Tankar om autism - #83

Vad har du för relation till autism?

Har du varit med om det där ögonblicket där du blir sedd av ett barn med autism? En blick, och du blickar in i en annan värld. Allt stannar. Det sker inget flaxande med armar, inget vickande på någon liten pryl, inga ljud. Jag menar inte bara att du blir betraktad, utan att något öppnas, om än bara på glänt och för ett kort ögonblick. Ett ögonblick när människan bakom diagnosen stannar upp och liksom ser på dig med skärpa. Man går ifrån att ha varit den som iakttar, till att bli den som blir sedd.

Autism är inte bara en diagnos, utan som ni säkert vet ett helt spektra. Precis som alla barn är olika, så har många barn mycket gemensamt. Och om vi har mött ett barn med autism, så har vi ändå en viss beredskap när vi möter ett annat barn med samma diagnos.

Arbetet med autistiska barn innebär som regel att pedagogen måste vara flexibel, därför att det många gånger är svårt för ett autistiskt barn att vara flexibelt. De flesta barn med autism är intryckskänsliga, det är därför viktigt att ta hänsyn till. Förändringar kan till och med vara plågsamma.

"Det är som att ha tretton TV apparater på samtidigt, men ingen fjärrkontroll!", berättade någon på ett föredrag jag var på för en tid sedan (jag minns tyvärr inte vem). Men det ger en talade bild.

Miljön och de relationerna som omgärdar barnen är därför med fördel genomtänkta och begränsade. Man arbetar metodiskt och bygger upp strukturer kring barnet. Inte sällan blir arbetet en-till-en.  Det vill säga att en pedagog stöttar ett barn. Att göra det tydligt, enkelt och grundläggande är nödvändigt för att kunna utföra arbetet utifrån den kapacitet barnet har att hålla fokus på uppgiften. Många gånger är den sociala träningen den viktigaste träningen. För det kan vara svårt – till och med mycket svårt – med relationer. Bara en blick kan vara krävande.

Det är svårt just med dessa blickar. Vi "ännu-utan-en-diagnos" ser på varandra och kan snabbt förmedla massa information. Alla autistiska barn är inte lika, men många undviker direkt ögonkontakt, blundar, vänder sig bort, vänder sig inåt.

Rutiner är viktigt, överraskningar ogillas starkt. För det mesta. Jag vill däremot hävda att en av de mer spännande pedagogiska utmaningarna är att så småningom bryta rutinerna, att försiktigt vidga barnets horisont. Utmana barnet att våga lite mer och lära sig något nytt. Rutiner är bra, men har egentligen inget egenvärde. Det bör hellre betraktas som ett verktyg, användbart för ett visst jobb. Att låsa sig vid rutiner kan ha en hämmande effekt. För det gäller inte bara att skapa en trygg miljö, det handlar också om att ge något mer. Vad syftar hela verksamheten till? Varför har vi vissa rutiner?

Det kan vara av bekvämlighet: "så har vi alltid gjort", eller "det är det som fungerade bäst". Vad har vi vunnit och vad mer kan vi vinna om vi utmanar gränserna? Är vi så flexibla – eller bör jag hellre skriva kreativa – som vi behöver vara?

Med en relation till autism får man lite perspektiv på livets stora frågor. Det lärde jag mig idag, när jag blev sedd.