Strider man inte väljer - #69

"Man måste välja sina strider"

Det bör man förstås, men hur blir det egentligen i praktiken? Ibland är både föräldrar och barn trötta efter en lång dag på förskola, skola eller arbete. Att då orka tänka efter före och vara en klok och förstående förälder kan stundom vara svårt.

Jag menar att fostran handlar om att sätta gränser, inte begränsa hen. Jag har mina gränser och förhoppningsvis lär sig barnet sätta sina gränser.

Vi ska inte begränsa barnet. Det finns dock stunder då vi dömer lite för snabbt, därför att vi menar att vi känner våra barn. Vi "vet" hur det blir om "ditt eller datt" händer. Vi stoppar barnet och glömmer att lyssna, för vi hade en annan plan. Det kan handla om en tid att passa, att vi inte orkar stå och frysa i parken längre, eller att "nu måste vi hem och laga mat".

Det uppstår konflikter, vi går i klinsch med våra barn, kanske blev det rentav så att vi begränsade våra barn. Vi gick händelserna i förväg. Troligen för att vi tappade lusten eller orken. Kanske lade vi hastigt om kursen, utan att göra barnet delaktigt. Hen hängde inte med i svängarna. Vi missade att barnet behövde avsluta det hen höll på med.

Kanske blir det skrik och gråt, och plötsligt befinner man sig i en maktkamp. Denna kamp som man helst hade undvikit. Det kan plötsligt vara svårt att vika sig, låta barnet "vinna". Inte sällan är man snabb att med någon slags empirisk förförståelse säga att "jag vet hur det blir".

Så man fick kriga sig hem. Det blev en lång, skrikig och krävande resa. Var det värt det? Vilken Pyrrhusseger! En alltför dyrköpt vinst! Till vilken nytta?

Efteråt är det lätt att känna sig matt och besviken på sig själv. Rentav som världens uslaste förälder. Fast "egentligen är det ingen fara" säger någon. Bara man är "good enough". Vad det nu betyder?

Ibland kommer man på sig själv med att man inte lever som man lär, då kommer insikten om vem som verkligen behöver lära. Men det i sig är faktiskt inte så illa. Utifrån den insikten kan man återvända och arbeta på relationen man har med barnet. Att vara en god förälder är att kunna skapa tillit i relationen. Att vara respektfull, inte heller vara för stolt för att säga förlåt: "Det var jag som gjorde fel".

När konflikten är över är båda sårade och ingen står som segrare. När vi fått lite distans kan vi tala om det där som hände. Vi kan tala om rätten till sina känslor, för alla. Det är ett vuxenansvar att lyssna på sina barn, så att man har en bättre förståelse och därmed bättre beredskap nästa gång man hamnar i en konflikt.