När vi öppnar en bok måste vi själva öppna oss för boken. Vi måste hitta fokus och motivation. Ibland läser vi av lust, ibland måste vi läsa av nöden. Kanske har du som jag någon gång känt ett motstånd till en text? Ibland beror det på att jag är för trött för att läsa. Ibland har det hänt att översättningen har varit så dålig så att det givit motstånd. Kanske har författaren har ett språk som inte tilltalar mig.
Det har hänt att jag läst om en sida många, många gånger,
till dess att jag insåg att det inte var läge att läsa. Intresset eller orken
räckte inte till. Tankarna vandrade iväg, blicken eller tanken sökte sig bort
från texten, till det där som hände på andra sidan fönstret: "En sån
lustig fågel..." – tweet!
Jag talar om det som kallas för litteracitet. Litteracitet
handlar om att se på och förstå läsning ur ett vidgat perspektiv. Läsning är
aldrig bara en fråga om att kunna läsa. Texter är oftast omgärdade av en mängd
förväntningar, av förförståelse och till och med av fördomar. Om man till
exempel har hört något om boken av andra, eller om man har tidigare
erfarenheter av författaren, kan det underlätta och skapa goda förutsättningar
för läsningen. Med ett vidgat litteracitetsbegrepp kan faktorer som omgärdar
och påverkar läsningen av texter åskådliggöras. Om vi är öppna och mottagliga
för att läsa handlar således inte bara om graden av färdigheter i att kunna
läsa och begripa svåra ord, inte heller bara om läsvana – även om erfarenheten
spelar stor roll. Med hjälp av Vygotskijs teorier kan man tala om sociala
aspekter i läsningen: Vad läsaren vet, kan och har lärt sig av andra, ger
förutsättningar för hur mottaglig läsaren blir för texten. Läsaren behöver en
väg in: någon eller något som förbinder läsaren med texten.
Om man till exempel vill att barn ska börja läsa i högre
grad, är det nödvändigt att skapa ett intresse för texten och ge barnet
ledtrådar. Ett sätt kan vara att berätta om läsupplevelser. Hjälp barnet att
låta läsningen bli en berikande upplevelse.
Människor föds inte med samma förutsättningar för att kunna
lära sig läsa. Det kan upplevas som att vissa har talang, medan andra ständigt möter
svårigheter. Till stor del är det sociokulturella beteendemönster som påverkar
läsvanorna. Det vill säga, läsningen påverkas av om föräldrar, syskon eller andra
vuxna i barnets närhet själva läser. Om föräldrar läser för sina barn ger det
bättre förutsättningar för läsinlärningen. Lägg också till hur intresserade de
vuxna är av att samtala med och berätta saker för sina barn. Lika viktigt är
att lyssna till barnens berättelser. Elisabeth Björklund skriver i sin
avhandling "Att erövra litteracitet: små barns kommunikativa möten medberättande, bilder, text och tecken i förskolan" (2008) att berättelsen
är en av de mer betydande nycklarna till läsförmågans utveckling.
Läsebok anno 1926 |
Jag menar att det betyder mycket för barn att bli lyssnade
på i relation till sin läsförmåga. När jag som vuxen visar intresse och öppnar
mig och gör mig beredd och mottaglig för barnets berättelse, signalerar jag en
öppenhet. Genom att visa intresse och nyfikenhet kan jag förhoppningsvis
förmedla, eller till och med överföra, lustfyllda känslor kring berättelser till
barnet. Jag visar att berättelser är viktiga. Av berättelser om andra kan vi
lära oss något om oss själva. Symboler, drömmar och igenkänning bidrar till att
forma oss till de människor vi vill bli.
Berättelser kommer i många olika format och medier,
däribland boken. Det är inte alltid så enkelt som att bara öppna en bok att
börja läsa den. Redan vid mötet med omslaget startas en rad associationer och
förväntningar skapas. Så visst döms boken utifrån sitt omslag, trots att det
inte alltid säger något om innehållet.
Att kunna avkoda ord till begriplighet, istället för att se
en massa bokstäver huller om buller är en sak. Men att kunna läsa med flyt och
förståelse kräver vana. En vana som kan underlättas betydligt om det finns lust
för läsandet. Varför läser man? Jo, för att möta nya berättelser.
Människan har beskrivits på många olika vis. Hon har
exempelvis beskrivits som tänkande, skapande och lekande. Jag vill sammanfatta
det som "den berättande människan" (Mia har tidigare berört det i
blogginlägget "Livs-viktiga berättelser" från den 22 mars 2014).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar