Lek som ursäkt - #61

The opposite of play is not work. The opposite of play is depression. (Stuart Brown)

Detta är en omarbetad text som beskriver en leksituation. Namnen på barnen är givetvis fingerade.

Hedda kom gråtandes springande till mig och sökte tröst: ”Erik och dom andra är dum­ma”. De hade kastat pinnar på henne och hon var förtvivlad.    

    Hedda be­rät­ta­de att de hade lekt ”Tjuv och polis”. Erik och två andra barn hade varit po­li­ser som skulle fån­ga Hedda och sätta henne i fängelse. Som vanligt ville jag förstå hela för­loppet och jag hade som princip att alla som deltagit i leken skulle få komma till tals.

     Erik var ofta inblandad i konflikter. Han hade svårigheter med att leka med andra barn. Han ville alltid vara den som bestämde. Organiserade lekar och sport med regler var yt­ter­st problematiska för Erik, som konsekvent ändrade på reglerna för att inte förlora. Han kun­de helt enkelt inte förlora. Att han valde att vara polis var hans sätt att re­pres­en­te­ra ordningsmakten.

    När jag frågade vad som hade hänt sa Erik: ”Vi bara lekte”. Jag påpekade att det inte blir en bra lek om någon blir ledsen. Jag anade ett leende hos Erik. Han verkade vara nöjd med vad han hade åstadkommit. Erik visade ibland tendenser som gjorde honom svår att tycka om bland pedagogerna. Jag kan se att det tyvärr saknades kunskap och förståelse för hans beteende. Mar­­gareta Öhman skriver i Det viktigaste är att få leka! om hur otrygga barn sänker andra barn för att höja sig själva, för att må bättre.

     Möjligen började det som en lek, men blev till ett maktspel, det vill säga inte lek. Erik hade soc­i­al­a problem och tålde inte kritik. Han blev lätt aggressiv och destruktiv. Där­emot var han begåvad i skolämnena och duktig på att teckna. Så länge han hade kontroll var han som regel nöjd.

    När jag vände mig till barnen som Erik lekt med bröt han in och sade: ”Alltså, vi bara lek­te!”. Han var uppenbart irriterad, och det krävdes försiktighet för att inte gå i klinch med honom. Han hade knutna nävar och började bli röd i ansiktet. Kroppsspråket var tal­ande. De två andra barnen var ”svagare” och stod under Eriks kontroll. De var hans alibin. De var i och för sig frivilligt deltagande, men de hade inte riktigt kapacitet att se vad Erik styrde dem att göra, de rycktes bara med. De hade kanske en annan uppfattning om lek­en, eller kanske hade de rentav en egen lek inom Eriks "lek". De andra barnen bekräftade: ”Vi bara lekte”.  Jag var tvungen att ställa mer direkta och ledande frågor. De erkände att de hade kastat pinnarna. Erik slog sig för pannan. Han bytte taktik och skyllde på de andra barnen. Erik nekade till att han hade kastat pinnen på Hedda. Men de andra barnen gillade inte att bli anklagade och skyllde i sin tur på Erik. Min ambition var att klargöra vad som var okej och inte okej i lek.

    Det var en tjuv- och polislek, en klassisk jagalek, men kanske inte så mycket en rollek. Så jag ställde mig frågande hur pass mycket Erik lekte polis egentligen? Hans lek var oerhört skör eftersom han inte klarade av förhandlingen. Jag uppfattade Erik som om han bar på en stor otrygghet inom sig. Jag kan tolka det som att han projicerade sitt inre kaos på en vild lek. ”Den karnevaliska leken … försöker inte skapa harmoni eller enighet ” (Maria Øksnes Lekens flertydighet: om barns lek i en institutionaliserad barndom). Leken hade inte kommunicerat, utan rasat vilt.

   Var det egentligen ett medvetet bus, eller en ond lek? Var han verkligen polis, eller var det en täckmantel? Frågan är om han faktiskt kände sig så pass trygg i sig själv att känna att det var en lek? Trygghet är något som krävs för att något ska kunna utvecklas till lek. Kanske hans agerande inte ens var frivilligt, utan en tvångshandling. Hur kan jag egentligen veta att någon leker, när jag ser kommunikationssvårighet­er med andra barn i leken?

     Vi får dock inte se Hedda bara som ett offer. Faktum är att hon hade inlett leken med det klassiska: ”Du kan inte ta mig!”. Det är en typisk leksignal som kan vara svår att motstå. Hedda visste att hon var snabbare och uthålligare än Erik och hans lilla gäng, men Erik kunde bara inte misslyckas med att fånga tjuvar. Han tog till det han kunde: han kastade sin pinne på hen­ne. Som en förlängning av sin egen kropp kunde han på så vis nå Hedda. Hedda kunde inte av­sluta leken hon inlett, därför att hon inte ville bli fast och Erik kunde inte ge sig. Hon hade gett sig in i en maktkamp. Därför blev det ett orosmoment när Erik aldrig fångade Hedda. De lekte egentligen inte samma lek.

    Hade Erik varit trygg och kunnat vara mer fantasifull, hade han kanske funnit en annan lösning. Kan vi förstå lek på det sätt som Birgitta Qvarsell menar? Det vill säga att lek är ”att utöva en kompetens”? Det är ett gestaltande med estetiskt värde. Låt oss föreställa oss att poliserna tog en rast på polishuset. Dit skulle Hedda kunna komma och meddela att hon inte ville bli jagad mer. Det verkar ligga i lekens natur, att den är lätt att starta men svår att avsluta, eftersom det inte finns en klar målbild. Dessutom går det inte att förhandla sig ur leken när det inte finns en etablerad metakonversation. Hedda hade med lust startat en lek. Men vad hände när lusten tog slut? Erik hade svarat på leksignalen med ”stoppa tjuven”. Hedda kom snart på att hon inte ville vara en tjuv, men då var jakten redan i full gång.

Så jag frågar mig: När var det lek? Erik ville använda lek som alibi, för att blidka mig som vuxen. Men som jag tolkar det upphörde leken i den stunden det inte längre var lustfyllt. Lek kan vara föränderligt. Att förutse när förvandlingen sker eller till och med upphör, är en (pedagogisk) utmaning.

Barns rättigheter - #60

För 25 år sedan (1989) antog FN:s generalförsamling FN:s konvention om barnets rättigheter, eller Barnkonventionen, som den oftast kallas.

Barnkonventionens syfte är att ge alla barn (det vill säga varje människa under 18 år) rätt att behandlas med respekt och få säga sin mening. Barnkonventionen understryker att "barnets bästa" alltid ska komma i främsta rummet. Vad som är barnets bästa kan vara svårt att veta i olika situationer - men strävan måste vara att försöka ta reda på det genom att lyssna på barnet självt, och handla därefter.

Läs mer:
Barnombudsmannen
Barn- och elevombudet

2010 kom Pernilla Stalfelts bok "Alla barns rätt". Boken förklarar Barnkonventionen i bild och text. Den finns även som interaktiv bilderbok, att ladda ner till iPad, eller Android-platta. Boken och appen är utmärkta verktyg i den pedagogiska verksamheten, när man ska samtala kring barnkonventionen tillsammans med barn.

Bild lånad från Rabén&Sjögren

Det här med fostran - #59

Synen på barn varierar. Jag har velat tro på att föräldrar och personer som arbetar med barn skulle vara extra intresserade av dem. Gradvis har jag upptäckt att så inte alltid är fallet. Ibland säger man: "Mina barn och andras ungar". Det är rätt talande.

Jag läste igår ett blogginlägg av Petra Krantz Lindgren (läs den här), där hon reagerar över ett inslag om barn som trotsar, i TV4 Nyhetsmorgon. Blogginlägget är en skarp reaktion på ett klart bristande barnperspektiv i inslaget. För ett ögonblick trodde jag nästan de talade om hundar och dressyr.

Magdalena Graaf och David Eberhard  medverkade i programmet, för att de på något vis tydligen är sakkunniga gällande barn... Oklart hur. Men de har tydligen en massa egna barn och verkar tro sig kunna komma med universallösningar. Jag associerade till Anna Wahlgrens metoder, vilka jag finner mycket tvivelaktiga.

  

Det verkar som att många föräldrar famlar och söker sig till fabricerade lösningar som förväntas gälla för alla barn. Kanske är det en dyster konsekvens av otåliga eller stressade föräldrar? På inget vis är dock barnet eller föräldern betjänt av att barnet blir objekt för en viss fostran, eller att barn blir offer för trotsiga perioder. Barn går igenom flera faser i livet, men de upphör inte att vara individer för det. Och tro mig - du vinner på att låta barnen bestämma ibland.  Enkelt beskrivet, så handlar det om att lyssna på barnen.

Ha lite tålamod och lyssna på barnen. Kan vi verkligen tala om demokratiska rättigheter, och samtidigt inte lyssna på våra egna barn?

Det jag skriver om här handlar om ett förhållningssätt till barn som jag anser att vi vuxna måste ha. Det handlar absolut inte om att curla dem. Vi föräldrar behöver fortfarande sätta ramar för barnen att förhålla sig till (men det är en annan diskussion!).

Alla har vi olika förutsättningar, och våra idéer om fostran varierar. Därför finns inga universallösningar. Varje barn är en egen individ. Hen har säkert en massa likheter med andra individer, men som person är hen komplex. Fostran handlar således till stor del om vuxnas relation till sina barn. Att bygga goda relationer tar tid. Lura er därför inte att tro att det finns kvalitetstid i komprimerad form. Däremot skulle man kunna hävda att ju mer du umgås med barnen, desto mer kvalitetstid får du. Såklart måste du lyssna på dem också.

Om vi värderar demokrati högt, så är lyssnandet en vital del av fostran. Om du inte involverar barnen själva i fostran kan du lika gärna skaffa en hund.

Det finns stunder då det kan kännas tungt att fostra sina barn och ibland känner man sig inte som världens bästa förälder. Men jag är noga med att erkänna mina misstag, och be om ursäkt för dem. Jag är noga med att de ska få veta och förstå att det var jag som var stressad. Att det inte var deras fel om jag hade dåligt tålamod.

Det kan blir stundom tjatigt att fostra sina barn. Det är inte så ofta, men det händer ibland att jag tar till mutor. Jag frågar ibland barnen själva: Hur ska jag göra för att du ska ...? Det kan bli en axelryckning eller ett konkret förslag. Det viktiga var att jag visade mig intresserad av hens åsikt.

Jag skriver det en gång till - lyssna och involvera. Det är en relation ni jobbar på.

Verkligheten och leken - #58

Vi leker Minecraft. Fast i verkligheten.
 /barn 9 år

När barnet beskrev sin lek på detta sätt för mig, började jag fundera kring begreppet verklighet. Vad är verklighet egentligen?

Begreppet verklighet är svårfångat. Det går inte att beskriva på ett enda sätt. Verklighet finns på många olika nivåer och kan ses på ur olika perspektiv. Alla människor har sin egen utgångspunkt och sitt sätt att se på världen. Ingen människas verklighet är likadan som en annans. 

Det finns inte en enda sann bild av världen. Vi har istället att förhålla oss till en mängd sanningar, när vi skapar vår egen bild av verkligheten. Sanningar som uppstått - konstruerats - i relationen mellan människor.

Våra sätt att se på världen kanske liknar varandra. De kanske har beröringspunkter. Men det är inte samma verklighet, eller samma sanningar.  

Bild från coolstuff.se

I leken finns en särskild verklighet. I leken skapas hela tiden ramar för hur just denna verklighet är ordnad. Ramarna omförhandlas hela tiden under lekens gång. Men den finns bara där och då. I nästa lek handlar det om att gemensamt uppfinna en ny verklighet som lekdeltagarna måste förhålla sig till.

Bröderna Lindgren - #57

Har du upptäckt Bröderna Lindgren  - några av Sveriges bästa barnmusikmakare? Eller: "barnmusik" förresten? Musik för alla! 

Bild från brödernalindgren.se

På sina skivor (tre hittills) samarbetar de med etablerade svenska artister såsom Olle Ljungström, Ebbot, Nina Ramsby och många andra. Det är helt lysande!

En flugas väg är aldrig rak. Den vet ju aldrig vart den ska.

Lyssna här!

Livspuckar och slajmattacker, en betraktelse kring lek - #56

Lek uppstår inte ur tomma intet. Hur fantasifull den än är så behövs det ett frö av inspiration till den, eller en förlaga av någon typ. Lekens stoff kommer från andra barn eller från olika typer av berättelser – inte sällan från olika medier (exempelvis böcker, filmer och dataspel).

Några av er har säkert sett barnprogrammet Labyrint, ett svenskproducerat tävlings-program där tre barn i förskoleåldern får olika utmaningar av karaktären Daidalos - härligt gestaltad av Leif Andrée.

(Daidalos är ursprungligen en karaktär ur den grekiska mytologin, en uppfinnare som bland många ting konstruerade en labyrint åt kung Minos. I labyrinten hölls den ökända besten Minotaurus, som hade människokropp med tjurhuvud, instängd. Daidalos var även far till Ikaros, han som flög för nära solen.)

Labyrint är ett mycket uppskattat teveprogram som utspelar sig i en fantasifull värld. Stilen kan man känna igen som steampunk. Steampunk är en estetisk genre, vilken har blivit ett subkulturellt fenomen som utgår ifrån konceptet "framtiden i dåtiden", ofta mer specifikt: viktoriansk sci-fi. Hur skulle världen se ut om all dagens teknik fanns på 1800-talet? Det handlar alltså om en slags spekulativ historieskrivning. Tänk kugghjul och ångdrivna robotar! Jag ska inte här fördjupa mig mer i det ämnet, även om det fascinerar mig.

I serien förekommer robotar som fungerar som väktare till de så kallade livspuckar som barnen ska samla in. Här finns alltså dels en koppling till lek som bygger på idén om att samla, dels finns det inslag av kurragömma och jaga-lekar. Barnen utmanas också i balans och minneslekar. På det hela taget finns det flera moment som ger leksignaler. Det är därför inte särskilt konstigt att jag på flera olika håll har sett barn själva leka olika varianter på Labyrint. Klassiska lekar, så som kurragömma, kombineras med insamlandet av livspuckar och moment av jakt.

 Bilden är från svt.se/barnkanalen/labyrint/

Jag höll nästan på att glömma en viktigt detalj:  i Labyrint finns det slajm – MASSOR av slajm. Det finns en hel slajmsjö, en slajmsug och en robot. Där finns också Taurus (från minotaurus antar jag) som sprutar slajm. Så bli inte förvånade om barnen spottar på varandra (för det har hänt...) – det är bara en slajmattack!

En filosofisk tanke om kunskap - #55

Om kunskap är makt – kan vi då se på kunskap på samma sätt som Michel Foucault ser på makt? Foucault menar att makt inte ägs, utan att den bara existerar när den utövas. Det skulle i så fall innebära att kunskap bara existerar när den används. Om det är på det sättet, så föreställer jag mig att den kunskap vi ger barn delvis är förstådd som maktförmedling.

Kunskapen bör göras användbar, det vill säga den måste vara relevant. Därför måste kunskapen förankras i barnet. Kunskap kan göras begriplig och attraktiv om det finns en begriplig tanke bakom varför man bör lära in viss kunskap. Att göra kunskap attraktivt är viktigt, då det handlar om att motivera barn till lärande. Vi vill att eleverna lyckas, och vi vill att de lyckas väl med sin utbildning. Om vi kan göra någon kunskap attraktiv för varje barn så tror jag vi kan skapa portar och ingångar till lärande som vi upplever vara tråkig. Lärande som handlar om sådant som vi måste nöta, öva och slita med för att få det att fastna.

Varje barn bör få känna att deras kunskap är av betydelse och att det kan ha reell inverkan på deras liv. De måste få känna att kunskap betyder något. De bör få känna att de har möjligheter att gå vidare till högre studier utan att vara begränsad av sin kulturella bakgrund. Även om alla i princip har samma möjligheter att utbilda sig på akademisk nivå, så är vi mer påverkade av vår bakgrund än vad vi kanske tror. Föreställningar och traditioner skapar förväntningar på oss.

En stor utmaning är att lära barn kritiskt tänkande, det vill säga att ge dem förståelsen kring att relationen mellan makt och kunskap kan missbrukas. Den som har makt kan göra anspråk på olika sanningar. Det innebär att de som har makt att definiera viss kunskap som den rätta kunskapen kan styra och manipulera den som inte är kritisk. Med makt kommer ansvar.

Gudrun Schyman har sagt att feminism inte är en åsiktsfråga, utan en kunskapsfråga. Det är  sant, men det förutsätter också att man har kunskapen. Utan kunskap blir det en åsiktsfråga. Vi vill alltså att våra barn lyckas och får kunskap som ger dem makt. Vi vill inte att de blir outbildade personer med åsikter om sådant som egentligen är kunskapsfrågor. Den som har kunskap har makten.

Boken -#54

Idag är det den så kallade Världsbokdagen  Dagen instiftades av Unesco 1995, för att uppmärksamma boken och upphovsrätten. För några dagar sedan skrev jag ju om hur viktigt jag tycker att det är med litteraturläsning. Och i synnerhet i förskolan.Därför tycker jag att boken är värd att lyftas alla veckans dagar.  

Det har varit roligt att följa hashtagen #världsbokdagen på twitter under dagen. Där har människor med ord och/eller bild delat med sig av hur de har uppmärksammat dagen. Många jag följer arbetar själva i skola eller förskola, och utifrån deras tweets har jag förstått att dagen har uppmärksammats i en hel del skolor. Det tycker jag är roligt.  

För mig har läsandet på senare tid handlat om att läsa barnböcker för egna eller andras barn, eller att läsa facklitteratur med barnfokus (Just nu om normer, likabehandling och värdegrund.). Mitt eget skönlitterära läsande går i perioder. Jag hoppas nästa period kommer snart. Då ska jag kanske läsa om någon gammal favorit (Donna Tartts Den hemliga historien?) eller ge mig på något jag inte läst tidigare (Alice Munro, kanske?)

Vilken är din favoritbok?

Den bästa dagen - #53

Idag fick jag frågan om hur en ideal arbetsdag för mig skulle se ut. Vilka tankar skulle jag vilja tänka när jag lämnar mitt jobb för dagen?

När livet är som bäst tänker jag att det finns  plats för sinnlighet. Upplevelser. Upptäckter. Tillsammans med andra och på egen hand. Få vara del av något större. Intryck och uttryck. Känslor.

Jag vill att barnens dagar på förskolan ska vara fyllda av just detta.

Jag tror att vi når dit ibland. Men ganska ofta tror jag att vi styrs för mycket av annat. Tider. Organisation. Gamla föreställningar om vad vi borde göra. Kanske egen oförmåga att tänka större?

Det är en utmaning för oss på förskolan.  Men inte omöjligt. Låt oss ge alla barn möjligheten. Varje dag.

 

Kottkor och medielek - #52

"Hopp och lek ute!", säger man."Gå ut och få lite färg på dig". Och nej, inte ska man väl sitta inne framför en skärm hela dagen? Särskilt inte när det är fint väder. Ni kommer väl ihåg Andreas Ekströms bild i artikeln Varning för barn?

 

Publicerad 14 januari i Sydsvenska dagbladet

Vi skärmgillare gick ut med Svensk fältflora under armen. Vi har nära till riktig trollskog, där ljuset är magiskt och fågelsången aldrig vill upphöra. Barnen samlade kottar som dom kastade i vattnet och mina associationer gick till de virriga kottkorna i Barbro Lindgrens underbara bok Vems lilla mössa flyger. Jag tänkte att jag skulle visa barnen hur man gör kor av kottar och satte några skeva pinnbitar på en grannkotte. Det blev dock inte någon större wow-effekt hos barnen. Plikttroget såg de på, innan de försvann in i en egen lek.

Vi var i skogen och hade med oss härligt fika. Barnen hade en fantastisk lekstund. Det var en magisk lek, där pinnar blev trollstavar. Skogen var plötsligt befolkad av alver, älvor, svartalfer och troll. En gammal mossbevuxen ek fick enastående krafter att ladda trollspöna. Trollformler kastades, det smögs i buskarna och barnen samtalade ivrigt om sina nästa drag.

Inspirationen var hämtad från Harry Potter, Sagan om ringen, Hungerspelen och till och med Trolltyg i tomteskogen. Barnprogrammet Barda, där barn lajvar (det vill säga ett rollspel i fantasymiljö, där barnen är utklädda) gav också inspiration. Barnen lekte medielek och struntade i mina kottkor.

Lek uppstår inte ur tomma intet, den behöver något att utgå ifrån. Idag möter barn mängder av berättelser och inspiration från olika håll. Inte minst från olika typer av medier. Det innebär inte nödvändigtvis att de måste följa ett "manus", utan de är fria att hämta stoff. Ofta används förlagan som ett ramverk i medieleken. Det är en ram som anger lekens förutsättningar och begränsningar. Det fina är sedan förhandlingen mellan barnen. Deras tolkningar av förlagen jämförs och leken expanderar utanför medieberättelsens ram.

I dagens lek, användes många källor. Jag kan inte annat än stolt konstatera att barnen har god lekkompetens.

Läsa, lyssna, växa! - #51

I ett halvår eller så har mitt barn valt att höra olika Bamsetidningar kväll efter kväll. Jag har därför funderat över mitt barns val av läsning. Inte för att Bamse är dålig. Nej, det finns många förtjänster i tidningens innehåll. Serierna berör ofta ämnen som kan vara intressanta och bra att tänka kring eller prata om. Men läsningen har blivit lite enahanda i mitt tycke. Jag hade dock inte behövt vara fundersam. När jag pratade med förskolläraren på mitt barns förskola berättade hen att mitt barn gärna och ofta läser och lyssnar på olika typer av böcker där. Förskola och hem kompletterade varandra.

Häromdagen valde barnet äntligen att höra några böcker även hemma. Möjligheten att välja böcker byggde på att vi har tillgång till dem. Vi går gärna till biblioteket. Vi är ett läsande hem.

Jag funderar en del kring barns läsande generellt. Särskilt aktuellt är det efter rapporter om att läsningen bland barn och unga minskar. Jag tänker på de barn som inte har tillgång till böcker. Barn som kommer från hem där det inte finns någon lästradition. Där har förskolan verkligen ett kompletterande uppdrag: att ge dessa barn möjligheter att möta litteratur av olika slag. Det är viktigt inte minst ur ett demokratiskt och kulturellt perspektiv.

Vi människor har ett behov av berättelser. Detta behov kan tillgodoses på många olika sätt: genom läsning, filmer, teveserier, tevespel, samtal etcetera. Många tycker om att göra allt detta. Andra föredrar kanske något särskilt sätt att tillgodogöra sig berättelser. Idag är gränserna mellan dessa medier heller inte särskilt tydliga. Man kan läsa e-böcker på lärplattor, spela tevespel som bygger på en bok eller film och så vidare.

Vad är det som är bra med att läsa? Jag tänker att vi kan sätta oss in i andra människors sätt att tycka och tänka. Vi kan fundera över det vi läser ur det egna perspektivet och applicera berättelserna  på våra egna liv. Vi kan på så sätt förstå oss själva och andra på ett djupare plan.

Bilden har jag lånat här

Jag tänker att det finns olika sätt att tänka då man väljer böcker till den pedagogiska verksamheten:  Vad är barnen intresserade av? Hur kan man fördjupa detta intresse genom litteraturen? Man kan också föra in nytt stoff med hjälp av litteraturen, om man vill ha en igångsättare och se vad barnen kan om ett visst ämne, eller få en inblick i vad de är intresserade av. Det är inte viktigt att innehållet alltid lär barnen något (se Mikaels tidigare inlägg om den pedagogiska diskursen). Men det är viktigt att göra ett medvetet val.

Om man som pedagog tycker att det är svårt att hitta rätt böcker, så är biblioteket en otroligt fin resurs att ta hjälp av. På nätet finns en bra tjänst som heter Bibblan svarar, där man kan få hjälp att hitta det man söker. Bibblan svarar finns även på Twitter. På Barnkanalen går just nu ett program som heter Lässugen vars syfte är att inspirera till högläsning, och få barn och vuxna att upptäcka glädjen med att läsa tillsammans.

 Att läsa är språkutvecklande, utvecklande för tänkandet, det kan ge oss kunskap, det kan ge stoff till lek och samtal. Det kan vara något vi gör enskilt, och det kan vara något vi gör tillsammans. Det kan också vara något vi först gör enskilt, och sedan tillsammans, genom exempelvis boksamtal.  

Läsning ger positiv påverkan på många plan. Men bokläsningens allra viktigaste uppgift är: Att ge oss människor upplevelser!

Läs gärna: Agneta Edwards - Bilderbokens mångfald och möjligheter; Ingrid Nettervik - I barnbokens värld, Lena Kåreland - Barnboken i samhället; Lena Kjersén Edman - Barn- och ungdomsböcker genom tiderna

Rödluvans dilemma - #50

Under medeltiden ansågs lust vara en synd, och tron på arvsynden var en reell sanning. Kyrkan behövde hävda sin makt under det stora tumult som rådde under 1600-talet, innan upplysningstiden. Kyrkan, vilken hade tolkningsföreträde, var i kris. Reformationen, krig, vetenskapliga framsteg och möten med "nya" världar genom kolonialism skiftade synen på naturen och människan. Efter den mest intensiva perioden av häxprocesser och under den tid då Isaac Newton formulerade sina vetenskapliga teorier, nedtecknade Jean Perrault Gåsmors sagor.

Hur fantasifulla sagorna än är, fyller de en symbolisk funktion. De skulle berätta om hur världen var beskaffad. Om en poetisk tolkning tillåts: "I lögnen döljer sig en djupare sanning"

Bruno Bettelheim beskriver ur ett psykoanalytiskt perspektiv i boken Sagans förtrollade värld hur barn tilltalas av sagans form och dess förlösande kraft. Han utgår ifrån de klassiska folksagorna, som ofta vill berätta något sedelärande. Folksagorna har rötter i en lång berättartradition och har utvecklats och förändrats över tid och genom geografisk förflyttning. När samhällen förändras, förändras även sagorna. (I vissa fall har dock sagorna fixerats - i exempelvis Disneys versioner).

Jag har funderat kring varningssagan Rödluvan. Vi känner alla till historien om hur en oskyldig och naiv flicka låter sig luras av den glupska vargen, och blir uppäten tillsammans med mormodern.

 I Gåsmors sagor (1697) kan man läsa följande sensmoral:

Av detta kan man lära de unga,
Särskilt av kvinnokön
Den som är skapad fin och skön,
Gör mycket orätt i att lyss till var mans tunga
Och att det ej är underligt,
Att vargen slukar dem kvickt.
Jag säger varg, ity att vargar
Är inte alla av ett kött:
En sort är hövisk, talar sött
Och varken tjuter eller sargar
Men har ett sätt som ej förargar
Att sjunga den förföljas lov
In i den skönas hus och hennes sängalkov.
Av vargar är han värst och alla känner vådan
Av unga flickors möte med en sådan (sv. Övers. 1955)

Jack Zipes skriver följande i boken Saga och samhälle:

Medan det inte finns något tvivel om att Perrault var noga med att inte såra överklassens smak, är det diskutabelt om han verkligen behöll de folkliga kvaliteterna, för han förvanskade totalt varningssagans perspektiv och innebörd.

Det handlar i Perraults nedtecknade version om att det är unga flickor som bär ansvaret. Det vill säga, att det är flickor som måste akta sig för faran. Detta är ett resonemang som vi är alltför väl bekanta med, ännu i vår tid. Berättelsen om Rödluvan hade en annan funktion och betydelse innan Perrault skrev ned den. Zipes förklarar att den tidigare folkliga versionen handlade om hur unga flickor kom att ersätta mormödrar i fråga om arbetskraft, den tidigare versionen beskrev ett slags generationsskifte. Det var i denna version aldrig frågan om att skuldbelägga flickor. Istället skulle de visa sig dugliga att överta arbetsbördan från mormodern genom ett rituellt mönster. I tidigare versioner handlar det snarare om flickans styrka, än hennes svaghet. Intressant nog skriver Zipes att flickan möter en varulv (en människa som kan förvandlas till varg) och att det är flickan som äter av mormoderns kött och dricker hennes blod.

Denna folkliga saga ger uttryck för en slags förståelse mellan människa och natur. Den gräns vi människor sätter upp mellan civilisation och det vilda är ibland något vi överträder, då den inte är absolut.

Jessie Willcox Smith 1911

Är vargen fortfarande en gångbar sagogestalt för fara?
Vargen i barnlitteratur är en intressant gestalt. Den är en lekande djävul som är listig, stark, världsvan och belevad. Samtidigt är den svekfull och omättlig.

Så hur väl fungerar denna klassiska saga i en tid då vi har förlorat vår syn på världen som god? Hur ska vi tolka denna saga nu när vi vuxna motvilligt har antagit "förövarens blick"? Kan sagan utvecklas för att lära barn att akta sig för den illistiga vargen, men inte känna skuld och skam?

Är det en omöjlig ekvation att lära barn att inte misstro främlingar, men undvika att bli offer för förövaren? Främling eller ej. Vi vill ju skydda våra barn, men inte skada deras förmåga till tillit andra människor. För det får inte bli som med Peter och vargen...

Relationsskapande i förskolan - #49

Livet är fullt av möten. Ofta är de flyktiga: En fråga till någon i mataffären. Ett par ord till någon på bussen. Andra möten utvecklas till relationer. Det kan handla om ytliga bekantskaper eller djupare, mer personliga, relationer. Vissa relationer förändras över tid. 

Idag hade jag ett givande samtal med @annklarsson över Twitter kring relationsskapande i förskolan. Många barn går i förskola från ett till fem års ålder. I förskolan finns alltså goda möjligheter till varaktiga och djupa relationer. Men hur tar vi tillvara på dessa möjligheter? Hur medvetet arbetar vi med relationer? Och hur hänger det samman med vårt uppdrag?

Förskolans läroplan (och därför vårt uppdrag) utgår från ett socio-kulturellt perspektiv. Det vill säga, utgångspunkten är att lärande sker i sociala sammanhang. Goda relationer är alltså grunden till allt vi gör i förskolan och det är därför viktigt för oss att förhålla oss till i såväl omsorgsuppdraget, som i lärandeuppdraget.

I mitt och Anns samtal berörde vi Vygyotskij. I kväll tog jag därför fram och bläddrade lite i Leif Strandbergs bok Vygotskij i praktiken. Strandberg skriver (2006 , s. 48-49)  att Vygyotskij menar just detta: att social utveckling och intellektuell utveckling är dialektiskt förenade - de går inte att skilja åt. Språket har stor betydelse i detta sammanhang. Till att börja med socialt och kommunikativt. Men också för att kunna föra inre, intellektuella samtal med sig själv.

An interpersonal process is transformed into an intrapersonal one. Every function in the child's cultural development appears twice: first on the social level and later, on the individual level; first between people (interpsychological), and then inside the child (intrapsychological)

/Vygotskij 1978

 Om barngrupperna i förskolan blir för stora tänker jag att det blir svårt att fördjupa och stärka relationerna. Jag tänker mig att det kan bli allt för många personer för barnen att förhålla sig till.

Vi pratar ofta om samspel i förskolan. Med all rätt. Men vi bör reflektera över relationernas betydelse för samspelets kvalitet. Goda relationer tänker jag ger trygghet, och trygga barn blir lärande barn.

Häxor i barnfilm - #48

Idag blir det lite filmtips: barnfilmer med häxor!

Jag börjar förstås med Disneys första långfilm, Snövit och de sju dvärgarna, från 1937. Den välkända sagan har blivit närmast ikonisk i Disneys version. Häxan i denna film är den vackra och grymma styvmodern, konungens nya gemål. Hon blir svartsjuk på den unga Snövit som jagas ut i skogen då drottningen får veta av sin magiska spegel att hon inte längre är den vackraste i landet. Särskilt intressant är den sekvens då häx-drottningen lyckas lura den godtrogna Snövit att äta ett förgiftat äpple. Jag kommer att tänka på den bibliska scenen där Eva bjuder Adam att äta av kunskapens äpple.

En annan klassisk folksaga som Disney har förevigat som animerad film är Törnrosa, från 1959. Den onda häxan, Maleficent,  blir inte bjuden till prinsessan Auroras dop. Maleficent är en av tretton feer i riket.  Den onda fen, eller häxan, blir arg och lägger en förbannelse över Aurora - eller Törnrosa som hon senare kallas - vilken innebär att hon ska dö på sin sextonde födelsedag. De andra feerna kan inte häva förbannelsen, men de kan mildra den. Istället för att dö, ska Törnrosa falla i sömn, och sova i hundra år.

Jag vill även passa på att nämna en tredje Disneyfilm. Nämligen Svärdet i stenen, som kom 1963. I denna film dyker den elaka trollpackan Madam Mim upp och utmanar trollkarlen Merlin i en magisk duell.

Den japanska filmskaparen Hayao Miyazaki har skapat en härlig film: Kikis expressbud, från 1989. Filmen är en charmig historia om en ung häxa som ger sig ut i en stor värld för att upptäcka sina krafter. Väl värt att nämna är att Miyazaki har inspirerats av både Stockholm och Visby när han skapade stadenb som Kiki verkar i. I denna film är häxan för ovanlighetens skull inte bara huvudperson, hon är också god.

En annan japansk anime-häxa är Yubaba i Spirited away från 2001. Denna häxa är ägare av ett märkligt badhus för andeväsen och gudar. Denna prisbelönta film är troligen en av Miyazakis mest kända filmer. Det finns en ödeshäxa i Det levande slottet. Denne förtrollar huvudpersonen Sophie att bli betydligt äldre.

Den franska filmen Kirikou och den elaka häxan av Michel Ocelot är även den flerfaldigt prisbelönad. Det är en berättelse som utspelar sig i en afrikansk by där de flesta av männen har blivit slukade av häxan Karaba, men det finns en förklaring till varför hon är ond. 

De filmer jag nu nämnt är animerade. När det gäller spelfilmer (eller som barn inte sällan säger: otecknat),  så finns det såklart massor av häxor. Ett exempel är Harry Potter-sviten. I Harry Potter är "häxa" kvinnornas motsvarighet till "trollkarl". Den vetgirige häxan Herimone behärskar alltifrån praktiska laga-glasögon-formler till avancerade brygder som gör att någon kan ändra skepnad. I Harry Potter finns både goda och onda häxor.

Den mäktiga och iskalla häxan i Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet får jag inte glömma. I filmatiseringen från 2005 gör skådespelerskan Tilda Swinton en lysande tolkning. Häxan kallas "den vita drottningen", och går även under namnet Jadis. Hon har förtrollat hela Narnia, så att det är evig vinter, men aldrig jul.

Utifrån dessa små nedslag i filmhistorien, så är det helt klart är att häxorna har stor plats i barn- och ungdomsfilmer. Det är något med dem som fascinerar oss - kanske rent av förhäxar...

Att tänka nytt - #47

Vi är inne i uppstarten av ett förändringsarbete kring innemiljön på min arbetsplats. Det finns så fantastiskt många aspekter att ta hänsyn till innan man överhuvudtaget kommer till någon form av praktiskt arbete.

Sinnlighet. Kreativitet. Valmöjligheter.
Miljön måste vara praktisk. Och säker.

Det måste förstås också finnas möjlighet för barnen att vara delaktiga i utformandet av miljön, både
direkt och indirekt. Miljön måste vara föränderlig. Helst med ganska enkla medel.

Förskolan är styrd av en mängd föreställningar och normer. Vad händer om vi tänker i nya banor och utmanar de gamla sätten att tänka om förskolans utformning?  Vad är det vi ska behålla och var ska vi tänka nytt?

 

Det kulturella, estetiska och politiska barnet - #46

Barn kan beskrivas på många olika sätt: alltifrån små vildar till kompetenta individer. Jag vill hävda att barn, liksom vuxna, är kulturella, estetiska och politiska varelser.

Ingen kan vara icke-kulturell. Men frågan är på vilket sätt en är kulturell. Med kulturell menar jag här utifrån en antropologisk aspekt. Varje barn är ju fött någonstans och någon gång. Det innebär som regel att hen redan från början får en nationell tillhörighet, ett eller flera språk och en rad andra typiska traditioner knutna till barnets härkomst.

Därtill kan ett barn aldrig i sin fysiska uppenbarelse göra sig fri från sin hudfärg, sitt kön eller sin klass.

Barn är också estetiska varelser. Ordet estetisk ger för många troligen associationer till konst.

Lika mycket som jag gillar idén som presenteras på bilden här ovan, så finner jag den på sätt och viss bedräglig. Den vuxne är normen, och utifrån denna förminskas både barnet och konstnären – de som inte är allvarliga eller ansvarsfulla. Som vuxen har man lämnat barndom och "konstnärskapet" bakom sig.

När jag beskriver barn som estetiska menar jag att de är sinnliga. Kanske kan man rentav säga att barn är mer naturligt sinnliga än vuxna, då de i högre grad använder kroppen mer spontant. De har ofta ett rikare kroppsspråk och uttrycker sig med ett bredare register. "De är mindre subtila", kanske någon skulle kontra med.

Särskilt yngre barn visar inte sällan att de har ett behov av att uttrycka sig. Lägg därtill förmågan att ta intryck. Vi talar gärna om hur lätt barn har för att lära, eller hur de lägger märke till små detaljer. Ett sår kan aldrig bli så litet, närmast osynligt, att barn inte ser det.

Barn frågar med händerna, och tänker med fötterna. Vuxna vill ofta tänka tyst och stilla innan de handlar, och är mer reserverade i sitt rörelsemönster än vad barn är.

Vad innebär det då att barn är politiska varelser? När man talar om politik är det omöjligt att inte tänka på makt och maktförhållanden. Barn har som regel mycket lite makt. Hur mycket de än får lära sig om demokratiska världen har de ytterst lite att säga till om, ens om frågor som rör dem direkt.

Barn lyder under lagen och har skyldigheter och rättigheter, liksom alla samhällsmedborgare. Fast rättigheterna står inte i proportion till deras skyldigheter. De blir först myndiga vid 18 års ålder, och upphör därmed att definieras som barn enligt barnrättskonventionen. Men de är straffskyldiga från 15 årsåldern. De har skolplikt och väljer inte att gå i förskola, det är beslut som tagits av vuxna. Att få möjlighet att påverka samhället får barnen först genom sin rösträtt.

Barn har dock större politisk medvetenhet än vad vi vuxna kanske vill tillskriva dem. Främst för att de sällan använder samma termer som oss vuxna. Men det finns gott om exempel på barn som engagerar sig politiskt: skolungdomar protesterar mot att SD besöker deras skola, barn i åk 3 ordnar disco för lågstadiet för att samla in pengar till barnen i Syrien, med mera.

Det visar på engagemang. De vill vara involverade och göra skillnad. De skapar förståelse om världen utifrån sina erfarenheter, vilket inkluderar det som vuxna delar med sig i form av nyheter och fakta.

Även om barn i förskoleåldern sällan gör avancerade konsekvensanalyser så betyder inte det att de är utan framtidsdrömmar och idéer om hur världen är beskaffad. Barns politiska okunskap grundar sig troligen i att vuxna ser barn som sårbara, och tror att politik är ett olämpligt ämne.

Jag ska inte gå så långt som att hävda att varje barn som trotsar gör det utifrån en politisk agenda. Däremot så är barnet en politisk varelse. Utifrån att varje barn är en kulturell varelse, är hen också politisk. Dennes kön, läggning, hud och klass är politiskt laddat. Det är därför också viktigt att låta barn få uttrycka sig i en demokrati. Så oavsett barnets förmåga att uttrycka sig kulturellt, estetiskt eller politiskt så har hen rätten att uttrycka sig. Barns uttryck har kanske inte främst en politisk intention, men rätten att få uttrycka sig är politisk.

Avfärda inte barn på grund av deras ålder och därmed underförstådda mognad. Barn blir respektfulla och demokratiska om de med möts med respekt och blir involverade i beslut som rör dem.

Läs om normer! - #45

Jag lovade igår att ge tips på några böcker som rör normer. Här nedan följer några exempel - framförallt med utgångspunkten genus. Jag har här valt att tipsa om svenska böcker, som direkt har att göra med skola, förskola, barn och unga. Självklart finns det mängder av andra både bra, och relevanta böcker att tipsa om.

Mitt första tips är boken Skola i normer (2008). Den är inte bara intressant för dem som arbetar i skolan, utan för alla som vill reflektera över normer och normalitet i arbetet med barn och unga. Trots att jag anser mig vara en ganska öppen person, så gjorde jag tankevurpor redan under inledningskapitlet I boken resoneras exempelvis kring normer kopplat till makt.

Hur möjliggörs föreställningar om det självklara och normala? [...] När något skiljs ut som normalt och självklart på något annats bekostnad är det en makthandling. Vissa ges positioner av makt, medan andra berövas möjligheter över sig själva och andra  (s. 31)

Bokens redaktörer,  Lena Martinsson och Eva Reimers, är professorer i genusvetenskap respektive i pedagogiskt arbete.

Bild lånad från gleerups.se

Christian Eidevald har skrivit Anna bråkar!: att göra jämställdhet i förskolan (2011). I första halvan av boken beskriver han teorier om genus och kön. Vidare använder han många praktiska exempel från sin forskning, för att visa på  komplexitet i jämställdhetsarbetet, analysera desamma och visa på alternativa sätt att tänka och agera.

Bild lånad från liber.se

En rosa pedagogik - jämställdhetspedagogiska utmaningar (2011)  är en antologi i vilken bland annat Christian Eidevald och genusforskaren Klara Dolk skrivit. Bland många andra.. Redaktörer är Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Boden och Kajsa Ohrlander. Utifrån olika teoretiska och praktiska perspektiv skriver författarna om jämställdshetsarbete i förskolan. I kapitlen görs återblickar, samtidigt som tankar presenteras kring hur jämställdshetsatarbete kan utvecklas och utmanas framåt. 

Bild lånad från liber.se

Klara Dolk har nyligen kommit med en bok som heter Bångstyriga barn (2013). Den bygger på Dolks avhandling där hon studerar maktrelationer mellan vuxna och barn i förskolan.

Hur skulle ett jämställdhetsarbete kunna se ut som inte enbart utmanar normer om "kön" utan också normer om "barn" och "vuxna"? (Baksidetext)

 Jag har inte hunnit läsa den, men är mycket nyfiken på den. Här kan du läsa mer om den. 

Bild lånad från ordfrontforlag.se

Några andra tips

Likabehandling i förskola och skola (2012) - Kajsa Svaleryd och Moa Hjertson

Rosa - den farliga färgen (2011) -Fanny Ambjörnsson

Kom igen gubbar!: Om pojkfotboll och maskuliniteter (2003) - Jesper Fundberg

Kan Batman vara rosa?: Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en förskola (2010)  - Anette Hellman

Olika möjligheter eller samma möjligheter? Om normkritik i förskolan - #44

Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller (LpFö 1998/2010)

Vad menas egentligen med "traditionella könsmönster och könsroller"? Hur är det tänkt att dessa ska motverkas? Tolkningsmöjligheterna kring vad det egentligen är som ingår i vårt uppdrag i förskolan, är många.

Varje förskola väljer själv hur uppdraget ska genomföras i praktiken. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt krävs samsyn. Det krävs att vi som arbetar i förskolan blir medvetna om, och synliggör hur vi har det idag, och hur vi vill ha det. Det krävs också att vi diskuterar och funderar kring hur vi ska kunna nå dit.

Sedan i slutet av 1990-talet har man i förskolan använt begreppet genuspedagogik, och arbetat för att öka jämställdheten mellan pojkar och flickor. Från början handlade genusarbetet framförallt om så kallad kompensatorisk pedagogik. Man kunde till exempel uppmuntra flickor att "ta för sig mer", medan pojkarna uppmuntrades att vara hjälpsamma och samarbeta. Den kompensatoriska pedagogiken utgick ifrån stereotypa sätt att se på pojkar och flickor (fastän det kanske inte alltid såg ut så i praktiken). Den gick ut på att det var barnen som skulle förändras. Försiktiga barn skulle bli mer utåtriktade och vice versa.  

Ett annat sätt att se på genus är genom så kallad toleranspedagogik. Denna ide bygger på tolerans och acceptans av det som är avvikande. Toleranspedagogiken utgår ofta från en heteronormativitet, och förutsätter att "den andre", den som inte tillhör normen, finns någon annanstans än där man själv befinner sig.  

Idag pratar man snarare om normkritisk pedagogik eller normkritiskt förhållningssätt. Man kan också som förskolläraren och doktorn i pedagogik,  Klara Dolk, tala om en komplicerande genuspedagogik. Detta förhållningssätt handlar om att se könskonstruktioner som komplexa och ständigt pågående processer. Det handlar om att vara medveten om att vi ständigt påverkas av en mängd normer.

Med hjälp av detta förhållningssätt riktar vi blicken mot oss själva och mot de normer som påverkar oss som pedagoger. Förhållningssättet hjälper oss att se hur våra val påverkar andra människors möjligheter. Utifrån ett normkritiskt förhållningssätt handlar det inte bara om att förhålla sig till kategorin kön - det är också viktigt att se på hur andra maktordningar samverkar och påverkar hur vi ser på olika situationer beroende på vem som deltar och vilka kategorier hen tillhör (exempelvis ålder, klass, sexualitet etc.). Alla flickor är inte lika. Alla pojkar är inte lika. Ett sådant perspektiv kallas intersektionellt.

Christian Eidevald, förskollärare och forskare i barn- och ungdomsvetenskap, menar apropå detta att vi behöver fundera över om vi anser att flickor och pojkar ska ges olika möjligheter utifrån att de är olika, eller om vi ska ge flickor och pojkar samma möjligheter, eller om enskilda individer ska ges olika möjligheter, utifrån att de just är olika individer?

Bild: Lotta Sjöberg, lånad från www.lararnasnyheter.se

 Den stora utmaningen är att låta varje person få forma sitt liv som hen vill, oavsett om det handlar om traditionella sätt eller alternativa sätt att vara (utifrån de föreställningar vi har om flickor och pojkar). Vi måste våga ifrågasätta kategorier, ord som vi säger av gammal vana, och våra egna värderingar.

Om vi som pedagoger försköker att skapa möjligheter för barn att uttrycka och positioner sig själva på olika sätt - oavsett om barnet är en "hon" eller en "han" eller bestämmer sig för att vara något annat - finns det potential för att utmana normer och skapa nya möjligheter (Klara Dolk)

Normer är konstruerade. Alla är med och skapar och utmanar dem. I och med att de är skapade, kan de också förändras. Men det kan ta tid....

Imorgon kommer lite tips på litteratur som rör normkritiska förhållningssätt.

Filmjölk och afrikansk dans - #43

Vad menar vi egentligen när vi talar om kultur? Jag tänker att vi lite slentrianmässigt tror oss förstå begreppet kultur. Men i bland kan det bli förvirrande, eftersom begreppet innefattar flera olika aspekter. Om vi ständigt talar om kultur i allmänna ordalag är det inte särskilt märkligt att människor kan uppfatta kultur vara flummigt.

Jag tycker att kultur är viktigt. När jag talar om kultur syftar jag oftast på begreppet ur den estetiska betydelsen. Det är den vanligaste förståelsen av begreppet hos människor i allmänhet. Tänk bara på kulturnyheter, kultursidor och kulturarbetare. Underförstått handlar det i första hand om de klassiska konstarterna. Vi kopplar konst till olika former av bildskapande, teater, musik och dans.

Kultur kan även förstås i relation till grupper av personer eller folk. Vi kan tala om olika kulturer eller skilda kulturella bakgrunder. Kultur får då betydelsen av att se på hur folk lever och verkar. "Varför gör de som de gör?" Det innebär således att kultur också kan förstås ur en antropologisk aspekt. Men det behöver inte röra sig exklusivt om etnicitet. Det kan också handla om språk, sedvänjor och traditioner. "Varför dansar människor runt granen på julen och runt stången på midsommar?"

Jag är fascinerad av fenomenet med subkulturer. Alltså undergrupperingar inom ett samhälle, där personer söker sig till varandra för att dela erfarenheter, värderingar eller visioner och missioner. Kanske handlar det om ett gemensamt musikintresse i grunden, som utvecklas till ett intresse för en klädstil och skapar normer särpräglade för gruppen. Medievetaren Jostein Gripsrud definierar kultur som ett gemensamt kodsystem, att man kommunicerar med samma medel och uttryck.

I denna betydelse ställs kulturer mot andra kulturer. Under min tonårstid fanns till exempel det klassiska exemplet med "syntare mot hårdrockare".

Oavsett om man talar om bakteriekulturer i filmjölk eller konstnärliga uttryck i afrikansk dans så har ordet kultur sitt ursprung i ordet odling. Jag tänker att det är fruktsamt att återvända till detta ursprungliga, istället för att - som vi ofta gör - ställa kultur mot natur. Det gäller i synnerhet när vi tänker kultur som kopplat till samhällen. Att odla tänker jag betyder att förädla naturen (såväl den inre som den yttre). Det handlar om en progressiv rörelse där vi vill förstå och förbättra oss själva som individer, såväl som folk i en gemensamhet.

Kultur kan verka motsägelsefullt om man å ena sidan tänker att kultur är en rörelse framåt, inte minst i konsten, men även inom samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan kultur handla om ett arv, ett kulturarv, det vill säga ett bevarande av ting, platser och värderingar, och således en rörelse bakåt. Utifrån denna paradox definierar vi oss själva som människor. Vi behöver förståelse för och en känsla av varifrån vi kommer. Vi  behöver se vår plats i historien. Samtidigt är det något vi rör oss ifrån.

Kanske det är därför jag är så förtjust i Johan Fornäs (professor i Medie- och kommunikationsvetenskap) definition av kultur som "meningsskapande praktiker", där de estetiska och antropologiska aspekterna sammanförs.

Barnkultur är ett tvärvetenskapligt ämne, som inbegriper kulturbegreppet i en oerhört vid bemärkelse. Jag menar att det är därför som vi bör intressera oss för barns kulturella intryck och uttryck. Barnsyn handlar i förlängningen om människosyn i stort, oavsett om vi har ett särskilt intresse för barn eller ej.

 Jag kan med fördel rekommendera både Jostein Gripsruds bok Mediekultur och mediesamhälle och Johan Fornäs bok Kultur.  

Något om relationer - #42

relation
Relation, förhållande (mellan två [eller flera] företeelser; känslomässigt förhållande (mellan två eller flera personer). / NationaIencyklopedin.

Vi människor är inte.  Vi blir gång på gång. I relation med andra. I relation till andra.

Vilka berättelser om oss själva vi vill dela med oss av varierar beroende på vem som lyssnar. Hur berättelserna tas emot och hur de tolkas beror på vilka erfarenheter lyssnaren har.

Relationer påverkar bilden vi har av oss själva. Det påverkar bilden vi skapar oss om andra.

Vissa relationer är flyktiga medan andra är värda att vårdas. 

Barns tankar och pedagogers tolkningar - #41

Vem bestämmer vad som är barns bästa? Vem har rätt att tolka barns uttryck och tankar? Och vad är det vi tänker att barn borde göra och lära i förskolan?

Det finns mycket att förhålla sig till, och fundera över för den som arbetar med barn. Det knepiga är att det inte finns några rätta svar, universella lösningar eller generella sätt att tänka kring vad som är bäst för dem.

De basala behoven måste förstås tillgodoses: barn måste få känna sig trygga, de måste få äta och sova, och de måste få möjlighet att kunna gå på toaletten eller få en ny blöja.

Men sedan då?
Förskolan har ett dubbelt uppdrag, som omfattar såväl omsorg som lärande. Hur får vi fatt på barnens tankar, även om de inte kan uttrycka sig verbalt? Hur vet vi att barnen  är intressade av det vi erbjuder dem? Hur kan barn få möjligheter att delta i att forma verksamheten? 

Hur mycket barn i realiteten tillåts påverka förskoleverksamhetens innehåll tror jag varierar stort. Det finns olika metoder att fånga barns tankar, exempelvis genom dokumentation, observationer eller barnintervjuer. I många fall krävs det att vi vuxna tolkar barnens intentioner. Och det kommer vi kanske inte ifrån. Men jag tänker att vi som arbetar med barnen måste förstå att det handlar om just tolkningar.

Hur vi ser på barns delaktighet, vad vi tolkar vara barns bästa och hur vi ser på barns utveckling och lärande handlar om vilken barnsyn vi har. Barnsynen utgår ifrån normer i samhället av olika slag. Jag tänker att vi hela tiden måste ha en kritisk hållning till normerna som påverkar oss, för att förstå varför vi gör olika val, och varför vi har det förhållningssätt och den barnsyn vi har.

Generation interface - #40

Äntligen kan jag stolt meddela att min kandidatuppsats Generation interface: En hermeneutisk komparativ studie av ABC-appar nu finns tillgänglig på Diva-portal (Länk här).

För att ger er en hint om vad uppsatsen handlar om  citerar jag Catharina Hällström som var min examinator på CBK (Centrum för barnkulturforskning) "Mikael Anderssons examensarbete uppvisar en genomtänkt problemställning som på ett intressant och mycket självständigt sätt relaterar till en barnkulturell kontext; i uppsatsen en närläsning av tre ABC-appar för barn mellan 2-6 år. Det estetiska begreppet smak spelar en central roll som utgångspunkt i studien".

Ett smakprov ur uppsatsen:

Inledning

I det senmoderna samhälle vi lever i idag är vi omringade av texter, bilder och inte minst digitala medier som vill kommunicera med oss, i stort sett konstant. Jag tror därför att det idag finns en allmän längtan efter att skapa meningsfullhet kring denna massiva produktion. Ur ett pedagogiskt perspektiv skulle vi kunna tala om de nödvändiga färdigheter vi behöver för att kunna fungera i ett digitaliserat mediesamhälle. Ur ett estetiskt perspektiv menar jag att det föreligger ett behov av att förstå varför våra upplevelser skiljer sig åt.

    Den digitala miljön tillhör barns livsstil idag, då de är så kallade digitala urinnevånare. Begreppet syftar på att barn föds i en tid då digitala medier redan är etablerade i samhället, och därför är självklara för barnen. Uppsatsens titel, Generation interface, är ursprungligen ett begrepp hämtat från boken Digital kulturformidling - børn og forskere har ordet (red. Hansen & Hansen 2007). Universitetslektor Søren Pold menar att det finns en annan typ av förväntningar på bilder och inte minst att digitalt framställda bilder kan vara något mer än bara bilder (Kulturarvsstyrelsen 2007, sid. 18). Digitala bilder kan inte sällan vara länkar till andra sidor, bilder och texter. Dessa erfarenheter av digitala bilder skapar en förförståelse och förväntningar på pekskärmar.

   Intresset för appar har visat sig enormt. Det har blivit en miljarddollarindustri med barn som målgrupp (Shuler 2012, sid. 6). Med denna uppsats bidrar jag till den i dag starkt begränsade forskningen om appar. Tidigare studier har främst syftat till att undersöka själva mediet och dess pedagogiska potential.  

Tankar om pedagogisk dokumentation - #39

För att utvecklas som pedagog krävs ständig reflektion över det egna yrkesutövandet. "Vad sa jag och hur agerade jag i samspelet med barnen? Varför blev det som det blev? Vilka var förutsättningarna? Kunde jag sagt eller gjort på något annat sätt? Hur kan jag agera och tänka framåt?" . Och så vidare.

Mina personliga reflektioner rör sig just nu kring framförallt tre områden: Lärmiljö. Pedagogisk dokumentation. Värdegrundsarbete. Dessa är tre områden som har mycket gemensamt och så att säga förutsätter varandra. Utveckling inom något av områdena gör att de andra med största sannolikhet också stärks och utvecklas. Områden där det inte går att bli fullärd, eller slå sig till ro. Man måste hela tiden sträva efter att vara öppen och se nya möjligheter.

Jag har länge tyckt att pedagogisk dokumentation är lite knepigt att få till praktiskt på ett bra sätt. Samtidigt förstår jag i teorin vilket fantastiskt verktyg det måste vara om man får flyt på det.  Jag tänker därför att jag under en period ska fokusera på att hitta ett hållbart sätt för mig att arbeta med pedagogisk dokumentation.  Jag  tänker att det handlar mycket om organisation : "Är det möjligt att reflektera med 1-2-3 barn? Hur prioriterar vi? Förutsättningarna finns också i lärmiljön.

Har du goda erfarenheter av att arbeta med pedagogisk dokumentation i förskolan? Ge mig gärna ditt bästa tips!

En snaskig historia - #38

Idag är det måndag. Veckans första skol- eller förskoledag för de allra flesta barn. Vi har just lämnat helgen bakom oss. Några har troligen redan börjat nedräkningen till nästa helg: fredagsmys, lördagsgodis och kanske söndagsfika.

Historien bakom lördagsgodis är inte alls någon nyhet, men ändå värd att upprepa. På Vipeholm gjordes experiment på utvecklingsstörda på 50-talet. Det hela är ett etiskt dilemma, därför att exempelvis vare sig de intagna eller deras anhöriga informerades om experimentet. Några av patienternas tänder förstördes också helt. Men vad man kom fram till angående socker och munhälsa i detta experiment, har lett fram till en hel del av den kunskap vi har idag om hur karies påverkar våra tänder, det vill säga, man förstod att det inte var bra att äta sötsaker alltför ofta.

Men att fira ledighet har också ett symboliskt värde. Fenomenet fredagsmys handlar om att "helgen äntligen är här". Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka till den tid då man även arbetade halva lördagen.1966 övergick Sverige till femdagars arbetsvecka. Jag kan bara spekulera i vad som skulle hänt om vi införde en fyradagars arbetsvecka. Det skulle förmodligen leda till "torsdagsgott".

Sötsuget står mot en alltmer hälsomedvetenheten livsstil. Det kommer hela tiden rapporter om att socker förekommer ofta i livsmedel där vi inte förväntar oss detta. Samtidigt stressar vi från arbetet till hämtning av barn, och petar gärna i oss någon liten sötsak för att snabbt få lite energi eller rentav för att unna oss något gott. Samtidigt försöker vi tappert fostra barnen till att förstå vikten av att inte äta godis för ofta.

På Nordiska museet arbetar Jonas Engman som just nu forskar på fenomenet fredagsmys. Nordiska museet söker människor som vill berätta om hur just de firar fredagsmys. Vill du berätta? Länk här

Respektfulla möten i förskolan - # 37

I veckan som var hade jag förmånen att få vara observatör på en förskola. Syftet var att titta på pedagogernas förhållningssätt gentemot barnen. Pedagogerna på den aktuella förskolan hade verkligen ett respektfullt bemötande mot varje barn. De tog sig tid. Lyssnade. Resonerade.

För något år sedan uppmärksammades missförhållanden i bemötandet av barnen på en förskola i Nacka. Jag har läst rapporten kring det fallet. Den visar på ett extremt uselt förhållningssätt, att det har förekommit utfrysning av barn, föräldrar och kollegor, att rasistiska och förnedrande tillmälen har använts, plus en hel del annat.

Idag går fler barn än någonsin i förskola. Många tillbringar från ett års ålder stor del av dagen på förskolan. Förskolan är en social praktik. Möten - mellan barn och vuxna, barnen emellan, och mellan de vuxna - präglar den miljö vi befinner oss i. Samtidigt som antalet barn i förskolan är större än någonsin är bristen stor på utbildad personal. Vid sjukfrånvaro i personalen tvingas man ta in vikarier med skiftande kvalitet. Många har ett fint förhållningssätt, men långtifrån alla. Det finns förstås variationer bland ordinarie personal också, men i ett fast arbetslag finns ändå alltid möjligheter att arbeta med värdegrundsfrågor på lång sikt.

Min poäng är att arbetet i förskolan är komplext, med många relationer att ta hänsyn till. Yrket innebär att hela tiden fundera över sin egen värdegrund, utmana sina föreställningar om världen, vara öppen för förändring, anta ett interkulturellt förhållningssätt där andra människors erfarenheter blir tillgångar och så vidare. Respektfulla möten ger dessutom goda förutsättningar för lärande. En annan viktig del i förskolans uppdrag.

Konst, norm och skola - #36

Två personer som jag finner särskilt inspirerande är konstprofessor Anne Bamford (som vi tipsade om i gårdagens inlägg), författare till The Wow factor, från 2006, och sir Ken Robinson, som är författare till bland annat The Element, som kom 2009. Båda är enormt kunniga och roliga och inte minst har de intresserat sig för att förmedla vikten av de estetiska ämnena i skolan, och behovet av att vara kreativ.

Anne Bamford underströk vid ett tal på Musikaliska i Stockholm 2012 att vi människor måste våga ta risker. I ett TED talk beskrev sir Ken Robinson barn som mer naturliga chanstagare än vuxna. Han menar att de är inte lika rädda som oss att göra fel. Att vi blir mindre benägna att ta risker – det vill säga vara kreativa även om det kan gå åt pipsvängen – kan till stor del skyllas på skolan, menar Robinson. Det handlar som jag förstår det om hur vi lär oss, och om synen på kunskap som fix. 

Vad är poängen med att ha estetiska ämnen och att erbjuda barnen och eleverna möjligheter att vara kreativa? Robinson menar att kreativitet betyder att en ny och användbar uttryck eller idé kommer till stånd. Det måste vara kvalitet på de estetiska ämnena menar Bamford. Hon talar exempelvis om så kallade "art-rich schools". Enligt hennes studier visar dessa skolor på många goda effekter: till exempel att 20-åringar som har gått i "art-rich school" är "more likely to vote (20%)" (USA 2009). Om detta stämmer, så visar resultatet att estetisk verksamhet får betydelse för demokratin.

Här skulle jag vilja passa på att lägga till ett namn: Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap. Thavenius talar om "den modesta och den radikala estetiken". Begreppen handlar kort om att den konst som elever möter i skolan som regel är "säker" och så att säga håller sig inom ramarna. Den är modest och hanterar de klassiska konstarterna, dem som är beprövade och inte utmanande. Den radikala estetiken vill istället spränga gränser och utmana. Den radikala estetiken står för en typ av konst som kan provocera, men även stimulera, på ett sätt som inte den modesta estetiken kan. Att konst kan lära oss att se nya perspektiv och därmed tänka kritiskt, är inget nytt. Men tanken saknar alltför ofta genomslag i skolan.

I vilken utsträckning får elever möta konst som utmanar ordningen? I vilken mån är skolan demokratisk? Är det en meningsfull skola om vi inte nyttjar barns djärvhet och nyfikenhet? Hur väl utvecklas vi om vi lär oss frukta fel och misstag? Och är det så att skolan i sig, eller rättare sagt skolväsendet, inte vågar bli utmanat? Är skolan verkligen så ömtålig? 

 Läs till exempel om Carolina Falkholts konstverk här

Jag tror att svaret delvis ligger i det som jag kallar för den pedagogiska diskursen (som du kan läsa om här).

Den radikala estetiken handlar om barns rätt till intryck och uttryck. Det handlar om att ge barn och elever möjlighet att möta konst som stimulerar och utmanar, samt at erbjuda tillfällen att själva skapa nya perspektiv på livet. Eleverna bör få vara med och forma inte bara en meningsfull utbildning,  utan även bygga en starkare plattform för sin personliga utveckling.

Ska vi då tro att betyg hjälper elever att prestera bättre? Vad somliga menar är en sporre för lärande, tror jag istället skapar en olustig känsla av att ständig bli bedömd. Jag tror det skapar en känsla av att allt vi gör måste vi förhålla sig till ett facit med rätt och sant, och att det begränsar oss. Att vara kreativ kräver ett visst mod – att våga göra fel. Att vara kreativ innebär att inte känna sig hindrad av att andra ska bedöma våra verk och idéer vara icke dugliga.