Förra året gjorde jag en netnografisk (etnografi på
Internet) studie om barnfria zoner. Det började med att ett kafé i Stockholm
ville förbjuda att barn vistades hos dem. Ni kanske minns?
Själva studien, en diskursanalys av en tråd på webbsajten Familjeliv
(från 2006), visade bland annat att vuxna sällan ser andras barn om de
"sköter sig" enligt normen. De menar att de har "pli" på
sina egna barn, medan andras ungar som regel har klara problem med att stå
stilla. Än mindre kan de hålla tyst. (Visst påminner det om en barnsyn man
trodde hade övergivits samtidigt som aga förbjöds i skolan?) Det verkar också handla
om relationer. Barn man känner är det lättare att ha överseende med.
Det var slående hur spekulativa bedömningar personerna i
tråden gjorde. Inte sällan var det lilla ordet om med. "Barn kan
bete sig om de är väluppfostrade." Eller "Om jag ska ut
och ha skoj (teater, bio eller restaurang), då vill jag inte bli störd av
barn". Min viktigaste poäng i uppsatsen är att barns förmåga att tala för
sin sak, och bli involverade, helt uteblev. Att de ens kan tänka själva fanns
inte på kartan. Det verkade som att personerna ansåg att barns förmåga är helt
beroende av hur deras uppfostran ser ut.
Plötsligt är alla experter, alla har en åsikt
och alla vet minsann hur gränslöst barn har betett sig. "Det där
vet man, det där kan man, det har man ju hört". Allt vad vetenskap heter
försvann med morgonfisen. Har det inte blivit en höna av en fjäder? Är det inte
väldigt olyckligt att enskilda fall ska illustrera hur alla barn är? Jag
menar att detta är en orättvis bild av barn, fabulerad av vuxna som okritiskt
hakar på en trend som med jämna mellanrum dyker upp. Att man skulle vara
intresserad av en konstruktiv debatt om gränser och tolerans, verkar vara oftast
vara helt främmande. Det verkar som om att alla drabbas av en stark
igenkänning: "Det där har man ju hört och sett" Det legitimerar att
man instämmer i gnällkören?
Återigen konstaterar jag att vuxna koloniserar barnkulturen.
Nu senast skrev Marcus Birro en artikel som jag tolkade som att föräldrarna som
inte tagit ansvar är orsaken till att det är kaos i skolan. Att man inte tar
hänsyn till barns egna perspektiv är alltför ofta en tragisk verklighet. Att
barnperspektivet uteblir eller omtolkas efter hur vuxna vill ha det ordnat
likaså. För det som sker är en förskjutning av fokus från barn "som
stör", till föräldrar som har misslyckats med uppfostran. Man talar om
sunt förnuft och ansvar, men man talar aldrig om vad man menar med det. Det är
underförstått, för givet taget. Men det är väl knappast så att vi alla har
samma intressen, förmåga eller ens syn på normer? Så är det rimligt att tala om
ansvar utan att förklara vad man åsyftar med ansvar?
Vilka är dessa föräldrar? De andra vuxna som alla då
talar om? De som yttrar sig är tydligen berättigade att döma ut dessa andra.
Visst har även jag mött barn som beter sig "ohyfsat" och föräldrar
som tenderar att ha en blind fläck för sina egna barns beteenden. Men har någon
funderat på vad barnen tycker, känner och tänker? Finns det förståelse för att
barn är olika? Att föräldrar är olika? Eller att pedagoger är olika? Vi måste
fråga oss: Varför påstår någon att barn är vilda eller ouppfostrade? Vem är den
som kan avgöra en sådan sak? Någon som har egna barn, någon som arbetar i skola
eller kanske: har hört någon berätta?
Ja, det finns stökiga barn. Barn som stör vuxennormen. Men
vem frågar sig varför? Är det en protest, ett missnöje, handlar det om frustration
eller är det kanske ett bus eller rentav en lek? Om någon frågar sig varför
blir det inte sällan snabbt en förskjutning av fokus från barnet till
problematiken. Har hen en diagnos? Är det föräldrarna som saknar sunt förnuft?
Vem har ansvaret? Fingrarna pekar på andra.
Vem kliver fram och säger att "jag gör vad jag kan och
lyssnar på barnen"?
Varför inte bara ha en barnfri skola? Det skulle ju lösa
många problem – ordning och reda och inte minst skulle det bli mer tid till planering.
Men allvarligt talat, när någon yttrar sig kritiskt om andra
så behöver vi vara kritiska mot vad denne säger. Det handlar om relationer och
sociala koder som är under förhandling. Barnen får därför inte objektifieras, främmandegöras eller försvinna i
gränslandet mellan hemmets fostringsideal och skolans utbildningsuppdrag.
Det bekymrar mig alltså att folk alltför lättvindligt hakar
på dessa klagotrender, därför att - alla som okritiskt delar artiklar likt Birros bidrar till att
förskjuta barnen som deltagande och kompetenta individer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar