Varför barnkultur? - #92

Varför har jag fastnat för barnkultur som fenomen? Det är en komplex fråga, och på den finns det flera svar. Idag har upplevelser av barnkulturen visat hur fantastisk det kan vara om man bara låter ge sig hän. Ändå har det inte varit en särdeles ovanlig dag.

Begreppet kultur menar jag ska förstås både ur en estetisk och en antropologisk aspekt. Det är på det sätt som Johan Fornäs, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap, beskriver kultur. Begreppet handlar om meningsskapande praktiker. I min familj har vi lagt särskilt stor tonvikt på det estetiska, vad gäller såväl intryck som uttryck. Konsten, musiken och texterna ger liv åt berättelserna vi så gärna vill ta del av. Barnkulturen har en betydande plats hos oss, på flera plan. Det berör oss teoretiskt, praktiskt och direkt. Det finns stunder som jag tänker att det nästan är som en livsstil.

Förutsättningen är förstås att man är intresserad av barn och deras kultur, och kanske än viktigare, att man inser att barnkultur inte är ett isolerat fenomen. Kulturer och dess uttryck flätas samman, möts och ges djupare innebörder. De kulturella referenser jag har med mig från min barndom likväl som de som jag har fått som vuxen har kopplingar och länkar till barnens kultur. Dels har de det, därför att jag gör många av mina intressen tillgängliga för dem. Dels för att jag är intresserad av vilka intressen de har. Ibland kan det innebära att vi möts vi på halva vägen. Jag har vuxit upp med Star wars-filmerna, medan barnen växer upp med Lego Star wars.

Detta skapar kulturella referenser vi alla kan förhålla oss till. På så vis har vi något gemensamt att samtala om, skratta åt och laborera med. Jag behöver inte "sänka" min nivå och spela intresserad. Det är faktiskt tvärtom: jag höjer min nivå. Tillsammans gör vi komparativa filmanalyser på vårt eget sätt: "Om Hagrid är Chewbacca, vem är då Yodas motsvarighet i Harry Potter?"

Vi leker, ser film, läser böcker och kollar youtubeklipp där någon har återskapat en hel värld baserat på Miyazakis klassiska animefilm Spirted away i Minecraft. Vi gör det tillsammans. Jag tar min föräldraroll på allvar. Jag är den del av deras barndom. Likaså är de en betydande del av mitt liv. För mig är det en plikt att vara lyhörd och nyfiken. Därför att jag månar om vår relation. Det ger mig också insikter om vad som är värdefullt i deras liv. Hur kan jag ta ansvar för dem och påstå att jag vet vad som är "bäst" för dem om jag inte engagerar mig?

Badhuset Från Spirited away återskapat i Minecraft

Somliga spekulerar i att man inte ska vara kompis med sina barn, Men jag kan försäkra att det går alldeles utmärkt att ha en vänskaplig relation och vara förälder, med gränssättning och ansvar. Jag kan förstås aldrig ersätta den typen av vänskap de söker hos jämnåriga, det vore patetiskt att ens försöka.

Det är fängslande med barnkultur. De uttryck och intryck barn gör och får fascinerar mig. Jag tänker att hur man ser på barn säger något om hur man ser på människor över lag. När man är med barn, så har man det bästa alibit att få på ett lekfullt sätt utforska livet.