Att barn inte når upp till önskade resultat i skolan är inte ett symtom på att skolan har en obestämd diagnos. Jag tror snarare att en otillräcklig skola är ett symtom på en skolpolitik som bör diagnostiseras.
Jag vill beskriva något som jag kallar för den pedagogiska
diskursen. Det är ett sätt att se på barndom. En barnsyn, och ett förhållningssätt
till barn. En diskurs kan förenklat förklaras som en världssyn och handlar om åsikter
som bygger på föreställningar om vad som är rätt och sant. Genom en diskursanalys
vill man förstå vad som egentligen sägs, tas för givet eller vad som undviks
att sägas.
Den pedagogiska diskursen handlar om att all verksamhet där
barn medverkar måste legitimeras som nyttig. Nyttan går först och beskrivs
utifrån ett maktperspektiv. I den pedagogiska diskursen är utbildning det
nyttigaste av allt. I diskursen finns tankar om att barn blir sårbara i
framtiden om de inte har en vettig utbildning.
Jag menar att detta synsätt inte är konstigt, med tanke på
hur vi idag inte sällan beskriver det nya klassamhället utifrån kunskap, uppdelat
mellan hög- och lågutbildade.
Den pedagogiska diskursen riskerar dock att överskugga,
såväl som övertrumfa, barnens estetiska erfarenheter. Det vill säga, att deras
egna kulturella uttryck och intryck förminskas eller förbises.
Jag kan föreställa mig att elever blir skoltrötta, om de
inte blir involverade i sin egen utbildning, eller när deras intressen
behandlas med nedlåtande blickar. När den pedagogiska diskursen är aktiv
riskerar den att begränsa barnens inflytande och det tror jag påverkar inte
bara motivationen, utan även resultaten i skolan.
Kunskap är makt och jag argumenterar inte mot utbildning i
sig. Det jag här vill påvisa är ett maktförhållande som objektifierar barnen.
Borde inte barn vara subjekt för sin egen utbildning? Den pedagogiska diskursen
är inte ond, tvärtom vill den gott. Men frågan är hur dess agenda
formuleras och utageras. Varför utbildar vi våra barn?
Beslutsfattare har makt att göra mycket bra för barns
utbildning, men när de talar om ett barnperspektiv så menar de vad de
anser vara barns bästa. Detta är en retorik som syftar till att tolka barn som
behövande. Beslutsfattarna tar då inte hänsyn till barnens egna perspektiv.
Blir utbildningen adekvat då?
Det riskerar att bli en kamp som kan liknas vid Don Quijotes
strid mot väderkvarnarna. Har beslutsfattare verkligen kompetens att väga in barns
egen kultur i ekvationen? Jämför bara utspelet kring att vi bör begränsa
dataspelande, det förväntades försvaga skolresultaten.
Missförstå mig inte. De allra flesta lärare och pedagoger
ser och hör sina elever, och gör ett fantastisk arbete. Jag antar däremot att det
blir svårare när direktiven uppifrån inte tar hänsyn till barnens perspektiv. Eleverna
ska förstås inte skriva läroplanerna, men utbildningen måste upplevas som
meningsfull.
Jag välkomnar #skolvåren som ett forum för utbyten av idéer och en vilja att förbättra skolan, där
tidigare praktiker och föreställningar om pedagogik konstruktivt utmanas.
Detta inlägg kan också läsas som ett gästinlägg i skolvårens blogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar