Medieberoende? - #10

Har ni tänkt på hur vuxna pratar med varandra? De säger kanske: "Den är så bra att du kommer att bli beroende!" när de vill rekommendera en ny TV-serie, en app eller ett dataspel. Eller så säger de kanske med ett stort leende att: "Du kommer fastna". Men om det istället gäller barn, då tenderar vuxna att tro att beroendet är utvecklingshämmande eller direkt skadligt.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz – som inte sällan uttalar sig angående barn och "nya" medier – liknar medieberoende vid alkoholism. Men medieberoende har inte mycket gemensamt med alkoholism, som ett missbruk av ett skadligt preparat. Det är viktigt att se helheten och ifrågasätta: Vilka omständigheter omgärdar problemet? För vem är det egentligen ett problem? Vilka medier talar vi om? Och är det inte så att hela samhället är medieberoende?

Margareta Rönnberg, professor i filmvetenskap, menar att man måste förhålla sig realistiskt till statistik, och genomskåda kritikernas retorik. Rönnberg skriver följande i sin bok Nya medier - men samma gamla barnkultur? (2006)

 Att tillämpa medicinsk patologi eller psykiatriska diagnoser på kulturaktiviteter är dock minst sagt tveksamt

Visst söker vi kickar. Visst kan vi uppleva spänning i dataspel, äventyr i en bok eller till och med bli rusiga av en riktigt bra låt. Men steget därifrån till ett "missbruk" är långt

Barn blir inte förgiftade av medier. Dock kan det för en liten grupp bli stora negativa konsekvenser. Men detta fåtal får inte representera alla barn. Jag tänker inte blunda för att några har problem, men vi får inte blanda ihop det med de vardagskonflikter som ingår i föräldraskapet. Ett överdrivet användande av medier kan såklart vara problematiskt. Men för vuxna handlar det om att skilja på att "sätta gränser" eller att "begränsa" barn.

Barn fastnar -  i lek, i böcker och spel. Varför sluta med något som är kul? Men jag menar att det oftast handlar om att de inte är klara. För barn behöver tid, vilket vuxna inte alltid har. Däremot är det ett vuxet ansvar att sätta gränser.

När barn hamnar i den så kallade bokslukarålder och förlorar sig i böcker, då är det ingen som talar om (medie-)beroende. Debatten om böcker handlar snarare om vilken typ av bok. Där finns i stället diskussionen om fin- och fulkultur.

Dessutom menar kritiker som Lagercrantz att tid framför skärmar hämmar fantasin. Länk här. Jag menar att det istället är tvärtom: fantasi behöver material att fabulera utifrån, medier ger stoff till lek: medielek. Det kräver tolkningsförmåga, det vill säga fantasi. 

Varför ska inte barn ha rätt till avkoppling och finna nöje i appar, filmer och dataspel? Vi kan inte sätta barn på undantag och tro att de degenererar om de inte sysslar med pedagogisk verksamhet. (Dessutom finns det mycket som är utvecklande med dataspel och film, men det är en annan diskussion.)

För att avsluta går jag till en Metroartikel, som du kan läsa här:

                     

                                            Barnläkaren: Förhandla inte!

Lagercrantz får ursäkta - men vad är det för nonsens? Förhandling kan vara mycket fruktsamt, för det innebär att en förälder tar intresse i sitt barns kultur. Det är varje förälder skyldighet att i någon mån engagera sig i sin barns egna intressen. Delaktighet är en av de viktigaste nycklarna i barns utveckling.