Delakultur – cover eller original?

I sociala medier - Facebook, Twitter, Instagram, YouTube, Pinterest med mera - pratar man ibland om dela-kultur. Delakulturen innebär att dela med sig och inspirera och inspireras av andras goda tankar och idéer. Det kan gälla en hobby eller ett intresseområde, men det kan också gälla tankar och idéer inom ett yrkesområde, så som till exempel läraryrket.

I förra veckan deltog jag vid utbildningsmässan och konferensen SETT2016, som förstås är en på många sätt kommersiell mötesplats. Samtidigt så spirade mässan av människors vilja att dela med sig av sina erfarenheter. Dels på de föreläsningar som man kan besöka som konferensdeltagare, men också i de möjligheter till både spontana och arrangerade möten, som fanns.

Jag tänker att delakulturen är fantastisk och ganska unik i en omvärld där så mycket handlar om att tjäna pengar och att få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt (ni som följt debatten på Facebook kring den så kallade kuben, och ett känt möbel- och leksaksföretag, förstår kanske vad jag menar?)

Bild: Pixabay

Lättillgänglighetens baksida

Men jag tänker också att det finns andra perspektiv kring delakulturen som kan vara värda att lyfta. Ann K Larsson har skrivit ett blogginlägg där hon resonererar kring vad som kan hända när idéer blir lättillgängliga. Tappar vi en del av vår professionalitet? Vad är risken med delakulturen?

”De bra inspirerande lösningarna lockar. De är enklast att börja med. Gör en förskola något häftigt som är lätt att ta efter, hakar andra gärna på. Bra idéer sprider sig som ringar på vattnet till förskolorna via Instagram och pedagogiska grupper på Facebook. Men någonstans undrar jag vad som händer under ytan när de enkla lösningarna och det färdiga materialet tar överhanden. I brist på tid och reflektion hoppar många på snabbtåget med färdiga produkter oavsett om det är lego eller en färdig kub.” 

Läs hela Anns inlägg här.

Cover – eller nyskrivet?

I bästa fall blir det vi läser om, och inspireras av, en del av många, där vi lägger samman och formar något eget, tillsammans med barnen.  Summan av delarna blir något mer och större, än det vi först tog del av. 

Jag tänker att delakulturen går att jämföra med att skriva och spela musik. Om vi tar en idé som vi läst om på nätet, och sedan använder den utan att ta hänsyn till den barngrupp och det sammanhang vi befinner oss i, så blir det som att spela en cover med samma instrument som i originalutförandet. Det låter ganska okej, men är tråkigt och inte alls unikt. Vi har inte behövt tänka. Vi har bara kopierat. För mig handlar ett sådant förfarande bara om ”tips och trix”.

Vi kan också ta en idé och applicera den i vårt eget sammanhang, utifrån de förutsättningar som finns där.  Det är fortfarande som att göra en cover, men genom att ändra i instrumentering och arrangemang. Med en sådan cover har vi börjat göra något eget, covern blir mer intressant, samtidigt som stora delar av originalet finns representerade. Ett exempel på det är till exempel kuben, som i någras version har blivit ett tält. Se några exempel på det här och här

Låtskrivare som skriver egna låtar från grunden inspireras också av det som andra har gjort. Men delarna i nyskrivna låtar är sammansatta på ett unikt sätt. Att skriva låtar från grunden är det inte alla som kan. Vi är också olika bra på att hitta egna och kreativa lösningar i pedagogiska sammanhang. Men vi måste åtminstone sträva efter att ”ändra i instrumentering och arrangemang”, när vi lånar av andra.

Bild: Pixabay

Var kommer idén ifrån?

Den som spelar en coverlåt anger alltid vem som har skrivit låten. Den som har skrivit en egen låt berättar att hen är upphovsperson, men vill oftast att andra personer ska spela låten i andra sammanhang. Gärna med en egen tolkning. Men hen vill att den som lyssnar ska veta vem som står för originallåten. Det känns inte kul att inte få erkännande för sitt verk.

Jag tänker att detsamma gäller inom delakulturen. Den som har lånat en idé ska sträva efter att ange var man fått idén ifrån. Den som delar en idé gör det gärna, men vill att den som lånar idén ska ange upphovsperson och göra en egen tolkning Om man inte är generös med att hänvisa till rätt person när man har inspirerats, så är jag ganska säker på att människor i slutändan inte kommer att tycka att det känns särskilt kul att berätta vad de håller på med och vilka idéer de har. Och delakulturen bygger ju på människors vilja att dela med sig.

Det kan ju faktiskt vara så att man inte vet var idén kommer ifrån. Man kanske tror att det är något man själv har hittat på. Plagiat eller låtar som liknar varandra är inte heller ovanligt i musikvärlden. Upphovspersoner vet inte alltid var de har tagit intryck ifrån.  Men den som vet bör hänvisa.

Så ta del av det som delakulturen erbjuder – samtala i olika nätverk, läs och inspireras på olika plattformar, ta del av bilder, filmer, gå på studiebesök, konferenser, föreläsningar läs artiklar och allt vad delakulturen innebär. Och om du delar vidare din inspiration, källhänvisa på samma sätt som du skulle ha gjort till en bok eller avhandling, eftersom det i stort sett alltid är någon eller några som har kommit på det du har inspirerats av. Använd din inspiration till att forma något eget, i det sammanhang där du finns och verkar, tillsammans med barnen. Då blir dela-kulturen som allra bäst.