Delakultur – cover eller original?

I sociala medier - Facebook, Twitter, Instagram, YouTube, Pinterest med mera - pratar man ibland om dela-kultur. Delakulturen innebär att dela med sig och inspirera och inspireras av andras goda tankar och idéer. Det kan gälla en hobby eller ett intresseområde, men det kan också gälla tankar och idéer inom ett yrkesområde, så som till exempel läraryrket.

I förra veckan deltog jag vid utbildningsmässan och konferensen SETT2016, som förstås är en på många sätt kommersiell mötesplats. Samtidigt så spirade mässan av människors vilja att dela med sig av sina erfarenheter. Dels på de föreläsningar som man kan besöka som konferensdeltagare, men också i de möjligheter till både spontana och arrangerade möten, som fanns.

Jag tänker att delakulturen är fantastisk och ganska unik i en omvärld där så mycket handlar om att tjäna pengar och att få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt (ni som följt debatten på Facebook kring den så kallade kuben, och ett känt möbel- och leksaksföretag, förstår kanske vad jag menar?)

Bild: Pixabay

Lättillgänglighetens baksida

Men jag tänker också att det finns andra perspektiv kring delakulturen som kan vara värda att lyfta. Ann K Larsson har skrivit ett blogginlägg där hon resonererar kring vad som kan hända när idéer blir lättillgängliga. Tappar vi en del av vår professionalitet? Vad är risken med delakulturen?

”De bra inspirerande lösningarna lockar. De är enklast att börja med. Gör en förskola något häftigt som är lätt att ta efter, hakar andra gärna på. Bra idéer sprider sig som ringar på vattnet till förskolorna via Instagram och pedagogiska grupper på Facebook. Men någonstans undrar jag vad som händer under ytan när de enkla lösningarna och det färdiga materialet tar överhanden. I brist på tid och reflektion hoppar många på snabbtåget med färdiga produkter oavsett om det är lego eller en färdig kub.” 

Läs hela Anns inlägg här.

Cover – eller nyskrivet?

I bästa fall blir det vi läser om, och inspireras av, en del av många, där vi lägger samman och formar något eget, tillsammans med barnen.  Summan av delarna blir något mer och större, än det vi först tog del av. 

Jag tänker att delakulturen går att jämföra med att skriva och spela musik. Om vi tar en idé som vi läst om på nätet, och sedan använder den utan att ta hänsyn till den barngrupp och det sammanhang vi befinner oss i, så blir det som att spela en cover med samma instrument som i originalutförandet. Det låter ganska okej, men är tråkigt och inte alls unikt. Vi har inte behövt tänka. Vi har bara kopierat. För mig handlar ett sådant förfarande bara om ”tips och trix”.

Vi kan också ta en idé och applicera den i vårt eget sammanhang, utifrån de förutsättningar som finns där.  Det är fortfarande som att göra en cover, men genom att ändra i instrumentering och arrangemang. Med en sådan cover har vi börjat göra något eget, covern blir mer intressant, samtidigt som stora delar av originalet finns representerade. Ett exempel på det är till exempel kuben, som i någras version har blivit ett tält. Se några exempel på det här och här

Låtskrivare som skriver egna låtar från grunden inspireras också av det som andra har gjort. Men delarna i nyskrivna låtar är sammansatta på ett unikt sätt. Att skriva låtar från grunden är det inte alla som kan. Vi är också olika bra på att hitta egna och kreativa lösningar i pedagogiska sammanhang. Men vi måste åtminstone sträva efter att ”ändra i instrumentering och arrangemang”, när vi lånar av andra.

Bild: Pixabay

Var kommer idén ifrån?

Den som spelar en coverlåt anger alltid vem som har skrivit låten. Den som har skrivit en egen låt berättar att hen är upphovsperson, men vill oftast att andra personer ska spela låten i andra sammanhang. Gärna med en egen tolkning. Men hen vill att den som lyssnar ska veta vem som står för originallåten. Det känns inte kul att inte få erkännande för sitt verk.

Jag tänker att detsamma gäller inom delakulturen. Den som har lånat en idé ska sträva efter att ange var man fått idén ifrån. Den som delar en idé gör det gärna, men vill att den som lånar idén ska ange upphovsperson och göra en egen tolkning Om man inte är generös med att hänvisa till rätt person när man har inspirerats, så är jag ganska säker på att människor i slutändan inte kommer att tycka att det känns särskilt kul att berätta vad de håller på med och vilka idéer de har. Och delakulturen bygger ju på människors vilja att dela med sig.

Det kan ju faktiskt vara så att man inte vet var idén kommer ifrån. Man kanske tror att det är något man själv har hittat på. Plagiat eller låtar som liknar varandra är inte heller ovanligt i musikvärlden. Upphovspersoner vet inte alltid var de har tagit intryck ifrån.  Men den som vet bör hänvisa.

Så ta del av det som delakulturen erbjuder – samtala i olika nätverk, läs och inspireras på olika plattformar, ta del av bilder, filmer, gå på studiebesök, konferenser, föreläsningar läs artiklar och allt vad delakulturen innebär. Och om du delar vidare din inspiration, källhänvisa på samma sätt som du skulle ha gjort till en bok eller avhandling, eftersom det i stort sett alltid är någon eller några som har kommit på det du har inspirerats av. Använd din inspiration till att forma något eget, i det sammanhang där du finns och verkar, tillsammans med barnen. Då blir dela-kulturen som allra bäst.

"Den lekande människan"

När jag var på väg till kulturhuset Dieselverkstaden i Nacka var jag full av förväntan. Det var fredag morgon och Tillitsverket skulle visa filmen: "Den lekande människan." (Vilken inte ska förväxlas med Johan Huizingas klassiska bok om lek). Tillitsverket (länk) är ett fritt initiativ som verkar för en hållbar samhällsutveckling. Tillit är något som är av större vikt än man kanske först tänker, och beskrivs som en färskvara. Barnläkaren Lars H Gustafssons ord är med i filmen och jag kände mig lockad av  hans ord: "Leken är den viktigaste fredsaktiviteten vi kan ägna oss åt just nu." Det är något jag håller med om. Just detta är en del av det som gör det så viktigt för mig att skriva en bok om lek.

Väl framme möttes jag av ett bord dukat med nybakat och kaffe. Hönan och ägget, som är ett socialt bageri,  bjöd på frukost. Morgonsol och ett lågmält surrande fyllde lokalen, och jag fann mig till rätta vid ett av de knappt tio borden.   

Visningen startade med att Stina Balkfors, projektledare på Tillitsverket presenterade filmen. Hon beskrev att det inte är en informationsfilm, snarare en inspirationsfilm om lek. En filmen som skulle spegla Tillitsverket ambition.

Bild hämtad från Tillitsverket

Själva filmen visade främst scener från ett av Tillitsverkets event ­- en lekdag där vuxna och barn gick in i fantasins värld och lät sig förundras. Deltagarna klär ut sig, ägnar sig åt cirkuskonster och är på äventyr i skogen. Mina tankar gick till lajv och barnprogrammet Barda. Det verkar onekligen som en spännande lek.

Filmen skildrade ett fint samarbete mellan barn och vuxna, där det uppstod gemenskap och där barnen hade möjlighet att öva sitt mod och stärka sin tillit - inte minst till sin egen förmåga att vara social och aktiv deltagare.

Är det något som jag tror att de allra flesta är överens om, är det att leken är något som inte lätt låter sig fångas i en allomfattande och tillfredställande beskrivning. Och det i sig, anser jag är mer befriande än frustrerande. För den som känner till lek, har en känsla för just den friheten: "Jag kan bli den jag vill". Lek är hopp - hopp om liv. Lek är att göra något som fyller oss med liv och välmående. Som Gustafsson säger "den måste upplevas inifrån".

Filmens budskap behöver nå ut. Det handlar inte bara om inspirera föräldrar och pedagoger, utan nå ut till skolledning, beslutsfattare och politiker. Därför menar jag att den här filmen är ett bra initiativ. Film kan vara ett starkt medium.

Trailer Den lekande människan (videolänk)

Man förstod av filmen att Tillitsverket vill arbeta med att stärka barnens tillit till sin förmåga att vara en aktiv deltagare. Att genom lek, berättelser och skapande skapa ett sammanhang som ger mening. Man betonar gemenskap och att det är åldersöverskridande. För vuxna är det inte alltid självklart eller lätt att släppa på kontroll och prestige. Att leka betyder sällan att man fånar sig, men det betyder att man inte bryr sig om att någon annan tycker att det verkar larvigt.

                                                 

Lek handlar ofta om rörelse (både i tanke och i handling) och möjligheter att upptäcka och utforska. Inte minst lyfts fantasins makt i filmen. Den som kan fantisera kan även med inbillningskraft föreställa sig "något som inte är". Genom fantasin kan man skaffa sig erfarenheter utanför sig själv. Med dessa förvärvade kunskaper kan man styrka sin empatiska förmåga. Lek är därför på riktigt. Inte bara en fråga om välbefinnande för stunden utan något som tränar demokrati.

På det hela taget är lek viktigt därför att det är samhällsförändrande. Leken formar oss och vi formar samhället. Med empati och tillit bygger vi ett tryggare och mer välmående samhälle. Lek stärker demokratin då medborgarna känner sig delaktiga och litar på sina medmänniskor.

I lek övar vi rörlighet, för att klara av ett föränderlig samhälle. För det förändras oavsett vad vi vill. Vad vi kan göra är att röra oss med den för att bättre kunna påverka riktningen.

Vad jag tar med mig från filmvisningen är hur den vuxna rollen har betonats som viktig för barns lek. Jag är något kluven till detta. Vuxna har såklart ett ansvar att skapa förutsättningar för barns lek. De får inte heller glömma sin egen förmåga att leka. Men barn och vuxna leker som regel lite olika. I filmen ser vi bland annat några lekövningar som endast vuxna gör. De utstrålar glädje och det är befriande att se, men till skillnad från barnens egna fria lek sker de vuxnas lek utifrån instruktioner, det är en yttre styrning. För det som jag anser kan vara risken med att barn och vuxna leker, är att vuxna styr, mer eller mindre medvetet. Att vuxna har kontroll och inspirerar är inte fel, men jag anser att det handlar om olika typer av lek. Jag tror att det är få vuxna som äger förmågan att leka som ett barn. Om inte annat riskerar vi alltför mycket bry oss om vad andra vuxna kan tro om oss. Tricket som jag ser det är att leka mycket. Barn som leker med andra barn, barn som leker med vuxna och barn som ibland leker själva.

Tillit handlar om mod. Att i lek våga lita till andra och sig själv, och i det utmana och utmanas. Till sin hjälp har man sin fantasi. Mitt kritiska öra tyckte dock att man i filmen lade lite väl mycket fokus på den vuxne rollen. Barn är trots allt de som är experter på lek. Troligen för att de har ett öppnare sinne för det fantastiska, och inte är lika färgade av de fördomar och förväntningar som kommer med ålderns erfarenheter. Det är viktigt att låta barnen förstå detta och även att visa att vuxna också kan leka. Vi vuxna får istället skaffa oss expertisen att skapa de bästa förutsättningarna för lek. Lek får däremot inte bli instrumentell. Oavsett hur mycket pedagogiska vinster vi ser. Lek förutsätter nämligen lusten till lek, trygghet och frivilligt deltagande. Det handlar om att ge barn de förutsättningar som stärker deras förmåga att klara av en föränderlig värld. Att med empati mota misstänksamhet, att med mod se olikheter som tillgång och med fantasi skapa kreativa lösningar på problem och konflikter. 

Tillitsverket informerar (videolänk)

Vi som tittade på filmen och efteråt samtalade om den var överens om lekens värde. Vi samtalade om vad filmen förmedlade och delade olika erfarenheter av lek. Men kanske att jag som är barnkulturvetare hade velat höra mer om barnens egna förväntningar och upplevelser.

Med Lars H Gustafssons kloka ord i bakhuvudet tänker jag att vi kan göra världen mer fredlig. Det handlar om barns rätt till lek. Det vill säga att barns lek respekteras, att den ges ordentliga förutsättningar i tid och rum, och att det är vägen till trygghet, kreativitet och fred. Tillitsverket visar att de vill vara med och påverka utvecklingen i den riktningen, och jag hoppas att många får tillfälle att se filmen.

 Om du är mer intresserad av tillit kan du lyssna på Filosofiska rummet i P1 om Tillit (länk) ,  på Tillitsverkets podd (länk) med Manne af Klintberg som gäst, eller så kan du kolla in Tillitsbarometern (länk)

Varför gör vi det vi gör? Och ska vi göra det vi gör?

Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015. Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

485 000 barn går i förskola i Sverige, enligt siffror från 2014 i Skolverkets statistik.  I förskolans verksamhet har vi en gemensam läroplan att förhålla oss till. Tolkningen av den kan göras på många olika sätt. Men trots att tolkningsmöjligheterna är stora, så ser verksamheterna ändå förhållandevis lika ut på många förskolor. Anledningen är att vi utgår från gemensamma föreställningar om hur det är eller borde vara i förskolan. Dessa föreställningar kallas för diskurser, och ”hålls ihop” av de normer som finns i samhället. Och inom förskolan som institution. 

För att vi som arbetar i förskolan ska kunna skapa en förskola där alla människor har en given plats – inte bara de som passar in i en förutbestämd mall - så måste vi ha ett normkritiskt förhållningssätt. Det innebär att vi måste vända blicken mot oss själva, och de val vi gör. Vilka val gör vi i vårt pedagogiska ledarskap? Gör vi dem enbart utifrån våra egna föreställningar om världen? Gör vi de val vi gör av ohejdad vana och brist på reflektion? Och hur kan vi säkerställa att tankar om världen som skiljer sig från våra egna får ta plats i förskolan? 

Att ha ett normkritiskt förhållningssätt innebär att synliggöra alla de normer som finns runt om oss, och reflektera hur de påverkar de val vi gör såväl i vårt yrkesutövande, som i livet i övrigt.

Ett normkritiskt förhållningssätt är bland det allra viktigaste vi behöver anta, för att kunna möta alla barn för dem de är och vill vara. Jag vill därför lyfta vikten av att dyka in i en hel litteraturgenre: böcker som behandlar just detta viktiga ämne, normkritik.

Jag vill lite kort lyfta några axplock på böcker ur genren. Självklart finns det många andra bra och viktiga böcker.  (Lämna gärna en kommentar om du har tips på någon annan bra bok som du själv har läst!)

Bild: Marie Kassman, lånad från Lärarnas Nyheter

Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling (2015) Karin Salmson, Johanna Ivarsson, Emili Svensson

Boken är tätt kopplad till förskolans arbete, både i teori och praktik. Den är lättförståelig och ger konkreta tips på hur man kan lyfta likabehandlingsarbetet i både barn- och personalgrupp. 

En rosa pedagogik  (2010) 

Hillevi Lenz Taguchi, Linnea Bodén & Kajsa Ohrlander (red.)

I boken skriver ett stort antal forskare, förskollärare och lärarstuderande om vad jämställdhetsarbete i den svenska förskolan handlar om. De presenterar sina studier och tankar och hur man kan utmana arbetet vidare. 

            

Anna bråkar – att göra jämställdhet i förskolan (2011)         

Christian Eidevald

Genom teori och praktiska exempel belyser Christian Eidevald hur arbetet med genuspedagogik ser ut idag, och hur det har sett ut tidigare.  Han skriver att den största utmaningen är att som vuxen bli medveten om sina förväntningar på barn, då det till stor del bestämmer hur barnen uppfattar sina möjligheter att vara. Vuxnas förväntningar blir ”rätt sätt” att vara, istället för ett sätt av många. 

Bångstyriga barn (2013)

Klara Dolk

Klara Dolk har undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån vuxnas normer. När barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd, och det ses ofta som gnälligt och besvärligt och förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna

Intersektionalitet (2005)

Paulina de los Reyes & Diana Mulinari 

Om man ytterligare vill fördjupa sin förståelse kring de normer som påverkar oss vill jag rekommendera att läsa om intersektionalitet. Ett intersektionellt perspektiv sätter fokus på maktkonstruktioner, med utgångspunkt i samhällsstrukturer, institutioner och aktörer och hur de påverkas av varandra.  

-----

Det här blogginlägget är en del av Martina Lundströms #stafettjulkalender 2015 Hela stafettjulkalendern kan du hitta i Martinas blogg Mötesplats för lärande

Förskoleakademien, 2015

I veckan tillbringade jag en dag omgiven av ett hundratal personer med intresse för förskolans praktiker - professorer, lektorer, doktorander, blivande förskollärare, praktiserande förskollärare, utvecklingsledare, förskolechefer...  Anledningen var att Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet anordnade Förskoleakademien 2015, en dag med öppna föreläsningar kring forskning och utbildning inom förskola. Syftet med dagen var att skapa en mötesplats för akademien, förskollärarutbildningen och "fältet" och innehöll föreläsningar, seminarier och workshops.

Tre föreläsningar var gemensamma för deltagarna: Hillevi Lenz Taguchi - Vad är akademisk professionssutveckling; Ingela Elfström - Utforskande arbetssätt i förskolan och högskolan; samt Anne-Li Lindgren - Vad är kvalitet i förskolan, ur ett europeiskt perspektiv?

Om akademisk professionsutveckling
Professor Hillevi Lenz Taguchi, tillika dagens moderator, inledde. Hennes halvtimmeslånga föreläsning rörde sig kring teori och praktik. Hon visade ett foto på två barn som undersöker vatten, pinnar och stenar och frågade: "Vad är det barnen lär sig här?" Lenz Taguchi berättade att studenterna intuitivt brukar svara: "Barnen lär sig med kroppen. Barnen skapar sig alltså sin egen teori, såväl kognitivt som kroppsligt, genom undersökandet.

Lenz Taguchi nämnde också olika teorier kring lärande och omsorg, vilka påverkar hur man förstår förskolepraktiken och hur man agerar i sitt lärarskap. Såväl teorin som praktiken måste bli mer tydlig i utbildningen, menar hon. De behöver sammanvävas mer. Allt diffust, som drar åt tyckande, måste bort.

Förskollärarutbildningen på Stockholms universitet strävar efter att ge studenterna erfarenheter av många olika teorier, metoder och praktiker. Samtidigt som det finns en profil kring utforskande lärande och pedagogisk dokumentation.

Lenz Taguchi uttryckte slutligen ett tydligt barnperspektiv, ett etiskt förhållningssätt som förskollärarutbildningen ställer sig bakom: Det som brukar kallas för barnism (childism), utifrån exempelvis John Wall, 2010.

Om utforskande arbetssätt
Ingela Elfström,  universitetslektor, tog sedan vid och berättade hur ett utforskande, experimenterande och transdisciplinärt arbetssätt ser ut inom förskollärarutbildningen. Syftet är att ge studenterna verktyg som de senare kan använda i arbetet tillsammans med barnen i förskolan.  Det utforskande arbetssättet kopplas i studenternas arbete ihop med estetik och tas vidare till hur man kan planera aktiviteter som fördjupar och vidgar det barnen redan håller på med.

Elfström gav bland annat exempel på fältstudier som studenterna genomfört kopplat till begreppet estetik. En grupp studenter hade sett en klassisk lunchkonsert i Klara kyrka, i närheten av Stockholms central. Fältstudien satte igång tankar hos studenterna: "Kan man ta med förskolebarnen på det här? Vad signalerar kyrkorummet? Skulle de tycka om musiken? Och hur skulle de reagera på uteliggare och narkomaner som uppehåller sig utanför kyrkan?" Studenternas frågeställningar rörde sig alltså inte bara kring de estetiska uttrycken, utan kom att vidgas till etiska och samhälleliga aspekter och hur man som förskollärare förhåller sig till dessa i sitt arbete i förskolan.

Om kvalitet i förskolan
Professor Anne-Li Lindgren utgick från Early childhood care: working conditions, training and quality of services (Eurofound 2015), en sammanställning av ett antal europeiska studier kring kvalitet i förskolan, vilken beställts av EU. Studierna visar exempelvis starkt stöd för fortbildning i förskolan, via reflektionsgrupper.

Men Lindgren lyfte också svårigheter med denna typ av studier. Vad är det egentligen som mäts? Och med vilka verktyg? Är kvalitet i svenskt perspektiv samma som i andra länder?  Vad innebär det att samtala om kvalitet i förskolan? Ur vems perspektiv bedöms kvalitet? Och för vilka syften? Var finns rösterna hos dem som inte hörs? Och hur förhåller vi oss utifrån kritiska röster? Lindgren nämnde exempelvis Dahlberg, Moss och Pence bok "Från kvalitet till meningsskapande" (2014), som ur ett kritiskt perspektiv diskuterar begreppet kvalitet. Tre studier i sammanställningen var svenska, men Lindgren menar att man drar mycket på dem i resultatet. Det var också fler kvalitativa studier än kvantitativa med, men dessa anses inte vara riktigt tillförlitliga. Studien föder många frågor...

Lindgren lyfte också tankar kring hur barnperspektivet ser ut i forskningsstudier över lag. Studier kring kvalitet skrivs oftast av vuxna om barn och Anne-Li Lindgren frågade: Varför inkluderas inte barn i denna forskning? Är det över huvud taget möjligt? Och vad är egentligen kvalitet för barn? Är det samma som för vuxna?

Många perspektiv
Jag tyckte att det var fantastiskt att fullkomligt få bada i didaktiska begrepp och djupgående reflektioner kring förskola, ur många olika perspektiv.  Jag har länge känt att jag skulle vilja fortsätta fördjupa mig inom akademien. Det begäret mattades inte precis av under denna dag... 

Skev syn på leksaker?

Har ni någonsin hört någon klaga på cyklar, som om att de vore dåliga för barn? ”Man kan ju bara cykla på den! En cykel är en cykel - de lämnar inte mycket åt fantasin.” Men cykeln är ju framförallt ett transportmedel. Vad cykeln gör, är att den tar cyklisten till olika platser. Dessutom kan den faktiskt förvandlas till både hästar och motorcyklar i barns lek.

Jag hör emellanåt att många leksaker inte erbjuder barn någon utmaning att själva fantisera. När någon säger så tänker jag att det låter lite som om dessa ting vore färdigfantiserade. Blir lek med leksaker som föreställer något en undermålig lek? Det verkar som om att man ser barn som lata, och att de inte orkar bry sig om att fantisera. Och vi vet ju hur viktig fantasin är för oss.

Leksaksindustrin kan kritiseras för att utgå från könsstereotypa mönster, vara kommersiell eller sakna miljöengagemang. Men ska vi kritisera barns förmåga att fantisera? Visst kan den behövas utmanas. Vi måste dock förstå att fantasin endast är gränslös i teorin. Till exempel Lev Vygotskij påpekade att vi måste ha något att utgå ifrån. När vi fantiserar behöver vi någon typ av råmaterial att bearbeta, något att fantisera om.

Jag upplever att många barn tycker om att leka med leksaker, därför att många av dem är förknippade med berättelser. Det kan exempelvis handla om hjältar, i historier där det goda står mot det onda. Det kan också handla om animerade fordon, eller andra figurer som måste lösa problem och konflikter. Något som uppenbarligen engagerar många barn och stimulerar deras leklust.

Även om leksaken är en superhjälte från en annan planet, eller en docka som ska kläs moderiktigt, så är den ändå bara något att bygga fantasin på. Leksakerna är, liksom cykeln, starten på en resa. Hur kreativ leken blir beror ju på barnets lust att leka och om barnet har frihet att utveckla leken. Barns lek idag ska inte jämföras med svunna tiders barndomar, där kottar kanske var det roligaste man kunde leka med.

Många verkar förespråka pinnar som den perfekta leksaken. Möjligheterna tycks vara oändliga. Pinnarna kan förvandlas till svärd, trollspön, slevar och många andra saker som en påhittig hjärna förmår. Jag är också förtjust i pinnar. Vi har ju till och med en pinne i vår Barnkulturenlogga. Men föremål som är öppna att förvandlas till vad helst man vill, så som pinnar, stenar, filtar med mera, är inget som ska ställas mot andra mer definierade leksaker. Det är i variationen som fler möjligheter till olika lekar ges

Det finns ju dessutom en debatt om att vissa leksaker förmedlar skeva ideal, att en del dockor har kroppar som inte är realistiska. Men min uppfattning är att barn är kompetenta att se att det handlar om leksaker. Däremot kan man tala om mönster i samhället där begränsade och stundom förfalskade ideal prånglas ut.

Om man är orolig att barn påverkas av leksaker, och vill ge dem tydliga förebilder, tänker jag att det viktigaste är att själv vara en förebild. Är du som förälder eller pedagog nöjd med dig själv? Eller klagar du din vikt, och att inga kläder passar? Se över dina egna vanor och fråga vilka förväntningar du har på dig själv, såväl som på de barn som befinner sig i din närhet. Föräldrar behöver ta ansvar för sina barn – genom att exempelvis inte köpa film och dataspel med femtonårs åldersgräns, till en åttaåring.

Här har någon varit kreativ och gjort om dessa dockor, så att de motsvarar ett sundare ideal: Länk

Men viktigast av allt: Lyssna på barnen, och var nyfiken på vad som intresserar dem!

---

 

Fler män till förskolan? Fler män till förskolan!

Varför behövs egentligen fler män i förskolan? Vad är grejen, liksom? Är det så att det fattas fadersgestalter? Har barnen själva uttryckt att de saknar män i förskolan? Har de inte manliga förebilder ändå? De har väl Zlatan, Yohio och Batman?

Allvarligt talat: Varför är det så få män som arbetar i förskolan?

Kanske ligger problematiken i att det finns en allmän osäkerhet kring vilket typ av manlighet som efterfrågas? Är det en särskild sorts män som arbetar i förskolan? Är det "sportmannen" som efterfrågas? Eller "kulturmannen"? Är det "affärsmannen", "machomannen" eller "Stålmannen"? Är det kanske "teknikmannen", "friluftsmannen" eller "mannen med gitarr" som eftersöks? Ska det vara en man med barnasinne, en manboy eller en pojkgubbe? Så som jag ser det, så är hela manlighetsbegreppet under förhandling.

Historiskt, och i samhället i stort, är mannen norm. En gång i tiden betraktade man inte ens kvinnan som ett fullvärdigt kön. En kvinna var en defekt man. I kolonialismens fotspår, någon gång under 1800-talets framväxande borgerlighet, "upptäcktes" kvinnan.  Hon var "en okänd kontinent" som skulle undersökas. Kvinnan var det andra könet, och det uppstod en viss exotisering. Den andre var uttryck för ett motsatsförhållande. Den andre var den som inte var en man.  I det gamla bondesamhället arbetade kvinnan sida vid sida med mannen på åkern. Men när borgerligheten växte fram var kvinnan istället hemma när mannen arbetade. Det var på sitt sätt logiskt, på den tiden.

Normer handlar om förhållningssätt med grund i förväntningar. Den rådande normen innebär att vi generellt sett talar om män och kvinnor som olika. Normerna ger oss ramar för vilket handlingsutrymme vi har att göra och säga olika saker, utifrån om vi definierar oss som kvinnor eller män. Det handlar om underförstådda koder och regler för hur vi förväntas bete oss. Dominerande normer kan upplevas vara "sanningen". Det som av många upplevs vara normalt, sunt och "det enda rätta". Något vi måste våga utmana!

Kvinnliga pedagoger är norm i förskolan. Där är mannen den andre. Jag menar att män som arbetar i barngrupp riskerar att bli betraktade som annorlunda. Annorlunda än kvinnorna. Och annorlunda än andra män. Den normativa bilden av mannen i samhället är svår att få ihop med de gängse förväntningarna på arbetet i förskolan. Paradoxalt nog verkar de flesta vara positiva till att det behövs flera män i förskolan.

Varför ser det ut som det gör?

Vår språklighet fungerar ofta så att vår värld beskrivs i motsatsförhållanden. Vi har lärt oss att mer eller mindre se världen dualistiskt. Det innebär att världen ses som uppdelad i svart och vit, manlig och kvinnlig, gammal och ung, vi och de andra... och så vidare.  Motsatsparen tillskrivs olika egenskaper. Män ses som hårda och starka,  kvinnor betraktas som mjuka och svaga, gamla beskrivs som visa och kloka, medan unga ses som oerfarna och naiva.

Beskrivningarna är förstås grovt förenklade, men jag tror att ni förstår min poäng: När det finns ett andra, riskerar man att generalisera och kategorisera grovt. Man riskerar också att se de andra som en homogen och icke dynamisk grupp: "Vi vet ju hur män är."  

Den traditionella bilden av en "riktig man" är någon som är hård, stark och auktoritär. Men auktoritet är inte en egenskap som efterfrågas i förskolan. Visst bör pedagoger tillhandahålla ramar för verksamheten. Men den sociala aspekten är viktigare än disciplinering och ett mycket bättre sätt att få ordning och arbetsro. Viktigast för pedagoger är att vara lyhörda och att göra barn delaktiga i beslut som rör dem. 

Problemet kring varför det är så få män i förskolan kan således tolkas som en idé om status. Olyckligtvis värderar vi yrken olika. Yrken där traditionellt sett många kvinnor arbetar har ofta låg status och yrken där många män arbetar har ofta hög status.

Min erfarenhet

Jag är född som man och jag behöver förhålla mig till det. Det är en del av min identitet men det är inte avgörande för vem jag är. Jag är på många sätt privilegierad som vit, medelålders man. Och jag är inte på något sätt kränkt. Jag har ett meningsfullt arbete och jag bland annat får ägna mig åt det som jag tycker är allra viktigast i världen - lek! Jag arbetar med utveckling och det inte bara stimulerande, utan utvecklar även mig som person.

Som en av få män på min arbetsplats är jag stundom föremål för en del märkliga kommentarer. Att leva med förväntningar utifrån beskrivningen "man" kan vara roligt och smickrande, men det kan också vara frustrerande. Jag har ombetts att hålla för öronen för att "vi talar om vidriga män". Jag har också fått höra kommentarer som "Vi ska ha fest och tänkte att du skulle dansa naken". Jag hade inte kunnat säga samma sak till en kvinnlig kollega.

      När jag avslutade en anställning på en arbetsplats fick jag ett rosa förkläde och en dammvippa i avslutningspresent. Inte bara kul, eftersom det fanns en liten eftersmak av förminskning. Men "lite ska man väl tåla", eftersom svaghet inte tillhör det manliga idealet. För det mest går dagarna och jag får uppskattning för mina idéer och mitt arbete, inte för att jag är man utan för att jag gör ett bra jobb.

       Jag tycker trots allt att jag har ett bra arbete med många professionella kollegor. Det är högt i tak och vi skämtar en hel del. Och några av mina kollegor råkar vara män, trots att arbetet har låg status och låg lön. Jag är inte kompetent på grund av mitt kön, men jag kan ändå ibland uppleva att det har sina fördelar att vara man. För jag har märkt att det är uppskattat med män. Det kan i och för sig vara svårt att sätta fingret exakt på vad. Men eftersom vi har olika förväntningar på män och kvinnor, så bidrar vi med något annat. Något som kan vara spännande. Kanske är det för att jag kan tillåta mig att vara lite annorlunda med barnen då jag har andra förväntningar på mig. Något jag skulle vilja undersöka är om män rent allmänt har lättare för att leka med barnen? I synnerhet lekar som kan uppfattas som vilda och aggressiva.

Ibland föreställer jag mig att varje person är ett kollage, som består av fragment av andra personers uttryck och egenskaper. Jag tänker mig att olika egenskaper upplevs vara attraktiva ideal som införlivas med den person man socialiserats till genom fostran, kunskap och erfarenheter. Jag tänker att ju fler fragment en människa införlivar, desto mer komplex personlighet har hen, och får därmed större chans till ett rikare liv.

Barnperspektivet

Vad vinner barnen på om det blir fler män i förskolan? Med ett ord: nyanser!

Vi bygger vår identitet genom erfarenheter. I förskolan vill vi stärka barn i deras identitetsbygge. Vi vill göra dem nyfikna, stärka deras självkänsla, öppenhet och empati. Barn behöver erbjudas många olika intryck för att själva ha möjlighet att skapa sina egna personliga meningsfulla uttryck.

    Det finns olika sätt att definiera sig. Som barn kan man definiera sig just som barn genom att inte vara vuxen. Barnkultur kan då förstås som en motkultur. På samma sätt kan man se hur pojkar definierar sig som pojkar just genom att inte definiera sig som flickor. Jag menar att det då behövs manliga referenser för nyansera barnens skapande process kring att förstå vilka de är. Det finns föreställningar om att män är mer aggressiva än vad kvinnor är. Huruvida det är sant eller inte, är egentligen inte intressant här. Det intressanta är hur vi lär oss att hantera aggressiviteten. Jag är personligen övertygad om att pojkar generellt blir mindre aggressiva i sammanhang där det finns manliga pedagoger. Därför att ge ger dem en mer nyanserad bild av vad det innebär att vara man. Eftersom de i mötet med män kan pröva och samtala om hur pojkar och män kan vara. Det är alltså inte meningen att säga att män är så här och kvinnor så där. Återigen, det handlar om nyanser och mångfald och förhoppningsvis leder det till att tänka mer normkritiskt.

Jag menar att barnen vinner på att möta fler människor med olika erfarenheter. Det intressanta och berikande ligger i att barnen får gå i dialog med många andra människors erfarenheter: barn, vuxna, kvinnor, män och så vidare. Vi kan lära oss mycket utifrån andras erfarenheter.

      Det som definierar oss som män, bidrar vi med till förskolan som erfarenheter av att vara män. Det betyder att vi vet hur det är att leva med förväntningar på att vara man. Men män är olika. Några gillar hårdrock, andra gillar synt, några gillar natur, några är intresserade av kultur. Och oftast gillar vi förstås många olika saker. Intressen, kunskaper och erfarenheter är personliga, men en del av dessa är knutna till de förväntningar som kommer med att vara just man. Kvinnor har i sin tur andra erfarenheter av att hantera förväntningar kopplade till att vara kvinnor. Samhället ser så ut. Det finns förväntningar på oss redan innan vi föds: Vi undrar vad det blir: "Pojke eller flicka?

     Utifrån detta resonemang menar jag att det behövs fler män i förskolan. Inte för att det saknas testosteron eller machoideal. Utan för att det saknas en berikande mångfald. Det är alltså inte bara en fråga om kunskap.

Hur?

Vi män som arbetar i verksamhet med barn är normbrytare idag. Förmodligen kan vi aldrig komma ifrån att vi har föreställningar om vad som är normalt och inte. Men vi kommer kanske att  ifrågasätta normerna mer än idag, utifrån ett normkritiskt förhållningssätt? Och kanske leder det till att synen på män som arbetar i förskolan förändras så småningom.

Men hur får vi fler män i förskolan? Hur motiverar vi män att utbilda sig till förskollärare? Hur kan vi påverka en stereotyp syn på manlighet?

Jag tänker att det egentligen inte handlar om synen på män och kvinnor. Det handlar istället om den syn på barn vi har. Det handlar om vilken människosyn vi förmedlar och hur vi vill forma vårt samhälle. Det handlar om att värdera alla människor lika, oavsett kön, ålder, bakgrund, förmågor och oförmågor. Det handlar också om att kunna uppskatta och förstå att olika erfarenheter också är beroende av olika förväntningar. Jag menar att våra liv generellt torde bli berikade och nyanserade ju fler intryck vi får från människors olika uttryck.  

SETT2015 - Om människosyn, lärande och att rikta blicken mot sig själv.

I torsdags var jag på utbildningsmässan SETT -  en mässa för innovativt lärande som erbjuder föreläsningar och mötesplatser för oss som arbetar i skolvärlden. SETT pågick under tre dagar, men fokus den tredje dagen låg på förskolan, vilket tydlig syntes i föreläsningsprogrammet. Jag hann inte gå på en bråkdel av de föreläsningar som jag blev nyfiken på, men valde slutligen att lyssna på Martina Lundströms En pedagogik med barnets röst - etiska ställningstaganden i arbetet med IKT , Klara Dolks Bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, Christian Eidevalds

Systematiska analyser och utveckling i förskola - Hallå, hur gör man? och Markus Bergenords Digitalist, ja visst! - men nu då, när man har grejerna, vad händer då?  De har alla arbetat som pedagoger i förskolan under lång tid. Klara Dolk och Christian Eidevald arbetar nu som forskare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, Martina Lundström arbetar som förskollärare, pedagogista och lärarutbildare och Markus Bergenord arbetar som pedagogista och digitalista.

Så som jag ser det hade de fyra föreläsningarna några gemensamma teman:

Barnet som blivande eller varande/being or becoming/

Föreläsarna resonerade ur olika perspektiv kring synen på barn och lärande. Begreppen being or becoming handlar om ifall vi ser barn som ofullständiga och i behov av att lära sig (av vuxna) eller om ser vi deras egna perspektiv och tankar som värdefulla här och nu.

Att rikta blicken mot sig själv

Föreläsarna pratade om uppdraget att erbjuda barnen en verksamhet av hög kvalitet, och hur vi kan nå detta genom att vara kritiska mot oss själva och reflektera över innehållet och vårt eget förhållningssätt.

Förskolan som en del av samhället.

Alla föreläsarna poängterade att förskolan inte får vara skild från övriga samhället, utan måste vara en del av det för att skapa mening för barnen i det de upplever och gör.

Martina Lundström

I förskolan använder vi oss ofta av begreppen barnsyn, barnperspektiv, barns perspektiv och det kompetenta barnet. Men barn är ingen homogen grupp. Istället, menar Martina Lundström, bör vi utgå ifrån begreppet människosyn. Vi måste forma en syn som ständigt påverkar hur vi förhåller oss till andra människor. Martina Lundström sa: "I dag måste jag åter igen ta ställning för att möta alla barn som mina medmänniskor". 

I relation till förskolans arbete menar Martina Lundström att det innebär att vi måste se lärande som något livslångt, Det handlar inte om att barn lär av vuxna. Lärandet är något som sker gemensamt och i interaktion.  

Synen på människor och lärande påverkar också hur vi ser på pedagogisk dokumentation. Vems berättelse är det som ska berättas? Av vem? Och med vilka verktyg? Om vi ger barnen möjlighet att vara delaktiga i att forma berättelsen om sig själva, så kommer vi att få reda på andra saker än om tolkningen görs av pedagoger. Lundström citerade John Wall (2010): "Barns berättelser skapas genom deras egen medverkan, vuxnas medverkan och sammanhanget runt dem. Det inkluderar hur du och jag läser dem och funderar över dem [...]"

Ett sådant förhållningssätt blir en pedagogik med barnets röst. Barnen har själva makten att forma sin berättelse. Inte de vuxna.

Klara Dolk

Klara Dolks föreläsning handlade, liksom Martinas, om barns möjligheter till delaktighet. Dolk har i sin studie "Bångstyriga barn" (2013) undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån de vuxnas normer. Normer påverkar vår syn på barns möjligheter och vårt bemötande . Klara Dolk menar att när barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd.

Klara Dolk visade i sin föreläsning flera exempel på hur "bångstyrigheten" i hennes studie kunde yttra sig. Det kunde vara i en högljudd och våldsam dinosaurielek, där pedagogerna försökte styra barnen till en "snäll" lek utifrån sin önskan om hur de tycker att barnen bör leka. Eller så kunde det vara som i en annan situation, där ett barn vägrade att delta i en aktivitet. Barnets vägran kan tolkas som uttryck för en feg handling - att hon inte vågar vara med. Men hennes handling kan också förstås som modig, eftersom hon sätter gränser mot de vuxna, vågar gå mot strömmen och gör motstånd mot vad som förväntas. Klara Dolk säger att: "Att låta bli att vara med  - eller att vara kritisk mot något - behöver inte uppfattas som delaktighetens motsats, utan kan också förstås som en del av vad delaktighet kan vara".   

Barns motstånd ses ofta ses som gnälligt och besvärligt, och det förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna. Kopplat till Martina Lundströms föreläsning menar jag att bångstyrigheten, som kan vara högljudd eller subtil, också är ett sätt för barn att uttrycka sin röst.

Christian Eidevald
 "Det behövs kunskap om vad barn kan, men det är inte barns kunskaper som ska bedömas"

I vårt uppdrag i förskolan ingår att driva ett systematiskt kvalitetsarbete. Det innebär att analysera hur den pedagogiska verksamheten svarar mot målen, och hur verksamheten bidrar till barns delaktighet, lärande och utveckling. Hur vi ser på barn och barndom, vilken lärandesyn vi har, och vilken kompetens att fånga lärandet vi har påverkar såväl vår dokumentation, som vår analys av den pedagogiska verksamheten.  Eidevald menar att för att kunna göra en utvärdering  så måste man anta ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt förutsätter en hög kompetens och kunskap om både forskning och den egna verksamheten. Kunskap och vetenskap är dessutom inte ett perspektiv, utan många.

Eidevalds föreläsning handlade också om neuroplastisk forskning, vilken har betydelse för hur vi ser på lärande. Forskning visar att när barn leker är hela hjärnan aktiv och det skapas nya flexibla sätt att tänka. Flexibla miljöer i förskolan ger därför barnen möjligheter att skapa och tänka i nya banor. Ämnesuppdelade miljöer med förväntade aktiviteter är rent av kontraproduktiva.

Markus Bergenord

Tekniken har en given plats i vårt samhälle idag.  Oavsett vilket yrke vi har kommer vi att behöva använda oss av teknik. För barnen, som är så kallade digitala infödingar, är tekniken lika naturlig som allt annat de möter i sin vardag. Den är en del av vårt samhälle.Istället för att försöka skärma oss från tekniken, så måste vi skapa förutsättningar för att använda oss av den på bästa sätt. Markus Bergenord resonerade i sin föreläsning kring vilka krav det ställer på förskolan här och nu, men också framöver.

I veckan som gått har begreppet skärmtid blivit debatterat utifrån olika perspektiv. Bergenord menar att det är lätt att iscensätta en konfliktsituation kring en lärplatta: "Det är bara att fylla dem med appar som riktar sig till en  i taget, och att begränsa tiden...." Vi behöver alltså i förskolan fundera över om innehållet inbjuder till samarbete och interaktion? Hur är tillgängligheten för barnen? Stoppas lärplattor undan i en låda, eller har barnen tillgång till digitala verktyg på samma sätt som med annat material som de leker med och utforskar? Vilken möjlighet har barnen att arbeta klart med det de gör? MarkusBergenord menar att begränsad tid innebär att barnen lär sig att de måste ha bråttom. 

Han avslutade med att visa dokumentation från den förskola där han arbetat som digitalista. Från denna dokumentation bär jag personligen med mig den film som visar ett stort antal barn som dansar framför en projektion av Disneys Skelettdansen. De dansar, skrattar, interagerar...

Så innebär digitala verktyg att barn blir stillasittande? Att de har slutat leka? Att de har slutat göra saker tillsammans? Att de bara matas med information, och att de slutat att vara kreativa?Att vi behöver begränsa skärmtiden i förskolan? Nej, de slutsatserna kan man långtifrån dra utifrån det som Markus Bergenord berättade och visade.

Det är ett komplext uppdrag vi har i förskolan, som kräver reflektion på flera nivåer: Vad erbjuder vi barnen i material och miljö? Vilken människosyn har vi och vad gör det för vårt förhållningssätt? Hur dokumenterar och utvärderar vi det vi gör? Och hur leder det till utveckling?  

Det blev en intensiv, men fantastiskt givande dag på SETT2015 för min del. Den innebar inte bara input i form av föreläsningar, utan också många fina möten med såväl nya som lite äldre bekantskaper.