- Många bubblor!
Det är mörkt i rummet, förutom ljuset som strömmar från projektorn. På duken projiceras cirklar – eller bubblor – som rör sig samtidigt som det hörs ljud. Barnen som är närvarande i rummet riktar sin uppmärksamhet mot det som rör sig på duken. De går närmare. Känner på den. Befinner sig själva i bilden på sätt och vis. Jag upplever en nyfikenhet hos de ett- och tvååriga barnen kring det som sker. Någon går bakom duken och undersöker hur det ser ut och känns.
Kanske kopplar någon av dem samman formen och rörelserna med de såpbubblor som de blåste någon dag innan, ute på gården? Det vet jag inte. Men jag kan tro det, eftersom några av dem sätter ord på det de ser. Det jag vet är att barnen har varit med om upplevelser som på ett sätt hör ihop, fast de är så olika i sitt uttryck.
Så tänker jag att det måste vara med allt det vi gör i förskolan. Det måste höra ihop. Det måste finnas ett flöde, där barnen får sätta agendan för hur vi går vidare. Det måste vara ett samspel mellan barnens intryck och uttryck och de vuxnas förmåga att utmana barnen på nya sätt – eller erbjuda mer av samma om det är vad barnen vill. Olika miljöers innehåll och möjligheter ger tillsammans med pedagogens didaktiska förmåga inspel till barns lek och lärande.
Tid är en viktig aspekt. Att våga hålla sig kvar i något ger ofta mer än att rusa vidare (även om det också har sin poäng ibland). Det ger barnen tid att uttrycka det de upplever, och det ger pedagogen tid att se barnen och lyssna på dem.
Att som pedagog förhålla sig genuint nyfiken och undrande kring det som barnen uttrycker är en förutsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar