Som förskollärare och förälder har jag de allra bästa
förutsättningarna att få ta del av barns lek. Ibland är jag direkt involverad i
leken, ibland får jag möjlighet att se och höra leken från sidan av.
Barn som leker tillsammans berättar för varandra hur de har
tänkt att leken ska fortgå. Förhandlingar sker:
Vi behöver en sådan här bil. Visst behöver vi en sådan här bil?
Förutsättningar för leken skapas gemensamt, och är beroende
av lyhördhet hos barnen och att de kommer med nya idéer.
Min ena bil är vanlig. Den andra är helt galen!
Barnen ger varandra signaler om
samstämmighet. Ibland är det verbala uttryck – uppmaningar eller frågor – men signalerna
finns även i kroppsspråket. Det kan vara mycket raffinerade och subtila. En blick, och barnen vet: Nu leker vi.
Inre och yttre miljöer i leken formas genom språket. Leken
bygger på att barnen hela tiden ger ord åt sina fantasier. Språket i leken
skapas här och nu. I bland saknas ord. Då skapar barnen nya.
De här poliserna hade massor av djur. Här är en polishöna!
Lekspråket utvecklas före talspråket. Två-åringar som tar på
sig hatt och väska, vinkar och säger "hejdå!" visar i sina
lekhandlingar att de kan uttrycka mer än de kan säga med ord. De utgår från
erfarenheter de varit med om. De skapar mening i
leken.
Lekens språkliga dimension får sin
kraft ur berättelsen. Lusten att ingå
i berättelsen. Och lusten att själv
vara skaparen av berättelsen. Den får sin kraft ur erbjudandet om att ingå i en historia som
handlar om barnet självt, men som också ger möjlighet att prova något annat. Något som inte är barnet.
När förhandlingen i leken inte
fungerar kan barnet säga jag är inte med, eller jag var inte
beredd. Det gör att barnet kan våga mer i leken. Hen kan låtsas och prova
sådant hen inte är helt säker på, eftersom hen kan pausa från leken om den blir
för dramatisk eller svår.
När jag frågade ett barn vad lek är svarade hen att:
Lek är lek. Det är något man gör. Antingen själv, eller tillsammans.
Så självklar är leken för barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar