel. De fungerar snarare som en ventil för barnet att få ur sig aggressioner. Barn är som regel själva bra på att avgöra och förstå vad som är fiktion eller ej. De kan agera våldsamt i en lek, inspirerat från en film eller ett spel. Men den som har insikt om lek förstår att våldet inte är tänkt att skada. Lika lite som ett barn som vill leka fågel skulle hoppa från hustaket och tro att hen flög på riktigt.

Vi vuxna belönar gärna självbehärskning, vi ser det som utveckling och mognad. Ivriga och impulsiva barn som inte kan vänta på sin tur ser vi på med misstro. Ofta läggs misstron på barnet, istället för att man tar hänsyn till omständigheterna och miljön. "Det som inte är nyttigt är antagligen skadligt", blir lätt den orättvisa ekvationen. "Man måste kunna ha tråkigt" menar många vuxna. Men egentligen menar man att det är önskvärt att barnet kan visa självbehärskning. Den här texten handlar inte om att rättfärdiga barn som lever bus, utan om att  undersöka en vuxen normerande synen på barn. Men gränssättning är en annan diskussion..

Och kanske är barnets uttryck för att hen har tråkigt inte en fråga om stimulans utan om sällskap? Barnets uttryck för att hen har tråkigt kanske snarare betyder

 - Jag har inte tråkigt, men du är tråkig!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar