Ingen kan vara icke-kulturell. Men frågan är på vilket sätt
en är kulturell. Med kulturell menar jag här utifrån en antropologisk aspekt.
Varje barn är ju fött någonstans och någon gång. Det innebär som regel att hen
redan från början får en nationell tillhörighet, ett eller flera språk och en
rad andra typiska traditioner knutna till barnets härkomst.
Därtill kan ett barn aldrig i sin fysiska uppenbarelse göra
sig fri från sin hudfärg, sitt kön eller sin
klass.
Barn är också estetiska varelser. Ordet estetisk ger för många
troligen associationer till konst.
Lika mycket som jag gillar idén som presenteras på bilden här
ovan, så finner jag den på sätt och viss bedräglig. Den vuxne är normen, och
utifrån denna förminskas både barnet och konstnären – de som inte är allvarliga
eller ansvarsfulla. Som vuxen har man lämnat barndom och
"konstnärskapet" bakom sig.
När jag beskriver barn som estetiska menar jag att de är
sinnliga. Kanske kan man rentav säga att barn är mer naturligt sinnliga än
vuxna, då de i högre grad använder kroppen mer spontant. De har ofta ett rikare
kroppsspråk och uttrycker sig med ett bredare register. "De är mindre
subtila", kanske någon skulle kontra med.
Särskilt yngre barn visar inte sällan att de har ett behov
av att uttrycka sig. Lägg därtill förmågan att ta intryck. Vi talar gärna om
hur lätt barn har för att lära, eller hur de lägger märke till små detaljer. Ett
sår kan aldrig bli så litet, närmast osynligt, att barn inte ser det.
Barn frågar med händerna, och tänker med fötterna. Vuxna vill
ofta tänka tyst och stilla innan de handlar, och är mer reserverade i sitt
rörelsemönster än vad barn är.
Vad innebär det då att barn är politiska varelser? När man
talar om politik är det omöjligt att inte tänka på makt och maktförhållanden.
Barn har som regel mycket lite makt. Hur mycket de än får lära sig om
demokratiska världen har de ytterst lite att säga till om, ens om frågor som
rör dem direkt.
Barn lyder under lagen och har skyldigheter och rättigheter,
liksom alla samhällsmedborgare. Fast rättigheterna står inte i proportion till
deras skyldigheter. De blir först myndiga vid 18 års ålder, och upphör därmed
att definieras som barn enligt barnrättskonventionen. Men de är straffskyldiga
från 15 årsåldern. De har skolplikt och väljer inte att gå i förskola, det är
beslut som tagits av vuxna. Att få möjlighet att påverka samhället får barnen
först genom sin rösträtt.
Barn har dock större politisk medvetenhet än vad vi vuxna
kanske vill tillskriva dem. Främst för att de sällan använder samma termer som oss
vuxna. Men det finns gott om exempel på barn som engagerar sig politiskt:
skolungdomar protesterar mot att SD besöker deras skola, barn i åk 3 ordnar
disco för lågstadiet för att samla in pengar till barnen i Syrien, med mera.
Det visar på engagemang. De vill vara involverade och göra
skillnad. De skapar förståelse om världen utifrån sina erfarenheter, vilket
inkluderar det som vuxna delar med sig i form av nyheter och fakta.
Även om barn i förskoleåldern sällan gör avancerade
konsekvensanalyser så betyder inte det att de är utan framtidsdrömmar och idéer
om hur världen är beskaffad. Barns politiska okunskap grundar sig troligen i
att vuxna ser barn som sårbara, och tror att politik är ett olämpligt ämne.
Jag ska inte gå så långt som att hävda att varje barn som
trotsar gör det utifrån en politisk agenda. Däremot så är barnet en politisk
varelse. Utifrån att varje barn är en kulturell varelse, är hen också politisk.
Dennes kön, läggning, hud och klass är politiskt laddat. Det är därför också
viktigt att låta barn få uttrycka sig i en demokrati. Så oavsett barnets
förmåga att uttrycka sig kulturellt, estetiskt eller politiskt så har hen rätten
att uttrycka sig. Barns uttryck har kanske inte främst en politisk intention,
men rätten att få uttrycka sig är politisk.
Avfärda inte barn på grund av deras ålder och därmed
underförstådda mognad. Barn blir respektfulla och demokratiska om de med möts
med respekt och blir involverade i beslut som rör dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar