Så länge jag kan minnas har jag varit en skrivande människa. Jag lärde mig att läsa och skriva tidigt – jag var fyra-fem år – och kan faktiskt inte minnas hur det var innan dess. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att få fatt på och bearbeta mina tankar och ett sätt att minnas mina upplevelser.
How do I know what I think until I see what I say?
(E.M Forster)
Jag har skrivit mycket brev, dagböcker och berättelser genom
åren. I dag hjälper skrivandet mig först och främst att reflektera.
Reflektionerna hjälper mig att undersöka vad jag vill och tycker. De hjälper
mig att befästa mina kunskaper, att förstå både mig själv och andra och att
hitta de vägar i livet som jag vill följa.
Det jag skriver om och reflekterar över får jag inspiration
till på många olika sätt. Jag reflekterar över sådant jag ser och hör omkring
mig i mitt dagliga liv – på bussen, i mataffären och andra ställen där
människor möts. Jag reflekterar över sådant jag omges av i mitt arbete som
förskollärare och jag plockar upp sådant jag tar del av genom mina dagliga möten
med barn. Jag läser andras bloggar och följer resonemang på sociala medier. Jag
funderar över saker jag läser i böcker och tidskrifter. Jag funderar över
barnkulturella uttryck och kultur skapad för barn. Och förstås reflekterar jag
över sådant jag tar del av genom medierna. Här i bloggen Barnkulturen har vi
valt att nischa vårat skrivande och våra reflektioner kring sådant som har
beröringspunkter med barns kultur.
En del av mitt skrivande är bara för mig. Det är råmaterial. Ofta obearbetade tankar med vassa och skrovliga kanter. Andra gånger med en
massa fluff.
Andra delar av mitt skrivande vill jag dela med mig av. Jag
vill prova resonemang tillsammans med andra. Jag tänker att det är vad Helena
Roth, @HERO_respondi, kallar "att
provtänka" (läs här) Mitt provtänkande som oftast sker här i bloggen eller på
twitter, ger i bästa fall reaktioner och reflektioner hos andra, och studsar
tillbaka till mig. Det gör att jag får nya perspektiv på mina resonemang
Ett samtal som ledde till nya reflektioner hade jag
häromveckan på twitter tillsammans med Karin Hallingström, @nirakkaha, med bakgrund
i ett blogginlägg som Mikael hade skrivit (läs här). Karin skrev sedan ett inlägg i sin
blogg med inspiration från Mikaels text
(läs här). Med stolthet och ödmjukhet konstaterar vi också att även andra
personer har skrivit blogginlägg som har inspirerats av våra texter (inlägg
av Ann Kronberg Larsson, @annklarsson här och här och av Åsa Anevik,
@FrokenAsaA, här).
Även om intrycken som leder till mitt skrivande har sin
grund i det jag ser och hör i världen runt omkring, så är uttrycken mina. Jag är jag.
Men reflektionerna (och reaktionerna) får mig att utvecklas.
You're always you, and that don't change, and you're always changing, and there's nothing you can do about it. (Neil Gaiman ur The Graveyard book)
Bild hämtad hos pixabay.com
Vad roligt att du tog upp detta! /Karin Hallingström
SvaraRaderaBra post! Kul att du tar upp det om varför man skriver.
SvaraRaderaHäls. Anna