Om barn och böcker

Astrid Lindgren stod alltid på barnens sida. Hon trodde på barnens kompetens och inneboende kraft, och hade ett fantastiskt barnperspektiv i sitt arbete.  Följande citat har jag tagit från www.astridlindgren.se  Där märks hennes fina barnsyn.

Om sagor

Ungefär så här sa Albert Einstein:

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor .

Det ligger mycket i det. I en bra saga finns det många bottnar och mycket att fundera och reflektera över. För alla.

Om att skapa

I utvecklandet av barns konstnärliga skapande, också inbegripet bildkonsten, måste man iaktta principen om frihet, vilket för övrigt är ett oundgängligt villkor för varje form av skapande. Detta innebär att barnens skapande sysselsättning varken kan vara obligatorisk eller påtvingad och bara kan uppstå ur barnens egna intressen

Lev S Vygotskij ur "Fantasi och kreativitet i barndomen"

Om lek

Lek är här och nu. Inte väntan på vad som ska komma. Leken varar en evighet och försvinner i ett nafs. Hundra mil avverkas med tre steg och ett år på en sekund. Samtidigt är leken där och då, långt från här och nu.

Ur "I lekens värld" av Birgitta Knutsdotter Olofsson

Om det fantastiska och det verkliga

Lennart Hellsing har inte bara skrivit barnlitteratur. Han har också skrivit om barnlitteratur.  En av hans mest kända böcker (från 1963) heter "Tankar om barnlitteraturen". Där skriver han så här: 

Om intryck och uttryck

En grundläggande drift hos människan är att dela upplevelser med andra, att ge uttryck för den egna personligheten och att bli bekräftad. Kommunikationen, den ömsesidiga personliga bekräftelsen är själva meningen med livet. Barn älskar att uttrycka sig, oavsett språk. Finns det någon som lyssnar, ser och besvarar deras uttryck kommer alla deras språk att växa och de bygger upp en positiv kommunikativ identitet

Ur Musik och språk - ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling och lärande av Ulf Jederlund.

Om barnperspektiv

Gabriella Ekelund och Annamaria Dahlöf  har skrivit boken "Skarpa lägen"   om barn i svåra situationer. Alla som arbetar med barn borde någon gång läsa denna bok. Det är en bok för reflektion, men den ger också handfast vägledning för den som känner oro över ett barns situation. Författarna skriver om hur viktigt det är att vi vuxna har modet att stå på barnets sida. Boken kan läsas fristående, men kompletteras också av radio- och teveprogram från UR.

"Skarpa lägen" inleds med ett kapitel om barns rätt. Så här definierar Ekelund och Dahllöf begreppet barnperspektiv:

Barnperspektiv är att i dialog möta barnet, lyssna på barnet och med empati och inlevelse försöka förstå barnets situation.

Barnperspektiv är att utifrån denna förståelse ta ansvar för att barnets behov tillgodoses.

Barnperspektiv är att vara medveten om sin egen maktposition som vuxen och se hur det påverkar barnet och barnets uttryckta önskemål.

Barnperspektiv är att väga samman barnets önskan med det man uppfattar som det bästa för barnet och verka för att det förverkligas.

Barnperspektiv är att förstå att barndomen har ett egenvärde. Barndomen är inte bara en förberedelse inför vuxenlivet och barn är inte sina föräldrars bihang.

Barnperspektiv är att förstå att med barnets stigande ålder och mognad följer en allt starkare rätt till inflytande.

Om barn

Janusz Korczak var författare och läkare. Under andra världskriget engagerade han sig så enormt i barns rättigheter att det till slut ledde till hans död. Korczsaks sätt att uttrycka sig vittnar om den tid han levde i, men är ändå ett för den tiden modernt sätt att se på att barn och vuxna inte är väsensskilda. Vi är alla människor som är fyllda av känslor av olika slag. 

Vi lägger märke till barnen när de är upphetsade av glädje eller sorg, närhelst de verkar annorlunda än vi, men vi förbiser de tillstånd när de i hög grad liknar oss, i allvaret, den tankfulla tystnaden, i djupa känslor, smärtsamma överraskningar, plågsamma misstankar och malande tvivel. Barn är barn, inte bara när de hoppar omkring på ett ben, utan också när de försöker förstå mysterierna i den fantastiska fabel som livet är.

Ur "Hur man älskar ett barn"

Andningspaus

Den här hösten har varit fullsmockad. Framförallt har den innehållit massor av skrivande,då vi båda håller på att skriva uppsats. Min handlar om makt och relationer i förskolans arbetslag, Mikaels har att göra med appar för barn. (Mer om dessa när de är färdigställda!)  Men allt detta skrivande, tänkande och analyserande har tyvärr medfört att bloggen har blivit lidande. Den pyttelilla tid som blivit över efter uppsatsskrivande, arbete och familjeliv har vi använt till att försöka återhämta oss och andas... Men snart nog kan vi förhoppningsvis både andas och blogga! Välkomna tillbaka då!

Uppstart och inskolning

Välkommen tillbaka till bloggen, som har haft lite sommaruppehåll med undantag för inlägget från Gotland i juni, då vi besökte det fina Almedalsbiblioteket. Nu känns semestern redan långt borta och det ska bli roligt att börja reflektera över barns kultur och deras vardag igen. Jag har redan arbetat en månad och verksamheten på förskolan är i full gång.

Augusti betyder ofta inskolning för oss som arbetar i förskolan. Det är varje gång en möjlighet att reflektera över de metoder vi använder. När jag har inskolning försöker jag ha alla mina känselspröt ute, ännu mer än vanligt. Att lyssna på barnets signaler är viktigast av allt. Men minst lika viktigt är lyhördheten gentemot föräldrarna.  Under inskolningsperioden bygger vi förtroenden. Ur vårdnadshavarnas synvinkel handlar det förstås ytterst om att de lämnar över ansvaret för det bästa de har till oss. Ett stort förtroende att förvalta!

Under åren har jag skolat in barn med hjälp av ett par olika metoder: Dels tredagars föräldraaktiv  inskolning, dels traditionell inskolning som kunde ta upp till ett par veckor. Där jag arbetar idag gör vi något lite mittemellan. Utgångspunkten är att föräldern är med ett par dagar innan man börjar med lämningar. Längden på lämningarna trappas sedan upp i olika takt beroende på barnets reaktion. Det är en mycket individuellt anpassad inskolning, där man som pedagog verkligen får möjlighet att följa det enskilda barnet.

Barnigt bibliotek

Vi vill inte bara skriva om barnkultur teoretiskt. Vi vill också uppleva kultur tillsammans med barn, och beskriva det och fundera kring det så gott vi kan utifrån vårt vuxna perspektiv.
    Häromdagen gjorde vi ett besök på Almedalsbiblioteket i Visby. Det är ett bibliotek som verkligen har ansträngt sig för att vara barntillvänt. Efter att man gått igenom foajén, så klev man rakt in i barndelen, vilken var mycket stor och hade en tilltalande miljö. Det fanns många ställen att dra sig undan för att läsa - små kojor, soffor, myshörnor, bord och stolar och även en hel trappa med plats att sitta. I tak och på väggar fanns fina ting att titta på och saker att tala kring. Böckerna var trevligt och tydligt exponerade och det kändes som att utbudet var stort, samtidigt som det var ljust och luftigt. De olika hyllorna var tydligt märkta med dess innehåll. Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson hade en egen del, där deras böcker fyllde varsin hylla.
     Vi hade med oss ett skolbarn i bokslukaråldern. Hen hittade snabbt ett antal böcker och försjönk i läsning i en av myshörnorna. Vi hade också med oss ett förskolebarn. Hen hittade också några böcker som vi läste tillsammans. Förskolebarnet var mer rörligt. Men det var okej. Miljön tillät det, även om biblioteket på ett anslag bad om man skulle hjälpa till att bibehålla ett lugn för alla besökares skull. Men det var inga problem. Lugnet förmedlades i miljön. Vuxenavdelningen såg jag knappt. Den låg längst in, längst bort.

Almedalsbiblioteket förmedlade tydligt att barn är viktiga. Och att barnlitteratur är viktigt. Bra där!

Seminarium om Skapande skola på Teater 3

Förra veckan deltog jag i Teater 3s seminarium Skapande skola i praktiken. Jag var inbjuden i egenskap av student. Jag studerar Barnkultur på Centrum för barnkulturforskning (CBK) vid Stockholms universitet. För ett tag sedan var jag och tre kurskamrater på Teater 3och gjorde publikobservationer vid barnföreställningen Vill veta, under ett moment som hette Barns tolkningar av barnkultur. Vi gjorde därefter uppföljande intervjuer med barnen.

Skapande skola är vår regerings kanske hittills största satsning på barn och kultur. Men många teatrar upplever att det är svårare nu än någonsin att få möjlighet att spela teater för eleverna. Jakob Stefansson på Teater 3 beskrev det som att det är en lång väg från ax till limpa. Flera teatrar upplever säkert också såsom Teater Fredag – vilka vill spela teater som berör, och skapar empati – att de känner av det pedagogiska oket. Ska konsten verkligen underkasta sig pedagogiken? Skolan har en tydlig fokusering på lärande och vill se nyttan av konsten. De estetiska ämnena har överlag låg status i skolan. Man skulle kunna tro att lärare och rektorer som inte själva har erfarenheter, kunskaper eller ens intresse av kultur, skulle uppfatta konsten som något exotiskt och svårt.

Jag vill dock inte generalisera på det viset. Det finns fullt av goda exempel där skolans representanter har både intresse och kunskap och inte minst egna erfarenheter av fantastisk konst. Frågan är om det räcker, eftersom Skapande skola sker i projektform. Är Skapande skola verkligen den bästa lösningen? Blir barnen verkligen delaktiga? Jag kan rekommendera att ni läser Maria Svalin Sundfeldts Skapande skola och barns rättigheter till inflytande, delaktighet och kultur.

  

Mitt blygsamma bidrag under debatten handlade om att sänka ögonhöjden - men inte nivån. Jag belyste att barn själva är medskapare av sina konstnärliga upplevelser. Det var inte något som alla tog för en självklarhet. 

Men vad är en konstnärlig upplevelse? Är konstnären enbart en sändare och barnen bara mottagare? Vad betyder det för barnen om de ses som en projektionsyta? Barn är inga tomma dukar konstnärerna målar sina berättelser på. Det motsvarar snarast en diskursiv barnsyn, där barnen mest liknar kärl som ska fyllas med klokskaper från vuxna. Alltför ofta tenderar vuxna att kolonisera barnkulturen och göra den till en åsiktsarena. Resultatet blir att barn objektifieras och att barns egna perspektiv riskerar att förloras. Med det sagt, menar jag inte att kritisera Teater tres seminarium, tvärtom. Men diskussionen utgick inte från eleverna. Däremot uppskattar jag att de bjöd med mig som hade ambitionen att problematisera utifrån ett barnperspektiv, därför att barnens roll inte är passiv.

Den ryska filmskaparen Sergej Eisenstein menar att all konst bygger på konflikt. Jag anser att för att konst ska vara intressant behövs motstånd. Det betyder inte att konsten är svår, utan att den inte viker för det svåra. Konsten utmanar gränser och bidrar till kritiskt tänkande.

Vill skolan göra samma sak? Gestaltandet av kampen skapar dynamisk spänning. Kan barn läsa in sig i den konflikten, så kan det finnas meningsfullhet i konsten. Det som då behövs är en gestaltning av en position som barnen kan relatera till. Denna position kan sedan hamna i obalans. Jag kan föreställa mig att det som behövs är förskjutningar av perspektiv. På så vis utmanas publiken på ett betydelsefullt sätt.

Så vad innebär det att barnen är medskapare av sina konstnärliga upplevelser? Som åskådare har de möjlighet att föra in konflikter, kampen, gestalter och berättelser in i de inre landskap de bär med sig.

Det är skillnad på hur olika barn upplever sina konstnärliga möten. Någon garvade, en annan förstod inte, men det smittade till flera andra, som började fnittra. Vuxna tolkade att publiken skrattade, men det betyder inte nödvändigtvis att alla tyckte att det var roligt. Vad som är roligt är personligt, men kan förstärkas av kollektivet. Det sociala samspelet är många gånger en avgörande faktor, men hur det påverkar intrycken är individuellt, inte enbart kollektivt. 

Därtill får vi inte glömma att förförståelse och förväntningar påverkar barnens upplevelse av föreställningen. Med tidigare erfarenheter påverkas de nya intrycken. Så istället för en tom duk: en hel tavla. I det landskapet placeras nya gestalter som förändrar motivet. Det kan ske bara lite, kanske inte med en gång. Eller så förändras hela innebörden av tavlan!

Någons uttryck blir en annans intryck. Kan det sedan omvandlas och bli ett meningserbjudande nytt personligt uttryck, så blir konsten relevant och levande.

Pedagogers makt

Om den makt som vi vuxna har gentemot barn skrev läkaren, författaren och pedagogen Janusz Korczak (1878-1942): Känslan av maktlöshet skapar respekt för makt. Inte bara de vuxna, utan var och en som är äldre eller starkare kan på ett grymt sätt demonstrera sitt missnöje, sätta makt bakom orden, kräva lydnad och kränka ostraffat

Vi pedagoger strävar efter att se till det som vi anser vara ”barnets bästa”, men jag tror att det många gånger sker utifrån synen att barnet självt inte kan avgöra vad som är bäst. Vi vill förstå barnet och dess behov och handla utifrån detta. Vi gör oss till tolkningsföreträdare för barnet utifrån de utryck som hen gör, och hamnar i den problematik som kallas paternalism – det vill säga att tolka den andres behov. I och med det faktum att vi vuxna ser på barn med andra ögon än vad vi ser på andra vuxna, så ingår att vi har makt. Vi ser på barn som ”några andra”, än den grupp vi själva tillhör. Oavsett hur mycket vi vill och försöker sätta oss in i barnets perspektiv, så kan vi aldrig komma ifrån att vi är de vi är. Vi kan minnas hur det är att vara barn, men aldrig mer vara barn. I detta finns en problematik när vi försöker tolka barnets vilja.

Jesper Juul beskriver maktstrukturer i boken ”Ditt kompetenta barn”. Han talar till exempel  om de strukturer som funnits i familjen, under århundraden. Han skriver att enighet, konsekvens, konsekvenser och rättvisa var viktiga element i den idealiska maktstrukturen. Enighet och konsekvens stod till exempel för en enad vuxen front gentemot barnen, konsekvenserna handlade om att inskränka barnets frihet och rättvisa handlade delvis om att se till att ingen straffades på orättvisa grunder och delvis om att ”inte göra skillnad” på barnen – oavsett om barnen i realiteten var väldigt olika.

Om man drar en parallell till förskolans arbete skulle det kunna översättas så här: Pedagogerna agerar på samma sätt oavsett vilka personer som är inblandade i en situation (enighet), om barnet inte håller sig till de regler som gäller får barnet inskränkningar i sin frihet (konsekvens), barnen ska utföra aktiviteter oavsett egna tankar och intressen (rättvisa). Jag är medveten om att jag hårddrar det, men samtidigt kan jag se att dessa strukturer i viss mån finns i förskolan. I och med att flertalet barn är på förskolan en stor del av sin vakna tid, står vi för många av de värderingar som de kommer att bära med sig i resten av sina liv. Hur pedagoger handskas med konfliktsituationer, och vilket förhållningssätt pedagoger har till i vilken grad barnen själva ska vara delaktiga i konfliktlösningen, kan mycket väl komma att ha stor betydelse för hur barnen hanterar konflikter senare i livet.

------------------------------------

Jag deltar emellanåt i #fskChatt på twitter. Det är en chatt som samlar människor som har intresse av förskolan på olika sätt. Framöver kommer #fskChatt att behandla ämnet makt, med fokus på just pedagogers makt över barnen. Välkommen att deltaga, du också.

För det har kungen sagt!

Föreställningen börjar redan i foajén. Ett tjugotal barn och nästan lika många vuxna stimmar, fikar, busar, äter mellis, läser böcker… Plötsligt tystnar sorlet. Skådespelarna Annika From Borg och Sofia Hollsten ger oss en försmak på föreställningen och låter oss kika in i Dollans dagis i miniformat. De bjuder sedan in oss i salongen, med en vädjan om att vi vuxna ska medverka till att barnen får en fin upplevelse: ”Facebookuppdateringar sker efter föreställningen. För det har kungen sagt!”.  Barnen står i fokus för Tittutteatern, och skådespelarna har som vanligt ett mycket fint barntilltal. Tittut skriver på sin hemsida: "Vi vill möta vår publik med kärlek och respekt och göra det första teaterbesöket viktigt och roligt för de allra små.". Precis så upplevde jag också att det var, när vi var där idag. Det låter som en självklarhet att personer som sysslar med barnteater ska ha barnfokus. Men jag har faktiskt varit med om motsatsen, på en annan barnteater i Stockholm.

Foto: Ivar Sviestins

Dollans dagis har spelats på dockteatern Tittut i omgångar sedan 2007. Jag såg den då. Och jag såg den idag. Det är en så fantastiskt fin föreställning, där Barbro Lindgrens bok har adapterats på ett mycket varsamt sätt till scenen. Dockorna är som tagna direkt ur Eva Erikssons bilder. Boken innehåller inte särskilt mycket text. Bilderna är också ganska enkla. Men Erikssons och Lindgrens uttryck kompletterar varandra och ger en synergieffekt. Tittutteatern ger berättelsen ytterligare en dimension, där jag upplever att man tagit fasta på barns fysiska och sinnliga uttryck,genom exempelvis dockornas rörelser, eller då krokodilen och grodan klapprar sina käftar i takt med musiken, när kaninen skvätter vatten på Dollan eller då apan tappat bort sina byxor och tokigt kastar omkring på kläder. Det är emellanåt ett yvigt och repetitivt rörelsemönster, vilket verkar uppskattas av den unga publiken.

Dockteatern Tittut rekommenderar föreställningen för barn mellan två och sex år. Jag misstänker att några av besökarna ännu inte hade fyllt två år, och det var också de som inte var riktigt mogna att stanna i de 50 minuter som föreställningen pågick.

För att läsa mer om dockteatern Tittut och deras föreställningar, klicka här . Läs mer om barns sinnlighet med utgångspunkt i balanssinnet, här nedan i Mikaels inlägg.

Barnasinnet – vingliga tankar

”Nu går hon. HOPP HOPP HOPP” (Ur Dollans dagis av Barbro Lindgren & Eva Eriksson)

Trotsigt står barnet mitt på gungbrädan, hoppar från gungan, balanserar på muren och måste glida på minsta lilla isfläck. Ibland verkar inte barn kunna gå normalt och går de normalt, så är det på ovanliga ställen. En slank hon ner i diket. Men det var ju inga nyheter. Bang bang balans har ju Jujja Wieslander länge sjungit.

Det var lite av en aha-upplevelse. Eller mer som en ja-just-det-upplevelse.

Jag och lillkillen hade gått iväg till Elefantparken. Vi har döpt parkerna i området efter de gungdjur som finns där. Han klättrade uppför rutschkanan medan jag vankade av och an intrasslad i någon tanke. Plötsligt befann jag mig på elefanten, det vill säga på gungdjuret. Jag stod där förstrött och balanserade. Det kändes i hela kroppen … det var välbekant. Så där stod jag med mjuka knän som om jag skulle åka utför en slalombacke och tänkte: om någon skulle se mig nu, så skulle hen tycka att jag var rätt barnslig!
Det var något befriande med att stå och knixgunga tanklöst. Jag funderade inte så mycket på vad jag gjorde till en början. Det var något som kroppen mindes från min egen barndom - balansutmaningen.

Barnasinnet är kanske släkt med balanssinnet? Jag har funderat på hur barn skapar sig ett meningsfull varande genom att bemästra sin omgivning. Hur gör barn omvärlden begriplig och meningsfull? Vi vuxna fokuserar gärna på det rent intellektuella, men glömmer att kroppen har sina egna funderingar. Jag menar att barn utmanar sig själva och erövrar rummet, genom rörelse. De hittar sin plats i världen.

Så jag tycker att man kan se på barnens rörelseglädje som ett uttryck för känslan av att vara barn. De står i sängen, ligger på stolen och sitter under bordet. Ett föräldrahjärta blir lätt yrt.

Barn, pedagoger och digitala medier

Jag är en digital immigrant. Det mesta av det jag  - och flertalet av mina kollegor  i förskolan - kan om digitala medier har vi lärt oss som vuxna. De barn som växer upp idag är vad man brukar kalla för digitalt infödda.  I denna skillnad finns en stor pedagogisk utmaning.

I förskolans läroplan står lite diffust att man i verksamheten kan ” använda sig av multimedia och informationsteknik”.  Eller informations- och kommunikationsteknik, som man brukar benämna det idag: IKT. Jag märker ett visst motstånd bland mina kollegor i förskolan när det gäller an­vänd­ning av digitala medier. Orsakerna till motståndet kan förstås variera. Det kan ibland handla om svårigheter att be­här­ska verktygen. Men även uppfattningarna om huruvida små barn påverkas negativt av medie­an­vänd­ning går isär. Barnkulturforskaren Margareta Rönnberg menar i sin bok ”Blöjbarnsteve” att medierna är del av den omvärld som små barn lär sig att förstå. Jag har hört pedagoger uttala sig negativt om barns mediekonsumtion på hemmaplan. Pedagogerna menar att barnen "får se för mycket på teve" och "spela för mycket dataspel".. Jag har också sett osäkerhet kring huruvida filmmediet skall användas som verktyg och aktivitet i förskoleverksamheten eller ej. Barnläkaren Hugo Lagercrantz står bakom en diskurs som är i polemik med den inställning som Margareta Rönnberg har. Lagercrantz menar att de allra yngsta barnen far illa av medieanvändning. Margareta Rönnberg menar att det inte finns någon empirisk grund till Lagercrantz uttalanden.

Här kan du se när Hugo Lagercrantz debatterar med Lena Gällhagen (skolutvecklare i Nacka kommun) om småbarns användning av lärplattor och teve

Förskolan är en del av samhället och verksamheten bör formas utifrån dess krav. Om förskolan inte följer med i samhällets förändringar, så blir den istället en trög och bakåtsträvande institution som vilar på gamla idéer. De digitala medierna är verktyg för lek och lärande i förskolan. Dessa kan användas jämsides med annat medierat material som redan återfinns, tänker jag: böcker, musik, lyssnasagor och så vidare.

Kvalitet i barnkulturen

Nyligen hade Centrum för barnkulturforskning ett symposium angående kvalitet i barnkultur. Det var tre intensiva och givande dagar. Men vad är kvalitet? Man skulle kunna börja med att tala om hur något är beskaffat. Som förälder kan man tala om kvalitet i till exempel kläder. Vi vill gärna att våra barns kläder ska vara funktionsdugliga, slitstarka, helst tillverkade med ett gott hantverk och inte minst vara prisvärda. Kvalitet är många gånger ett marknadsanpassat uttryck som syftar till att uppfylla kundens förväntning på en vara.

Vad innebär det i förhållande till barnkultur? Den kultur som barn tar del av och är delaktiga i, och främst den kultur som de är medskapare av. Kan det verkligen räknas ut och beskrivas i siffror? Mätas, vägas eller rankas i listor? Vi måste förstå att barn ser kvalitet ur ett annat perspektiv. Vi behöver också förstå att kvalitet är ett vuxenbegrepp. Det är därför lätt att skämta om att barn inte har någon känsla för kvalitet, när det i själva verket handlar om att det är vuxna som har huvudet fullt av idéer och som glömmer att tänka med kroppen. Det är lite som att se med öronen, smaka med fingrarna eller höra hur något känns.

Så det man inte har i huvudet får man ha i benen. Jag menar att kultur likt konstnärliga upplevelser får respons i kroppen. Barn är överlag mer sinnliga än oss vuxna. Vi teoretiserar gärna. En film kanske inspirerar till en lek med spring i benen, en bok skapar lust till att måla, en teaterföreställning väcker tankar som måste dansas ut - vad vet jag? Ett sätt att försöka förstå kvalitet i barnkulturen är att låta barnen själva skapa meningsfulla uttryck utifrån sina intryck. Att det finns utrymme i uttrycket att läsa in sig själv.

Låt oss inte heller förlora oss i att barnkultur nödvändigtvis måste vara nyttig, pedagogisk eller vara gjort i ett naturligt material. Mervärdet är vad barn gör med sin upplevelse. Vad de tar med sig och huruvida de skapar något betydelsefullt för stunden. För livet.

Nu är vi två

Det gick fortare än fortast. Nu är vi två personer som skriver i bloggen. Vi slog våra bloggpåsar ihop på en gång så att säga, jag och #sprattelknaster. Eller som han egentligen heter - Mikael. Läs hans inlägg om kvalitet i barnkulturen här ovan.

Skolutveckling och sociala medier

Jag twittrar en del. Twitter är ett fantastiskt format. Och på twitter finns en hel hög med vettiga människor som tycker om att diskutera kring skolutveckling (skola = förskola, skola och fritids). Ett utvidgat kollegium. Har jag möjlighet brukar jag delta i förskolechatten, #fskchatt. Ett slags pedagogiskt forum.

I början av mars handlade en av förskolechattarna om vad som görs konkret på förskolorna för att "motverka traditionella könsmönster och könsroller i förskolan", enligt målen i förskolans läroplan. Inför chatten skrev jag ett blogginlägg på Skollyftet om jämställdhets- och genusarbete i förskolan. Skollyftet är en samlingsplats för tankar om skolutveckling. Kanske var det skrivandet den gången som triggade igång min längtan efter att skriva om barnkultur och pedagogik? Med fler än 140 tecken.

Mitt blogginlägg går att läsa här

Något om barnkulturbegreppet

Begreppet barnkultur brukar beskrivas som kultur för, med och av barn. För mig handlar barn­kul­tur om såväl intryck som uttryck.

När det gäller barnens egen kultur så anser jag att vi vux­na har skyldighet att intressera oss för, och åtminstone försöka ta ett litet steg in i deras värld i­stä­l­let för att upprepat försöka anpassa dem till våra vuxna idéer. Det handlar om att inte beröva barnen de uttryckssätt som finns inneboende i dem. Och det handlar också om att erbjuda barnen nya intryck, för att i förlängningen ge dem ökad möjlighet till uttryck, exempelvis genom skapande aktiviteter och lek. 

Nu. Nu. NU!

Jag älskar att fundera. Särdeles ofta hamnar funderingarna i sfärer kring barns kultur och kring vuxnas förhållningssätt till barn. Jag vrider och vänder och tänker.

Jag älskar att läsa. Just nu läser jag mycket böcker om barns utveckling och lärande.

Jag älskar att skriva. Just nu vill jag sammanföra mina tankar, andras tankar och mitt intresse för att skriva.

Bloggen är född! Så småningom kommer jag att slå mina bloggpåsar ihop med @sprattelknaster  Mig hittar du förresten också på Twitter @MiaESa 

Välkommen till Barnkulturen!