Vad är det vi lär? - En reflektion

Det här inlägget är mina tankar och min reflektion kring gårdagens inlägg av Mia, om vad vi tar med oss av det vi lär oss:

Föreställ er att kunskapstörst liknas vid en slag hemlängtan. Det vi lär oss tar oss till nya platser. Platser att längta till. Vi kan ju alla känna oss lite vilsna ibland. Men när vi får nya kunskaper får vi nya perspektiv. Vi får lite distans till, och överblick över, vår egen position. Den nya kunskapen kan innebära att vi omvärderar våra hem – alltså det vi har tagit för givet. När vi sitter i klassrummet eller i föreläsningssalen är det som om att vi får se en karta över ny terräng. Det vi lär oss är stundom svårt att förstå, i andra fall känns det fullständigt logiskt – som att "det borde jag redan ha räknat ut!" Resonemang och teorier är vägar och stigar som leder från den kända platsen till en annan ort. Nya kunskaper kan ge en känsla av att hitta hem. Det blir plötsligt som om att bitarna faller på plats.

                                             "This makes sense!"

Men vad stannade egentligen kvar efter utbildningen?

En beredskap!

Jag menar att den typ av kunskap som stannar är lärdomar som sätter en i ett sammanhang av betydelse. Det handlar inte om förutsägbara faktakunskaper. Det handlar om den kunskap som "för oss hem" eller "definierar våra hem" på meningsfulla sätt. Kanske vi inte alltid kan peka på källan till vår kunskap? Kanske tvivlar vi på vad vi har lärt oss?

Jag tycker att det egentligen handlar om att inte vara främmande för nya ord och begrepp, och att göra bekantskap med vissa resonemang. Ofta ser jag det  som om att vi blir ett eller par perspektiv rikare. Därför resonerar jag kring ifall "att veta är att kunna förstå", och att kunskapen handlar om att  kunna göra skillnad på åsikt, fakta och teori?

Saker vi lär oss känns som en naturlig del av den egna identiteten. Det är svårt att tänka tillbaka på vem man var innan man lärde sig allt det nya. Det kan kännas som ett annat liv.

Så när jag tänker på vad det är som jag har tagit med mig från min studietid, så tänker jag att det kanske är som med lokalsinnet? Har man en gång varit på en plats, så hittar man oftast dit igen. Man kanske inte alltid hittar den snabbaste vägen. Man kanske inte heller kan beskriva vägen för någon annan på ett begripligt sätt. Det man har lärt sig blir främst till värdefull kunskap om man har gjort den till sin egen erfarenhet. Den kunskap man tar med sig är de som växer upp ur de frön av lärdomar som planterats i en. För att de ska gro kanske de behöver väckas och kultiveras?

Egentligen är det förstås aldrig frågan om att "hitta hem", snarare handlar det om att resa och landa på nya och högre platåer. Ju högre upp desto bättre vy. Tyvärr är ingen trappa dit den andre lik. Så om man blir klokare på grund av utbildning är en helt annan fråga. Däremot har kunskapen förändrat mig. Den kunskap som stannar är den som visar på att jag utvecklats. Det som återstår är två saker: dels att lita på sina nya kunskaper, dels att vara ödmjuk med att andra inte har samma kunskaper.