Vem bestämmer vad som är barns bästa? Vem har rätt att tolka barns uttryck och tankar? Och vad är det vi tänker att barn borde göra och lära i förskolan?
Det finns mycket att förhålla sig till, och fundera över för den som arbetar med barn. Det knepiga är att det inte finns några rätta svar, universella lösningar eller generella sätt att tänka kring vad som är bäst för dem.
De basala behoven måste förstås tillgodoses: barn måste få känna sig trygga, de måste få äta och sova, och de måste få möjlighet att kunna gå på toaletten eller få en ny blöja.
Men sedan då?
Förskolan har ett dubbelt uppdrag, som omfattar såväl omsorg som lärande. Hur får vi fatt på barnens tankar, även om de inte kan uttrycka sig verbalt? Hur vet vi att barnen är intressade av det vi erbjuder dem? Hur kan barn få möjligheter att delta i att forma verksamheten?
Hur mycket barn i realiteten tillåts påverka förskoleverksamhetens innehåll tror jag varierar stort. Det finns olika metoder att fånga barns tankar, exempelvis genom dokumentation, observationer eller barnintervjuer. I många fall krävs det att vi vuxna tolkar barnens intentioner. Och det kommer vi kanske inte ifrån. Men jag tänker att vi som arbetar med barnen måste förstå att det handlar om just tolkningar.
Hur vi ser på barns delaktighet, vad vi tolkar vara barns bästa och hur vi ser på barns utveckling och lärande handlar om vilken barnsyn vi har. Barnsynen utgår ifrån normer i samhället av olika slag. Jag tänker att vi hela tiden måste ha en kritisk hållning till normerna som påverkar oss, för att förstå varför vi gör olika val, och varför vi har det förhållningssätt och den barnsyn vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar