I morse lyssnade jag på Morgonpasset i P3, vilka hade Tiffany Kronlöf som dagens gäst. Om jag inte missminner mig nämnde hon ordet Disneydöden. Jag reagerade direkt, för jag har funderat en del på det där med hur skurkarna dör i Disneyfilmer
Disneydöden är för det första oblodig. Men det som gör det
intressant är detta ständigt återkommande fenomen att skurkarna möter sitt slut
genom att falla. De faller inte bara utför klippan, stupet eller ner i
avgrunden. De faller också ut ur bild och ut ur berättelsen.
Varför är detta intressant i Barnkulturen? Jag menar att det
har att göra med en moraliserande aspekt i barnfilmer. Ondskan ska besegras, men
aldrig behöva stå till svars för sina gärningar. Istället drabbas ondskan av
något som kan uppfattas som ödets ingripande, för att hjälten inte ska få blod
på sina händer och bli en mördare.
Det hela kan förstås som "poetic justice" – synden
straffar sig själv. För i Disneyuniversumet
är världen delad i god och ond. Det är en typisk dualistisk världssyn
utan gråskalor. I denna värld kan ondskan inte segra. Och därmed har man säkrat
"happily ever after".
Det blir dock platt och onyanserat, eftersom att skurkarna i
detta universum aldrig förtjänar en andra chans på att visa på en mer komplex
identitet.
Blod i Disneyfilmer undviks nästan helt, därför att dess
symbolik tangerar det tabubelagda. Det kan verka långsökt, men i exemplet
Törnrosa – som sticker sig på spinnrocken – finns en teori att blodet skulle symbolisera
hennes första menstruation och det skulle därmed signalera sexuell mognad.
Disneydöden är ren. Blod är smutsigt och kan symbolisera
något opassande. Dessutom så måste skurken bort utan att befläcka
hjälten/hjältinnan. Och med bort menar jag inte bara dö utan alltså försvinna
ut ur historien helt. För i Disneyuniversumet är det ödet som står för den moraliska rättvisan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar