#Barnkulturen möter Karl Seldahl

I detta projekt är tanken att samtala med personer som på ett eller annat sätt har arbetat med kultur för barn, för att fånga upp lite reflektioner kring deras arbete och deras syn på barn. Jag vill få korn på nya, och andra, perspektiv på barnkulturen.

Jag mötte regissören Karl Seldahl en mörk men varm höstkväll, för att samtala om barnteater.

Jag frågade honom om vad han har för förväntningar på sin unga publik. Först svarade han att han vill ha låga förväntningar, eftersom han är medveten om vad höga förväntningar kan innebära. Karl lyfte att han snarare har förhoppningar än förväntningar på publiken. Hans förhoppning är att barnen ska känna sig delaktiga. Förväntningarna lägger han i stället på lärarna som med fördel förbereder klassen för teaterbesöket. Han menar att förkunskaper ökar förståelsen och kan bidra till att skapa mer fokus hos publiken.

I jämförelse med en vuxen publik är barn som åskådare intressanta. Ju yngre barnen är, desto tydligare och mer direkt respons ger de som regel. Om föreställningen inte levererar något som intresserar barnen blir de uttråkade och tappar fokus. Barn är oftast inte heller rädda för att visa sitt missnöje. Om en pjäs däremot engagerar barnen blir de aktiva deltagare, och kommenterar högt, pekar och skrattar. Barn visar sitt engagemang med hela kroppen.

Karl berättade om uppsättningen "Sagan om den lilla farbrorn" (en adaption av Barbro Lindgrens bok med samma namn) på Länsteatern på Gotland 2007. I uppsättningen uppmärksammas ensamheten och Karl märkte hur den vuxna publiken reagerade annorlunda än barnpubliken. Vuxna läser in andra saker än barn utifrån sin bredare erfarenhetsbas. Alla konstupplevelser sker i mötet med verket, och därför utgår upplevelsen från de erfarenheter man har med sig.

Som en parentes kan nämnas att barn är inte är lika fixerade vid förståelse som vuxna utan tar till sig upplevelser och skapar sig den betydelse som de behöver, enligt Karin Helander docent i teatervetenskap. Barn som regel har närmare till lek och har därför lättare att skapa den mening de behöver. Alltså inte söka den specifika förståelsen som vuxna oftast vill göra.

Teater är något av ett allkonstverk. Det handlar inte bara om vad skådespelarna berättar på scenen - även ljud, ljus och scenografi spelar viktiga roller, liksom smink och kostymer som bidrar till den direkta effekten. Teater är ett direkt medium, inget man kan pausa.

Finns det några begränsningar med barnteater? Karl menar att det ger större frihet att arbeta med barn, än med vuxna. Men det innebär också ett större ansvar. Han menar att det finns mycket att hämta till produktioner för vuxna, ur barnteatern. 

Karl Seldahl

Karl berättade med entusiasm om det efterarbetet som sker efter en föreställning. Eftersom barn är medskapare av sin egen teaterupplevelse är det bra om det finns ett pedagogiskt efterarbete som fångar upp barnens funderingar, så att de kan synliggöra sina ståndpunkter och frågor. Karl har utvecklat en metod där publiken får vara med och diskutera med ensemblen efter föreställningen. I det mötet möjliggörs reflektioner som oftast är mycket givande för alla inblandade.

Karl menar att hans skapande som regissör kan växa på detta sätt. Det kan ge honom insikter om hur han kan arbeta framöver och verktyg att arbeta med större precision. Barnen som får ge sin syn och frågor och blir lyssnade på, har också möjligheter att växa eftersom deras tankar och åsikter tas på allvar. I det pedagogiska efterarbetet ser Karl ofta hur barn är rättframma och pragmatiska. De diskuterar inte bara vad som skedde på scenen, de funderar också kring hur karaktärerna kunde ha löst situationer på ett annat sätt.

Ibland använder sig ensemblen av en brevlåda, i vilken barnen kan posta sina funderingar och åsikter direkt till karaktärerna i pjäsen. Vid ett tillfälle skrev någon "Jag hatar dig. Du ljuger!", till en av karaktärerna.  Det blir tydligt hur barn kan, vill och inte minst behöver vara deltagande.

I teatersalongen finns det, statistiskt sett,  barn som har svåra erfarenheter med sig. Karl menar att de pjäser han har satt upp innehåller svåra ämnen. Genom fiktiva berättelser kan man kan vara helt ärlig, och Karl hoppas visa att ingen är ensam om sina upplevelser.

Vissa projekt kräver extra noggrant förarbete. Karl berättade till exempel att det har hänt att han har informerat socialkontoret på en ort och meddelat att de skulle visa en pjäs med problematiskt tema, vilket möjligen kunde påverka barn med liknande svåra erfarenheter. Karl hoppas att föreställningarna han sätter upp sätter igång processer i barnen. Det kan handla om att bearbeta erfarenheter av föräldrar som är alkoholister, skilsmässor eller utanförskap.

"Det måste vara på riktigt", menar Karl. Han anser att man måste känna att innehållet i pjäsen behandlar något angeläget om man ska arbeta med teater för barn. Han berättade dock att det inte alltid blir som man tänker. Han satte upp en föreställning för ungdomar, som bland annat handlade om en våldtäkt. Vid ett tillfälle fick karaktären som spelade våldtäktsman hurrarop och gillande från en skara tonårsgrabbar i publiken. Skådespelaren som spelade illgärningsmannen bröt pjäsen och vände sig direkt till publiken, och meddelade att hurraropen inte var okej. Det handlade inte om att det störde, utan att de sympatiserade med fel person. Det är förstås problematiskt att kommentera publikens upplevelse - samtidigt är temat viktigt och det behövde belysas som problematiskt. Karl menar att det  handlar om att ta ett ansvar för berättelsen. Vilka attityder kan vi tolerera?

"Barn har stor motor, men liten ratt" sade Karl och satte på sätt och vis fingret på vilken syn många har på barn. Trots sin ringa storlek och ålder är de fulla av kraft och energi, som de inte alltid kan styra eller kontrollera. Denna kraft och energi kan av somliga upplevas som störande, medan andra anser det vara något ursprungligt och fantastiskt.

Barn som beskrivs som mer kraft än styrning är ett intressant förhållningssätt till barn som publik och mottagare. Teatern har möjlighet att ge barnen upplevelser att själva navigera efter. Kultur för barn ska inte handla om att styra barn, utan att i stället vara ett sätt att förse unga med såväl bekanta, som nya perspektiv. Teatern kan spela på igenkännandets glädje och samtidigt bjuda på spännande nya möten och perspektiv. Dessa blir till landmärken i barnens egna inre sociala kartor.

När tiden var slut för intervju insåg vi att vi hade startat en intressant process gemensamt. Vi bestämde oss för att samtalet ska få fortsätta vid ett senare tillfälle. Och kanske blir det rent av fler inlägg i bloggen.