Den som blir anställd i en skola, på en förskola eller på ett fritids får skriva på ett sekretessavtal, där hen lovar att inte lämna ut känslig information om barnen som hen arbetar med till utomstående personer. Man tror att det kan ha menlig inverkan på barnen.
Det kan verka en smula tragiskt att vi måste påminna varandra om vad som är okej att föra vidare till utomstående när det gäller information och kunskaper vi har om andra. Privat skriver vi ju inga reella avtal med varandra där vi lovar att ha ett schysst bemötande och inte "snacka skit" bakom ryggen. Schysst bemötande ingår i det sociala kontraktet. Det vill säga att det i de allra flesta sammanhang finns ett underförstått samförstånd om vad som är okej att säga till andra människor.
Vi är alla olika. Vi resonerar olika och sätter gränser gentemot barn olika. Att vi gör det beror på vilka referenser vi har, exempelvis kulturella skillnader och ålder. Jag har sett att man i många sammanhang talar om att använda sitt sunda förnuft. Som om att vi alla definierade begreppet "sunt förnuft" på samma sätt. Men gör vi verkligen det?
Många vuxna tar sig rätten att tala om och med barn som lägre stående varelser. Även om det inte är uppenbart eller ens avsiktligt, så kan tonen lätt bli nedlåtande. Barn blir lätt förminskade och betraktas utifrån sina tillkortakommanden som objekt för vuxnas nöje. Vad barn säger och gör "är ju så tokigt" och "gulligt" och "de är så himla roliga när de är arga".
Men är det verkligen okej att tala om barn på detta sätt? Har barnen gett sitt samtycke? Tycker de att det är roligt att bilder på dem cirkulerar på nätet? Tror man att barnen inte förstår eller bryr sig, eller att de inte får veta något? Tror man att de också kommer att tycka att det är roligt då de blir äldre?
Barnen blir till spektakel. Det blir lite av en freakshow om jag spetsar till det. För det är just därför att de är barn som vi tycker att det är rart, lillgammalt eller hysteriskt roligt. För det är faktiskt roligt många gånger. Men det är inte bara roligt! Det som händer är att barn upphör att vara individer, de blir istället symboler för olika diskurser kring barn. Som exempel kan man ofta se det i tevereklam. Barnen i reklamen blir exempelvis symboler för "det naiva barnet", "det kompetenta barnet" eller så är det "så enkelt/säkert att till och med att ett barn kan göra det!" Jämför detta synsätt med hur vi tidigare har sett på kvinnor i reklam för produkter som hör till hem och hushåll...
Jag är intresserad av den syn som finns på barn. Jag ser en del spektakel på nätet, och visst tycker även jag många gånger att det jag ser är skojigt. Ett exempel är barn som stavar tokigt – i stället för att skriva ett vanligt ord skriver de omedvetet något obscent. Men allt oftare sätter jag skrattet i halsen när jag ser liknande saker. Ingen verkar bry sig om att man inte sällan gör sig lustig på barnens bekostnad. För vad? En like-raket? En viral succé? Eller vadå?
Ska vi sluta berätta om barn? Nej, det är inte det jag menar. Men jag vill mana till eftertanke innan man publicerar något på nätet som har koppling till barn. Jag tänker att man ska vara restriktiv med bilder. Det är också bra att göra skillnad på man anser vara personligt, och vad man anser vara privat. Om möjligt bör man fråga om barnets medgivande innan man publicerar något som har att göra med hen. Tänk dock på att barnet inte har samma erfarenhet av eller förståelse för vidden av att bli publicerad på nätet. Därför krävs det av föräldrar och andra vuxna att de använder sig av sin egen kunskap, erfarenhet och sitt goda omdöme för vad som är okej att publicera. Att anonymisera vad ett barn har gjort eller sagt kan vara att föredra, tycker jag. Men det får förstås vägas mot barnets vilja att inte vilja var anonym.
Jag är verkligen förtjust i den så kallade delakulturen på nätet. Men det finns en mörk sida av den och den får vi inte blunda för. Den negativa sidan handlar just om känslig information om andra personer, som kan vara rolig för någon att ta del av, men förnedrande för någon annan. Denna information sprids lätt och kan ge stora effekter på andra sidan skärmen. Internet är inte på låtsas.
Barn är inte ett annat folk. De är inte heller en homogen grupp. Barn är olika. En del är lite mer lika varandra. Vi lever i ett komplext samhälle och barnen har ännu inte så mycket erfarenhet. Det innebär stundom att de har ett annat förhållningssätt än oss vuxna. Det kan tolkas som att de är mer naiva eller oförstörda av att leva med det ansvar som kommer med åldern.
Genom att tala om juvenism/barnism/childism när det gäller barn så kan vi jämföra med andra -ismer (så som feminism och rasism) och se hur maktstrukturer blir synliggjorda. När det gäller juvenism är utgångspunkten ålder. Vi kan se på människors olika uppfattningar om skillnader mellan barn och vuxna. Vi vuxna är de priviligierade. Barnen är på många sätt beroende av oss och de behandlas inte som jämlikar av oss. Jag vill här inte diskutera huruvida det är bra eller dåligt. Jag menar bara att vi bör se, och bekräfta, denna maktstruktur.
Barndom är en social konstruktion. Synen på barn har förändrats över tid. Likaså hur barn har definierats. Jämför till exempel med tonårskulturen som växte fram under 1950-talet. Innan dess var det i princip i och med konfirmationen som barnet blev vuxet.
Vi som är vuxna ser det som vårt ansvar och vår skyldighet, respektive rättighet, att fostra barnen. Men de är i mångt och mycket utlämnade till vårt goda och/eller bristande omdöme.
Det är lätt att bli blind för sin egen positions priviligier. Detta är också något som jag har sett att man flitigt återkommer till när man diskuterar feminism eller rasism. Den som inte är i underläge har som regel svårt att förstå allvaret i den utsattes position. Det är lätt att trivialisera andras problem då de inte direkt påverkar en själv. Det handlar som jag ser det om att erfarenheter uppfattas olika beroende på vilken position man befinner sig i. Om ett barn blir ledset för att dess kartongbil gick sönder kanske föräldern säger att "det inte är hela världen". Men just då var det hela världen för barnet. Det måste vi ha respekt för. Samtidigt som vi behöver trösta och nyansera.
Så när vi ser bilder på barn, läser om dem eller ser filmklipp så bör vi vara vaksamma på om det är en okej bild av barnet som visas. Inte bara utifrån det enskilda barnets position utan om det förstärker en förlöjligande bild av barn generellt. Vi kan absolut dela våra upplevelser och erfarenheter av barn, och tillsammans bidra till en bättre bild av dem. För det är bilden av barnet, som ger oss förståelsen för barn och formar idén om barn. Denna bild påverkar sedan hur vi bemöter barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar