Jag skriver. Därför är jag.

Så länge jag kan minnas har jag varit en skrivande människa. Jag lärde mig att läsa och skriva tidigt – jag var fyra-fem år – och kan faktiskt inte minnas hur det var innan dess. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att få fatt på och bearbeta mina tankar och ett sätt att minnas mina upplevelser. 

How do I know what I think until I see what I say?

(E.M Forster)

 Jag har skrivit mycket brev, dagböcker och berättelser genom åren. I dag hjälper skrivandet mig först och främst att reflektera. Reflektionerna hjälper mig att undersöka vad jag vill och tycker. De hjälper mig att befästa mina kunskaper, att förstå både mig själv och andra och att hitta de vägar i livet som jag vill följa.

Det jag skriver om och reflekterar över får jag inspiration till på många olika sätt. Jag reflekterar över sådant jag ser och hör omkring mig i mitt dagliga liv – på bussen, i mataffären och andra ställen där människor möts. Jag reflekterar över sådant jag omges av i mitt arbete som förskollärare och jag plockar upp sådant jag tar del av genom mina dagliga möten med barn. Jag läser andras bloggar och följer resonemang på sociala medier. Jag funderar över saker jag läser i böcker och tidskrifter. Jag funderar över barnkulturella uttryck och kultur skapad för barn. Och förstås reflekterar jag över sådant jag tar del av genom medierna. Här i bloggen Barnkulturen har vi valt att nischa vårat skrivande och våra reflektioner kring sådant som har beröringspunkter med barns kultur.

En del av mitt skrivande är bara för mig. Det är råmaterial. Ofta obearbetade tankar med vassa och skrovliga kanter. Andra gånger med en massa fluff. 

Andra delar av mitt skrivande vill jag dela med mig av. Jag vill prova resonemang tillsammans med andra. Jag tänker att det är vad Helena Roth, @HERO_respondi,  kallar "att provtänka" (läs här) Mitt provtänkande som oftast sker här i bloggen eller på twitter, ger i bästa fall reaktioner och reflektioner hos andra, och studsar tillbaka till mig. Det gör att jag får nya perspektiv på mina resonemang 

Ett samtal som ledde till nya reflektioner hade jag häromveckan på twitter tillsammans med Karin Hallingström, @nirakkaha, med bakgrund i ett blogginlägg som Mikael hade skrivit (läs här). Karin skrev sedan ett inlägg i sin blogg  med inspiration från Mikaels text (läs här). Med stolthet och ödmjukhet konstaterar vi också att även andra personer har skrivit blogginlägg som har inspirerats av våra texter (inlägg av Ann Kronberg Larsson, @annklarsson här och här och av Åsa Anevik, @FrokenAsaA, här).

Även om intrycken som leder till mitt skrivande har sin grund i det jag ser och hör i världen runt omkring, så är uttrycken mina. Jag är jag. Men reflektionerna (och reaktionerna) får mig att utvecklas.

You're always you, and that don't change, and you're always changing, and there's nothing you can do about it. (Neil Gaiman ur The Graveyard book)

Bild hämtad hos pixabay.com