Att bli upptäckt är stort. Att upptäcka är större! - #23

Att bli sedda är viktigt för oss, eftersom vi är sociala varelser. Att vi söker bekräftelse är väl därför inte särskilt märkligt. Att bli upptäckt tycker många är spännande. Det är ett bekräftande eller ett erkännande av en bedrift.

"Att bli upptäckt" och "att upptäcka" ska förstås inte ställas emot varandra. Det handlar snarare om en barnsyn där vi vuxna ser barnen som upptäckare.

Barn måste själva få uppleva och utforska. Vi talar ofta om att bevara barns naturliga nyfikenhet. Då krävs det att vi också ser dem och försöker att se vad de ser på. Alltså: vi måste utifrån vårt vuxna barnperspektiv sträva efter att sympatisera med barnets perspektiv.

Att inta barnens perspektiv bör ske både bildligt och bokstavligen: Sätt dig ner på marken eller lägg dig på golvet.
Men tro aldrig att det handlar om att sänka sin nivå. Att finnas på barnens nivå innebär snarare att höja sig över sin egen. Det betyder bland annat att vi erkänner att vi har olika kunskapshorisonter. Som vuxen har man som regel mer erfarenheter av världen än barnen. Det fina är att vi, oavsett ålder, kan dela upplevelser och kulturella referenser – även om vi troligen tolkar dem på olika sätt.

En del verkar tycka att barn i dag serveras "färdigfantiserade" upplevelser. Jag antar att man då i många fall syftar på så kallad skräpkultur. Men att film, TV och dataspel med sitt rika innehåll inte skulle ge utrymme för barns eget fantiserande är ren brist på förståelse för barnkulturen. Genom medierna och utifrån andra upplevelser och erfarenheter erbjuds barn stoff till lek. Det torde kräva visst mått av fantasi för att tolka alla dessa intryck. Det är en process som kräver tidigare erfarenheter och kunskaper. Inom hermeneutiken brukar man resonera: "Man måste ha förstått något, för att förstå något nytt".

Talar vi exempelvis om konstupplevelser, kan vi med fördel förbereda barnet och ge hen en viss förförståelse. Vi kan erbjuda kunskap om verkets upphov, eller berätta något intressant om konstnären. Men mötet med själva verket bör ske utan fördomar. Det viktiga är att lyssna på barnet innan vi ger vårt omdöme, så att vi inte lägger orden i barnens mun och ger dem "färdiga tankar" i huvudet.

I samtalet efter ett möte med ett konstverk finns många möjligheter till spännande diskussioner. Om barnet självt har fått upptäcka verket, kan hen också själv erövra en förståelse. Den tolkningen och förståelsen kan i samtal bekräftas eller förhandlas om, för att barnet ska få möjlighet att förstå att det finns flera perspektiv. Även den vuxne har goda chanser att finna nya perspektiv tillsammans med barnet. Risken som jag ser det är om vi talar om för barn vad de bör förvänta sig att se och uppleva. Då blir deras upplevelse styrd och ensidig.

Se förväntningen – dela förväntningen. Se upptäckten ­– dela upptäckten!