I en lite för stor barngrupp - #67

Jag följde med min yngsta på hens förskola idag. Jag gästade gruppen från morgonsamling till mellanmål.

Idag var det skogsutflykt med ryggsäck, macka, banan och dryck. Väl framme i en solbelyst glänta blev det lite naturkunskap, skogsvett och lek. Jag och pedagogerna pratade om hur lätt man kan smyga in lite matematik: "Den pinnen är så stor" eller ''hämta lika många kottar som här är stenar".

Det är en härlig grupp barn och jag har fullt förtroende för pedagogerna. Men när vi började samtala om storleken på gruppen, blev det ändå påtagligt – den är lite väl stor. Gruppens storlek har betydelse. Det är knappast någon överraskning: det blir lätt trångt i hallen, det blir fler barn att ha ansvar för och tiden pedagogerna kan uppmärksamma varje individ är begränsad. Det är värt att fästa extra uppmärksamhet på en studie som bland annat tagit fasta på vad gruppstorleken innebär i förhållande till antalet relationer (läs här):

Den visar att en grupp med 9 barn ger 36 relationer, med 18 barn

blir det 152 relationer. Och i en grupp med 40 barn blir det

780 relationer att förhålla sig till

 Det är därför föga förvånande om barnen är fullständigt utmattade efter en dag på förskolan. Det är inte bara leken, aktiviteterna och solen som tar på krafterna. Hur mycket egen tid har barn på förskolan idag? Att ständig vara omgiven av andra personer både tar och ger energi. Relationer både ger och tar lust. Oönskade och besvärliga relationer tär på krafterna.

Jag såg att pedagogerna tvingades vara lite "korta" mot barnen. Det gällde speciellt i samlingssituationerna. Delvis var det viktigt för ordningens skull, men också för att tiden skulle räcka till för alla att få en chans att svara på frågor. Bara korta svar hanns med. Med fler pedagoger hade gruppen i stället kunnat delas i mindre delar.

En del barn har inte lika mycket tålamod som resten av gruppens. Några pratar bara på, eftersom de bubblar av funderingar och någon är på väg någon annanstans. Det är verkligen inte konstig - de är barn. Men jag tror ändå att det inte bara skulle finnas tid att utveckla barnens idéer och frågeställningar i en mindre grupp, man skulle också kunna ha mer tålamod med de barn som har lite extra spring i benen och pratar lite för högt eller de barn som knuffas (oftast för att de inte hänger med eller förstår.)

Det var inte bara en iakttagelse för dagen, utan något jag funderat på ett tag. Jag tror att det finns barn i stora grupper som inte hänger med. En större grupp, menar kanske någon, ger varje barn större chans att finna en vän. Det är visserligen på sätt och vis sant, men det är ingen garanti. Vissa barn finner sig bättre tillrätta i mindre sammanhang. Ibland tänker jag att vissa barn har inte nått samma språkliga nivå som gruppen överlag. Blir det då mycket prat och instruktioner i flera led så blir det extra besvärligt för det barnet i en större grupp. Hur blir dessa barns relationer med andra barn? Stökiga?

Det gäller inte bara att minska storleken på barngrupperna. Resurserna bör även räcka till att ge pedagogerna tid till planering och reflektion. Vidare är jag övertygad om att något som bidrar till ökat engagemang och bättre förståelse är att fortlöpande utbilda personalen på förskolorna. Det blir en fråga om kvalitet och rentav demokrati. Det blir att synas och höras på sina egna villkor.

Vad blir det av de barn som inte klara att "sköta sig" i den stora gruppen? Har jag möjligen romantiserat idén om mindre barngrupper? Som jag ser det handlar det om att sätta gränser men att inte begränsa. Något som jag tror blir betydligt lättare i en mindre grupp.

Jag var inte med för att observera barnen eller personalen, men det var såklart svårt att inte reflektera över hur det ser ut. Det är en bra förskola och en härlig barngrupp och jag har förtroende för pedagogerna, men barngruppen är lite för stor. Det blir trångt, rörigt och emellanåt stökigt. Det är ingen fara egentligen, men låt det gå ett steg till. Det finns andra ställen där det är katastrof och där föräldrarnas oro inte tas på allvar. Då  tar de sina barn från verksamheten. Därför att olyckan väntar runt hörnet.

De finns barn som jag ser knuffa sig fram, troligen för att de inte hänger med. Kanske är det en fråga om språklig utveckling. Men vem hinner fånga upp dem? Vem hinner planera för att hitta lösningar? Det jag såg i dag, har jag sett tidigare. Vissa barn hamnar gång på gång  i konflikt. Ibland till synens triviala händelser. Barn som kan vara "svåra att gilla" för andra barn, därför att deras beteende stör och bråkar. Visst har föräldrarna ett ansvar, men de ansvarar inte för hur stor barngruppen är. De ansvarar inte för pedagogernas kompetens. Föräldrar har inte byggt lokalen de vistas i.

Att lära sig de sociala koder som finns i verksamheten kan barn bara lära sig i verksamheten. För det är i samspelet koderna prövas och skapas. Men för att det ska vara möjligt med en positiv utveckling krävs det tillit. Något som försvåras om man inte blir sedd och förstådd.

Så hur får vi ihop denna ekvation? Hur många barn går det på varje pedagog? Var tycker ni är en rimlig storlek på barngrupp? Det går förstås inte bara att slänga ut siffror, det handlar ju om relationer.