Vi har mängder av normer att förhålla oss till i vårt dagliga liv. Dessa normer
är först och främst förväntningar (från omvärlden) om hur vi bör bete oss. Normerna
kan både begränsa och möjliggöra för oss. De kan begränsa oss genom att de talar
om för oss vad som är anses vara okej att säga, göra, ha på sig och så vidare i
ett visst sammanhang. De styr således vårt handlande. Men de kan samtidigt hjälpa
oss att få en föreställning om vilka vi är, och de kan ge oss möjligheter att
känna gemenskap med andra. Men om man inte upplever att man känner igen sig
inom ramen för de dominanta normerna i samhället kan det ge en känsla av att exkluderas (känna sig utestängd).
Normer är konstruktioner som kan kan förändras, men det tar
tid. Vad som anses vara normalt kan vara olika, beroende på i vilket sammanhang
man befinner sig. Något som är normalt i ett visst sammanhang kan anses vara
avvikande beteende i ett annat. Normerna
finns inte bara i vårt handlande och
görande, de finns och förstärks också i samhällsstrukturer av olika slag.
I förskolans läroplan finns ett helt avsnitt (2.1) som
behandlar Normer och värden: ”Förskolan
ska aktivt och medvetet påverka och stimulera barnen att utveckla förståelse
för vårt samhälles gemensamma demokratiska värderingar (…)”. Förskolan ska ” lyfta
fram och problematisera etiska dilemman och livsfrågor”. Den ska också ”göra
barnen uppmärksamma på att människor kan ha olika attityder och värderingar som
styr deras synpunkter och handlande”.
Hela förskolans uppdrag vilar på de normer och värden som förmedlas till barnen genom vad vi säger och gör. Därför krävs det att vi som arbetar i förskolan diskuterar vad vi menar med olika begrepp, att vi diskuterar
dilemman och vågar ifrågasätta det vi ibland tar förgivet hos oss själva och
andra. Det är extremt viktigt ur ett barnperspektiv. Vi får inte
förutsätta att alla är som oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar