Med bakgrund i
detta har jag funderat på hur vi uttrycker oss i förskolan, när vi samtalar
om vår verksamhet kollegor emellan? Har vi ett professionellt yrkesspråk? Skiljer sig yrkesspråket åt mellan förskollärare
och barnskötare beroende på utbildningsbakgrund? Och finns det ett pedagogiskt
yrkesspråk som är gemensamt för all skolverksamhet (förskola, fritidshem,
skola) för barn mellan ett och sexton år?
Dessa är förstås
frågor som inte går att svara på i ett kort blogginlägg, men jag vill ändå resonera
kring frågorna lite grand, även om det blir i högst generella drag.
Förskolans verksamhet bygger på flera olika traditioner.
Runt sekelskiftet 1800-1900 startades barnträdgårdar och småbarnsskolor, vars
uppgift var att ge barn pedagogisk fostran. Vid samma tid fanns även
barnkrubbor, vilkas uppgift var att ge fostran och stöd till barn från
arbetarklassen. Förskolan har alltså sitt ursprung i två traditioner: en social
och vårdande tradition och en pedagogisk tradition. Socialdepartementet hade från
början ansvaret för förskolan, men 1996 flyttades ansvaret över till Utbildningsdepartementet.
Förskolans verksamhet började då att ses som en del i utbildningssystemet. Det pedagogiska
uppdraget förstärktes 1998, då förskolans läroplan (LpFö98) kom.
I förskolan
finns två yrkesgrupper: barnskötare och förskollärare. Förskollärarna har en
akademisk utbildning och yrkesrollen bygger vidare på barnträdgårdslärarinnornas
pedagogiska uppdrag. Barnskötarnas yrkesutbildning var från början en
vårdutbildning med fokus på omsorg. Idag finns i barnskötarutbildningarna dock en pedagogisk grund.
Allt detta sammantaget innebär att det i förskolans historia
finns en mängd traditioner som ligger till grund för hur vi arbetar i förskolan
idag. Traditionerna påverkar de diskurser (sätt att tala om världen) som finns
i förskolan. Diskurserna påverkar hur vi uttrycker oss när vi pratar med
varandra.
Historikern och filosofen
Michel Foucault menar att diskurserna påverkar vad vi kan säga, hur
vi kan uttrycka oss och vem som får och kan uttrycka sig på vilket sätt.
Det handlar om makt och positionering. Makten är inte något en enskild person
har, utan det handlar om de styrkeförhållanden som finns i alla relationer
mellan människor.
Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst Michel Foucault (1993, s. 7)
Frågan är således om finns olika sätt att uttrycka sig inom
förskolan, utifrån yrkesgruppernas olika bakgrunder? Med bakgrund i Foucaults
resonemang så är det så. Förskollärarna har redan i egenskap av att vara
förskollärare en annan position än vad barnskötarna har. (Läs gärna om detta i
min examensuppsats som handlar om makt och relationer mellan yrkesgrupperna i
förskolan, utifrån en diskursanalys. Länk här). Förskollärarutbildningen är till skillnad
från barnskötarutbildningen en akademisk utbildning. Det borde rimligtvis
innebära att förskollärarna får med sig ett antal akademiska pedagogiska
begrepp under sin studietid.
Förskolan lyder under skollagen. I Skollagen, 1 kap 5§ står:
"Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad
erfarenhet". Det finns kritik mot att så inte är fallet i någon större
utsträckning i förskolan. Det är en kritik som jag tror är berättigad. Jag tror
att tonvikten i förskolan ligger på den beprövade erfarenheten, men att man inte
i lika stor utsträckning tar avstamp i vetenskaplig grund.
Jag tror att det
professionella språkets varande hänger samman med förankringen i forskningen.
Jag tänker att om vi håller oss ajour med nya rön inom skolforskning, och
diskuterar dessa på våra arbetsplatser, så tillskansar vi oss också ett
uppdaterat professionellt pedagogiskt språk.
Frågan är dock: Är
det detta språkbruk vi vill föra in i förskolan som grund till vårt gemensamma
professionella yrkesspråk? Kommer det innebära att några alltid känner sig
uteslutna? Det professionella språket riskerar i så fall att bli ett ännu
starkare uttryck för makt mellan personer i förskolans arbetslag.
Förskolans arbete är i högsta grad praktiskt. Men för att vi
ska kunna utföra vårt uppdrag måste vi knyta an till teori genom samtal och
diskussion. Vi behöver ett gemensamt språk för att beskriva lärprocesser. För
att kunna föra samtal på mest fruktbara sätt måste vi ha ett gemensamt
yrkesspråk.
Jag menar att vi
trots allt bör införliva ett språk som
bygger på pedagogisk forskning i våra verksamheter i någon mån. Jag tänker att det
hjälper oss att ha ett professionellt språk som liknar det
yrkesspråk som används i andra delar av skolsystemet. Ett gemensamt yrkesspråk
tror jag hjälper oss att lyfta yrkets status.
Det finns en hel del som är lika inom skolverksamheter som
bedrivs för barn och ungdomar mellan ett och 16 år. Naturligtvis finns också
mycket som skiljer sig åt, men jag tänker att vi så långt det går ska synliggöra
det som är lika, genom att använda oss av ett gemensamt yrkesspråk. Jag tror
att det bidrar till att vi närmar oss varandra på flera olika plan, och att vi
på så sätt kan visa att vi är delar av ett gemensamt skolsystem.
Bild: pixabay.com
Bild: pixabay.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar