Konst, norm och skola - #36

Två personer som jag finner särskilt inspirerande är konstprofessor Anne Bamford (som vi tipsade om i gårdagens inlägg), författare till The Wow factor, från 2006, och sir Ken Robinson, som är författare till bland annat The Element, som kom 2009. Båda är enormt kunniga och roliga och inte minst har de intresserat sig för att förmedla vikten av de estetiska ämnena i skolan, och behovet av att vara kreativ.

Anne Bamford underströk vid ett tal på Musikaliska i Stockholm 2012 att vi människor måste våga ta risker. I ett TED talk beskrev sir Ken Robinson barn som mer naturliga chanstagare än vuxna. Han menar att de är inte lika rädda som oss att göra fel. Att vi blir mindre benägna att ta risker – det vill säga vara kreativa även om det kan gå åt pipsvängen – kan till stor del skyllas på skolan, menar Robinson. Det handlar som jag förstår det om hur vi lär oss, och om synen på kunskap som fix. 

Vad är poängen med att ha estetiska ämnen och att erbjuda barnen och eleverna möjligheter att vara kreativa? Robinson menar att kreativitet betyder att en ny och användbar uttryck eller idé kommer till stånd. Det måste vara kvalitet på de estetiska ämnena menar Bamford. Hon talar exempelvis om så kallade "art-rich schools". Enligt hennes studier visar dessa skolor på många goda effekter: till exempel att 20-åringar som har gått i "art-rich school" är "more likely to vote (20%)" (USA 2009). Om detta stämmer, så visar resultatet att estetisk verksamhet får betydelse för demokratin.

Här skulle jag vilja passa på att lägga till ett namn: Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap. Thavenius talar om "den modesta och den radikala estetiken". Begreppen handlar kort om att den konst som elever möter i skolan som regel är "säker" och så att säga håller sig inom ramarna. Den är modest och hanterar de klassiska konstarterna, dem som är beprövade och inte utmanande. Den radikala estetiken vill istället spränga gränser och utmana. Den radikala estetiken står för en typ av konst som kan provocera, men även stimulera, på ett sätt som inte den modesta estetiken kan. Att konst kan lära oss att se nya perspektiv och därmed tänka kritiskt, är inget nytt. Men tanken saknar alltför ofta genomslag i skolan.

I vilken utsträckning får elever möta konst som utmanar ordningen? I vilken mån är skolan demokratisk? Är det en meningsfull skola om vi inte nyttjar barns djärvhet och nyfikenhet? Hur väl utvecklas vi om vi lär oss frukta fel och misstag? Och är det så att skolan i sig, eller rättare sagt skolväsendet, inte vågar bli utmanat? Är skolan verkligen så ömtålig? 

 Läs till exempel om Carolina Falkholts konstverk här

Jag tror att svaret delvis ligger i det som jag kallar för den pedagogiska diskursen (som du kan läsa om här).

Den radikala estetiken handlar om barns rätt till intryck och uttryck. Det handlar om att ge barn och elever möjlighet att möta konst som stimulerar och utmanar, samt at erbjuda tillfällen att själva skapa nya perspektiv på livet. Eleverna bör få vara med och forma inte bara en meningsfull utbildning,  utan även bygga en starkare plattform för sin personliga utveckling.

Ska vi då tro att betyg hjälper elever att prestera bättre? Vad somliga menar är en sporre för lärande, tror jag istället skapar en olustig känsla av att ständig bli bedömd. Jag tror det skapar en känsla av att allt vi gör måste vi förhålla sig till ett facit med rätt och sant, och att det begränsar oss. Att vara kreativ kräver ett visst mod – att våga göra fel. Att vara kreativ innebär att inte känna sig hindrad av att andra ska bedöma våra verk och idéer vara icke dugliga.