Bland det första jag ser denna morgon är några unga män som klätt sig i "bästa söndagskostymen". Eller är det stora pojkar utklädda till vuxna? De ser alla glada ut, men lite vilsna.
På huvudet har det studentmössor och i ena handen håller de
en flaska mousserande vin, eller är det möjligtvis champagne? I den andra handen
hålls det antingen ett plastglas eller en mobil. På de sekunder jag hinner
iaktta dem från bussen ser jag förväntningar blandat med viss förvirring. Jag
misstänker att de höll på att koordinera den traditionsenliga champagnefrukosten.
Lite senare går jag förbi några lastbilar där studentflaken håller
på att förberedas. Stora högtalare lastas och specialräcken monteras. För dem
som arbetar med detta är det "en dag på jobbet". Visserligen en
annorlunda dag än det brukar, men det är likväl ett kneg. Jag undrar hur de män
som jag ser arbeta med förberedelserna ser på dagar som dessa?
Studenttidens slut är en högtid att fira. Det är slutet på
en era. Nästa steg de ska ta gör de rakt in i vuxenvärlden – eller hur man nu
ser på vuxendomen. (De är ju redan över 18 år, så de är i alla fall inte barn
längre.) Som ni vet är det inte som att gå in i ett nytt rum "Ett steg och
du är i stora fina salongen". Övergången från ungdom till vuxendom
föreställer vi oss ofta att den sker gradvis. Vi ser den kanske som en process
där vi som regel vill visa oss allt mer kontrollerade, civiliserade och
framförallt mogna nog att ta fullt ansvar för oss själva.
På vägen hem från jobbet ser jag ett studentflak rulla förbi.
Något inom mig bävar för vart detta spektakel ska ta vägen, Jag ser vilt
vinkande studenter och hör visselpipor och lite för hög musik. Men jag ser i
alla fall inget ölsprutande.
"Man blir inte klokare med åren, man blir bara mer sig
själv" Om jag inte minns fel så var det vampyren Armands ord i En vampyrs
bekännelser av Anne Rice. Man blir möjligen mer insiktsfull om vad man inte
kan och behärskar. Den största skillnaden är att det som kallas kris när man är
vuxen, kallades för trots när man var barn.
Så när blir vi vuxna? Om vi utgår från
barnrättskonventionen så sker det över en natt, då vi fyller 18. Men det är ju
mer en juridisk fråga. Handlar det om psykologisk och social mognad? Eller är
det som de där simlektionerna: plötsligt efter många lektioner så lossnar det.
Eller är det mer som Neil Gaiman sa när han besökte SVTs litterära magasin
Babel? Att vi alla vuxna egentligen är förklädda barn. Vi är ändå alla
människor, gammal som ung.
I allt detta oväsen och larm finns något som jag som vuxen tycker verkar skört och nästan poetiskt. Oavsett, så tror jag att denna ritual är nödvändig och viktig för många, för att markera övergången från barndom till att iklä sig rollen som vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar