Digital dialekt - #93

Jag är vad man kallar för "digital invandrare". Dagens barn är däremot så kallade "digitala urinnevånare". Det innebär att deras förutsättningar för digital kompetens sträcker sig vida över de förutsättningar jag någonsin har haft.  Barnen är uppvuxna med den digitala tekniken som en självklarhet. Med utgångspunkt i tillgänglighetsprincipen har de närmare till de färdigheter som kopplas till digital kompetens än jag hade som liten. Det handlar nästan om ett särskilt sätt att tänka. Det handlar också om tillgång till förståelse om hur man brukar datorer, surfplattor och appar. (Idag har man  börjat använda begreppet MIK - Medie- och kommunikationskunnighet. Se Statens medieråd

Digital kompetens handlar inte bara om förmågan att kunna läsa och skriva i digitala miljöer, det handlar även om förståelse och förväntningar på de möjligheter de olika digitala medierna erbjuder. Barnen tillhör vad jag kallar generation interface. Interface är länken mellan olika nivåer. En bild kan visserligen innehålla symbolik bara som den är, men den kan även ha en direkt funktion i den digitala miljön. Den kan exempelvis vara klickbar. Klicket tar användaren till en ny bild, text eller sida. Den digitala miljön innehåller nästan alltid mer än det man först ser. Det man har framför sig är inte sällan en del av ett intrikat nätverk. Ibland innebär det att det finns andra användare kopplade till systemet.

Vilka förutsättningar, färdigheter och erfarenheter som barnen har skiljer sig förstås åt. Det är nästan som att lära sig ett särskilt språk. Man kan vara intresserad, ha talang eller så kan man ha haft gynnsamma förhållanden. Till exempel kan man ha haft föräldrar som är kunniga i området. Därför talar jag gärna om förståelse för den digitala världen som digital literacy. Saknar man helt denna förmåga kan man därför betraktas som digital analfabet.

Den digitala tekniken är en cybernetisk förlängning av oss själva. Den digitala världen – där idén om den privata sfären och det offentliga rummet måste omförhandlas – är en integrerad del av vår verklighet. Den är en förlängning av verkligheten in i en konstruerad och virtuell värld. Paradoxalt nog är den både skild och sammanlänkad med verkligheten.  

Om man nu tänker att man kan förstå den digitala kompetensen som ett språk, så kan jag här göra en liknelse till hur jag i ett tidigare inlägg talade om teckenspråk. Jag skrev att jag egentligen inte kan teckenspråk. Jag behärskar däremot ett antal så kallade stödtecken, men igen grammatik. Min digitala kompetens ser ut på liknande sätt. Jag har en hyfsad teoretisk förståelse, men jag saknar "grammatiken" och färdigheter i programmeringen.

Det som är med stor behållning jag ser hur barnen lär sig och delar sina kunskaper, färdigheter och upplevelser med varandra. Och stundom med mig.