Berättelsen om den goda läsningen

När vi öppnar en bok måste vi själva öppna oss för boken. Vi måste hitta fokus och motivation. Ibland läser vi av lust, ibland måste vi läsa av nöden. Kanske har du som jag någon gång känt ett motstånd till en text? Ibland beror det på att jag är för trött för att läsa. Ibland har det hänt att översättningen har varit så dålig så att det givit motstånd. Kanske har författaren har ett språk som inte tilltalar mig.

Det har hänt att jag läst om en sida många, många gånger, till dess att jag insåg att det inte var läge att läsa. Intresset eller orken räckte inte till. Tankarna vandrade iväg, blicken eller tanken sökte sig bort från texten, till det där som hände på andra sidan fönstret: "En sån lustig fågel..." –  tweet!

Jag talar om det som kallas för litteracitet. Litteracitet handlar om att se på och förstå läsning ur ett vidgat perspektiv. Läsning är aldrig bara en fråga om att kunna läsa. Texter är oftast omgärdade av en mängd förväntningar, av förförståelse och till och med av fördomar. Om man till exempel har hört något om boken av andra, eller om man har tidigare erfarenheter av författaren, kan det underlätta och skapa goda förutsättningar för läsningen. Med ett vidgat litteracitetsbegrepp kan faktorer som omgärdar och påverkar läsningen av texter åskådliggöras. Om vi är öppna och mottagliga för att läsa handlar således inte bara om graden av färdigheter i att kunna läsa och begripa svåra ord, inte heller bara om läsvana – även om erfarenheten spelar stor roll. Med hjälp av Vygotskijs teorier kan man tala om sociala aspekter i läsningen: Vad läsaren vet, kan och har lärt sig av andra, ger förutsättningar för hur mottaglig läsaren blir för texten. Läsaren behöver en väg in: någon eller något som förbinder läsaren med texten.

Om man till exempel vill att barn ska börja läsa i högre grad, är det nödvändigt att skapa ett intresse för texten och ge barnet ledtrådar. Ett sätt kan vara att berätta om läsupplevelser. Hjälp barnet att låta läsningen bli en berikande upplevelse.

Människor föds inte med samma förutsättningar för att kunna lära sig läsa. Det kan upplevas som att vissa har talang, medan andra ständigt möter svårigheter. Till stor del är det sociokulturella beteendemönster som påverkar läsvanorna. Det vill säga, läsningen påverkas av om föräldrar, syskon eller andra vuxna i barnets närhet själva läser. Om föräldrar läser för sina barn ger det bättre förutsättningar för läsinlärningen. Lägg också till hur intresserade de vuxna är av att samtala med och berätta saker för sina barn. Lika viktigt är att lyssna till barnens berättelser. Elisabeth Björklund skriver i sin avhandling "Att erövra litteracitet: små barns kommunikativa möten medberättande, bilder, text och tecken i förskolan" (2008) att berättelsen är en av de mer betydande nycklarna till läsförmågans utveckling.

Läsebok anno 1926

Jag menar att det betyder mycket för barn att bli lyssnade på i relation till sin läsförmåga. När jag som vuxen visar intresse och öppnar mig och gör mig beredd och mottaglig för barnets berättelse, signalerar jag en öppenhet. Genom att visa intresse och nyfikenhet kan jag förhoppningsvis förmedla, eller till och med överföra, lustfyllda känslor kring berättelser till barnet. Jag visar att berättelser är viktiga. Av berättelser om andra kan vi lära oss något om oss själva. Symboler, drömmar och igenkänning bidrar till att forma oss till de människor vi vill bli.

Berättelser kommer i många olika format och medier, däribland boken. Det är inte alltid så enkelt som att bara öppna en bok att börja läsa den. Redan vid mötet med omslaget startas en rad associationer och förväntningar skapas. Så visst döms boken utifrån sitt omslag, trots att det inte alltid säger något om innehållet.

Att kunna avkoda ord till begriplighet, istället för att se en massa bokstäver huller om buller är en sak. Men att kunna läsa med flyt och förståelse kräver vana. En vana som kan underlättas betydligt om det finns lust för läsandet. Varför läser man? Jo, för att möta nya berättelser.

Människan har beskrivits på många olika vis. Hon har exempelvis beskrivits som tänkande, skapande och lekande. Jag vill sammanfatta det som "den berättande människan" (Mia har tidigare berört det i blogginlägget "Livs-viktiga berättelser" från den 22 mars 2014).

Berättelser finns som sagt i flera former. En berättelse kan leda till en annan. Därför ser jag egentligen ingen motsättning i att barn spelar tv-spelet, ser filmen, och leker med "The Hobbit" i Lego.  Måhända kan det upplevas som bakvänt att spela Harry Potter TV-spelet innan man läst boken. Å andra sidan kan det betraktas som en lättsam introduktion till bokserien, vilken vi antagligen föredrar att se som den ursprungliga versionen. Men att ställa pappersutgåvan mot den digitala interaktiva versionen är feltänk i min mening. Berättelser i olika medier berikar varandra. De skapar vägar, och ger ingångar till djupare förståelse för berättelser som något större än bara en bok. (Hur jag tror att det påverkar våra kognitiva förmågor får jag spekulera kring, och fördjupa en annan gång).

Så innan ni sätter en bok i händerna på ett barn, ladda den med förväntningar. Har ni lyssnat på barnet vet ni förhoppningsvis vad barnet attraheras av och intresserar sig för. Att ta en svängom  med en berättelse är inte alltid lätt. Men vad gör det om det blir en fuldans, så länge det är en dans med lust och glädje?