Rysligt mysigt

Döden har i alla tider både fascinerat och skrämt oss människor, eftersom ingen vet säkert vad som sker efter döden. Många funderar över om det finns något bortom graven, och länge har människor haft föreställningar om gengångare. När de kommer tillbaka till de levande med sina ihåliga tjut, hemsöker och skrämmer oss vithåriga, då är något som inte stämmer. Ursprunget till våra föreställningar om gengångare hittar vi i folktron. Alla samhällsskick i alla tider har varit intresserade och fascinerade av berättelser med paranormalt innehåll. Det gäller både de muntliga berättelserna vid lägerelden för länge sedan, och dagens TV-serier med övernaturliga teman. Fascinationen för döden är minst sagt ett odödligt ämne.

Dagens spöklitteratur kan man spåra tillbaka till skräckromantiken, vilken blomstrade under 1800-talet. Där återfinns exempelvis Edgar Allan Poes klassiska skräckhistorier och Charles Dickens spökberättelser. Dessa tillhör en spänningsgenre som också berör skräck. Det innebär att de på ett underhållande sätt bearbetar rädslor för det okända, för mörker och inte minst för döden. Spöken framträder företrädesvis på särskilda platser och tider, samtidigt som de verkar trotsa både tid och rum. De förefaller inte sällan som paradoxala väsen.

Har ni tänkt på att det förekommer en mängd olika typer av spöken i barnlitteraturen?

Spöket på Canterville. Här illustrerad av Maria Nilsson Thore

 I barnlitteraturen handlar närvaron av spöken ofta om att göra upp med rädsla för mörkret. Genom att visa upp spöket gör man det som verkar farligt synligt, och på så vis blir det greppbart och mindre farligt. Många gånger är spöket inte ens ett spöke, utan något som liknar ett spöke. I “Bu och Bä blir blöta” av Olof och Lena Landström, är spökena fladdrande badrockar på ett klädstreck.

Alla spöken i barnlitteraturen är inte osaliga andar, men grundidén är ändå att spöken är läskiga. Ett spöke ska spöka! De förväntas kunna skrämmas, antingen med sitt blotta utseende, eller genom att manipulera sin omgivning på ett sätt som skapar obehag. De förknippas ofta med olika egenskaper och attribut, som till exempel att kunna gå igenom väggar och skramla med kedjor. Spökena i barnlitteraturen är inte alltid oroliga vålnader som har kommit för att de plågas av en oförrätt, de kan också vara utklädda busfrön, eller vara inbillade. En del föds till och med som spöken och är alltså inte någon från andra sidan graven.

I folktron kunde historier om spöken handla om onda människor som inte fick någon ro i graven, eller personer som drabbats av något hemskt. Ibland kunde historierna också handla om gastar eller namnlösa vålnader som var ondsinta och som kunde göra mycket otäcka saker. Dessa dödsväsen kunde vara bleka människolika varelser. En del beskrevs vara fullt synliga, medan andra var osynliga. Som regel var de dock transparenta väsen som liknade rök eller dimma. Dessa gengångare, vålnader, gastar eller spöken är väsen som skrämmer oss när de tränger in i vår verklighet och sätter naturlagarna ur spel.

I en spaning för en tid sedan identifierade jag några olika spöktyper i barnlitteraturen:

Imaginära spöken

Imaginära spöken är inbillade, alternativ är de hjärnspöken. Det innebär att det i mörkret framträder skuggor som verkar läskiga. Det finns alltså egentligen inget spöke alls. Som regel handlar det om en mörkerrädsla. Ett exempel är Alfons Åberg som är mörkrädd och ser farliga spöken lite här och var. Han får då rådet av sin far att uttala ramsan: “Stick du stygga spöke. För du finns inte”

Falskt lakansspöke

Här är det någon som har klätt ut sig i syfte att skrämmas. De är lätta att upptäcka som falska då de oftast har stumpor och skor. Det kan hända att någon liknar ett spöke och oavsiktligt skräms. Ett exempel på det är Pelle Svanslös kompis som kommer in med ett täcke över huvudet som regnskydd.

Äkta lakansspöken, alternativt antropomorfa (förmänskligade) spöken

Dessa spöken föds och lever precis som människor, men de har flera egenskaper och attribut som gör att de är förknippade med spöken. De kan exempelvis göra sig osynliga och de rasslar gärna med kedjor. Dessa är en typ av spöken som på många vis kan jämföras med de förmänskligade djur vi så ofta ser i barnlitteratur. Detta förmänskligande har poänger, såsom att det på detta sätt går att kringgå uppenbar ålder, kön eller klass. (Dessa parametrar kan förstås ändå skrivas in.)

Spöket Laban och Dagspöket är två exempel på spöken som kämpar med en slags dubbel natur, dels som spöke och dels med mänskliga bekymmer. Mystiska Milla och de så kallade fickspökena är andra typiska äkta lakansspöken vars anatomi humoristiskt nog består av textilier. Ett spökbarn är till exempel inte större än en näsduk.

Kulisspöke

Dessa är karaktärslösa väsen. De finns oftast i bakgrunden och ylar eller rasslar. De är äkta, men likt folktrons gastar är de opersonliga. Det kan dock vara farliga om man kommer för nära. Ett spökhus kan inte kallas för spökhus, om där inte finns ett kulisspöke. Det hör liksom till, precis så som gamla slott behöver lite rustningar och spindelväv.

Spökväsen

Det är ting och platser som besitter spöklika egenskaper. Det kan till exempel handla om en docka eller en spegel som skapar en hotfull stämning och som påverkar att mystiska saker sker. Det handlar om ondskefulla krafter som vill ta kontroll över sina offer.

Det genuina spöket

Detta spöke är en gengångare. Det vill säga en person som har återvänt från andra sidan graven. Dessa spöken är de som mest liknar föreställningen om ett spöke i från folktron. Trots alla otäckheter är det dock inte alla som låter sig skrämmas. Dessa spöken spökar inte utan anledning, utan behöver ofta hjälp med något oförlöst problem. De är monstruösa och ruckar och sliter i vår verklighet.

Spökena i spöklitteraturen kan många gånger vara ofarliga eller rentav sympatiska, och många av dem brottas med sin identitet.

Spöket på Canterville resonerar exempelvis:

Det är ju löjligt att be mig vara snäll och hygglig ... Det är omöjligt för mig att vara lugn. Jag måste helt enkelt hasa omkring på nätterna och rassla med mina kedjor och stöna genom nyckelhål - det är min uppgift som spöke och enda anledning till att jag finns till.

Jag tycker att beskrivningen är träffande för den bild jag har kring att spöken är bundna till sitt spökeri.

Alfons Åberg - Gunilla Bergström, Pelle Svanslös - Gösta Knutsson, Spöket Laban - Inger och Lasse Sandberg, Dagspöket - Jujja Wislander, Mystiska Milla - Unni Lindell och Fredrik Skavlan, Fickspöke - Pernilla Stalfelt, Spöket på Canterville - Oscar Wilde