Kroppens presens - närvaron

Sol och varma vindar har värmt sjöar och hav och bjuder in sommarlediga till bad flera gånger om dagen. Några kastar en boll mellan varandra, andra plaskar i vattnet. Det kanske inte sägs så mycket, men de flesta verkar ändå trivas, oavsett ålder. Kanske är det lättare för en del att umgås med sina barn om aktiviteten är fysisk och ordlös?
Mellan tanken och kroppen ligger ett gränsland där orden härskar. Med hjälp av orden, de verbala eller uttryckta i textform, förskjuts verkligheten. Orden sätter perspektiv på tillvaron genom att tala om det som händer, har hänt eller kommer att hända. Kroppen har bara ett nu i det omedelbara rummet.

Var vi än går tar vi huvud och kropp med oss. Men om än huvudet känns tomt och munnen är tyst så har kroppen alltid ett uttryck. Hållning, miner och armar som rör sig kan skvallra om vad kroppen känner eller vill förmedla. Det är förstås även så att tystnaden kan vara talande – närmast öronbedövande – eftersom förväntningar på ordens betydenhet inte sällan är enorm. Vi lever i en värld där orden är kopplade till makt. Det är genom orden vi visar vår kunskap.

Utifrån denna bakgrund är det självklart att vi fäster stor vikt vid barns språkliga utveckling.  Att barn får lära sig att läsa och skriva är något vi ser som avgörande för hur väl de kommer att klara sig i framtiden. Det är förstås viktigt då vi skapat oss en värld där text har en oerhört betydande och central position. De märks inte minst  i tidningar, i böcker och i sociala medier, vilka helt och hållet saknar kroppsspråk. Man kan dock fråga sig om inte smajlis och emojis (så kallade emotikoner) möjligen försöker kompromissa för brist på kroppsspråk?  

Vid en direkt kommunikation har kroppen en särskild position i att föra fram ett budskap. Tänk dig till exempel att någon berättar med ord hur trevligt hen hade i helgen, men att hen samtidigt skakar på huvudet. Huvudet är en del av kroppen och huvudet styr kroppen. Det är hjärnans funktion att kontrollera musklerna – många av dem utan att vi är medvetna om det.

Du har säkert hört att "kroppen är svag och att därför måste anden (det vill säga viljan) vara stark... Eller att "det man inte har i huvudet får man ha benen". De dualistiska förställningen om intellektet och kroppen skapar en onödig polarisering. Vi är kroppsliga, sinnliga varelser oavsett den mentala kapaciteten. Visst vi kan skoja och säga att kroppen är hårdvaran och för att kompensera dess brister och drifter måste vi uppgradera vår mjukvara. vilket innebär att vi skaffar oss kunskaper. 

Jag tror att vi generellt blir allt sämre på att läsa av kroppens signaler, som om att vi vill forcera ordens makt över kroppen. Och visst, det är klart att viljan kan formuleras i ord och ge kraft åt kroppen. Men hur mycket stress kan vi utsätta en kropp för? Vilka förväntningar är rimliga? Hur länge måste man vara stilla när man går i skolan? Kommer ordning och reda att innebära självkontroll över kroppar som inte bara vill, utan behöver röra sig? Finns det inte några problem med att se oss som civiliserade och höja vår kultur över naturen? Jag menar att vi alienerar oss från naturen och de "drifter" vi föds med. Med det sagt vill jag vara tydlig med att jag inte menar att vi ska följa kroppens alla impulser. Vi är ändå sociala varelser som behöver fungera tillsammans med andra individer.

Det jag vill formulera som kroppens presens är inte motsatsen till vad kroppen kan säga i ord. Kroppar kan skriva, tala och teckna med teckenspråk. Kroppens presens är en dimension av vår kommunikation sinsemellan. Det är extra viktigt att vara uppmärksam på denna fysiska aspekt av vårt sätt att förmedla oss hos yngre barn för att de ännu inte har lärt sig ordens komplexitet. Kroppen har alldeles egen intelligens: Den tänker praktiskt genom aktioner. Den har en egen typ av pragmatik. Den lär sig genom att pröva, träna och upprepa. Den förhåller sig till rummet och nuet. Den balanserar, klättrar och hoppar. Den bygger upp och river ner stort och smått i rummet. Det kan handla om små sublima rörelser, ögonbryn som höjs, eller stora yviga gester. Som jag ser det bör kroppens uttryck erkännas för dess egen skull. Kroppens eget språk har inte någon grammatik i den intellektuella mening som det ordbaserade språket har, så det är lätt att underställa kroppsspråket de verbala och inte minst de skrivna uttrycken.

Kroppen uttrycker sig i nuet. Se hur barnen leker i vattnet, springer på stranden och jagar varandra på ängarna. Signaler som ges i ögonkast vittnar om samförstånd. En hand på axeln förmedlar samhörighet. Eller var det möjligen en nedlåtande klapp? En knuff i magen av en busig lillebror kan vara starten på en konflikt. Men det kan också vara en jargong mellan syskon – som inga andra än syskonen riktigt förstår.

Den fysiska och kroppsliga utvecklingen korrelerar med den intellektuella. Men det har olika uttryck. En del barn blir mer fysiska i sina uttryck, andra blir mer intellektuella. Några hjular fram, hoppar, klättrar, verkar oförsiktiga och utmanar föräldrars tålamod, medan andra funderar högt och tycker och frågar till dess föräldrarna får skavsår i öronen. Men vi måste förstå att barn är olika och att de uttrycker sig olika. Det är oerhört viktigt att vi inte polarisera barnens uttryck. Se de inte som två olika typer av utryck. Alla varianter finns. Det ena utesluter inte det andra. En del är mer av det ena eller det andra. Men ingen är bara det ena eller det andra.

Jag menar nu att vi vuxna lätt glömmer bort att barn ofta är mer kroppsliga eller sinnliga än oss vuxna. Det medför att vi ofta läser in symbolik sett genom ett vuxenfilter när vi vill förstå barn. I synnerhet när det handlar om små barn.

Inspireras av barnen och finn nuet, känn närvaron. Livet är det som sker nu.