SETT2015 - Om människosyn, lärande och att rikta blicken mot sig själv.

I torsdags var jag på utbildningsmässan SETT -  en mässa för innovativt lärande som erbjuder föreläsningar och mötesplatser för oss som arbetar i skolvärlden. SETT pågick under tre dagar, men fokus den tredje dagen låg på förskolan, vilket tydlig syntes i föreläsningsprogrammet. Jag hann inte gå på en bråkdel av de föreläsningar som jag blev nyfiken på, men valde slutligen att lyssna på Martina Lundströms En pedagogik med barnets röst - etiska ställningstaganden i arbetet med IKT , Klara Dolks Bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, Christian Eidevalds

Systematiska analyser och utveckling i förskola - Hallå, hur gör man? och Markus Bergenords Digitalist, ja visst! - men nu då, när man har grejerna, vad händer då?  De har alla arbetat som pedagoger i förskolan under lång tid. Klara Dolk och Christian Eidevald arbetar nu som forskare på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, Martina Lundström arbetar som förskollärare, pedagogista och lärarutbildare och Markus Bergenord arbetar som pedagogista och digitalista.

Så som jag ser det hade de fyra föreläsningarna några gemensamma teman:

Barnet som blivande eller varande/being or becoming/

Föreläsarna resonerade ur olika perspektiv kring synen på barn och lärande. Begreppen being or becoming handlar om ifall vi ser barn som ofullständiga och i behov av att lära sig (av vuxna) eller om ser vi deras egna perspektiv och tankar som värdefulla här och nu.

Att rikta blicken mot sig själv

Föreläsarna pratade om uppdraget att erbjuda barnen en verksamhet av hög kvalitet, och hur vi kan nå detta genom att vara kritiska mot oss själva och reflektera över innehållet och vårt eget förhållningssätt.

Förskolan som en del av samhället.

Alla föreläsarna poängterade att förskolan inte får vara skild från övriga samhället, utan måste vara en del av det för att skapa mening för barnen i det de upplever och gör.

Martina Lundström

I förskolan använder vi oss ofta av begreppen barnsyn, barnperspektiv, barns perspektiv och det kompetenta barnet. Men barn är ingen homogen grupp. Istället, menar Martina Lundström, bör vi utgå ifrån begreppet människosyn. Vi måste forma en syn som ständigt påverkar hur vi förhåller oss till andra människor. Martina Lundström sa: "I dag måste jag åter igen ta ställning för att möta alla barn som mina medmänniskor". 

I relation till förskolans arbete menar Martina Lundström att det innebär att vi måste se lärande som något livslångt, Det handlar inte om att barn lär av vuxna. Lärandet är något som sker gemensamt och i interaktion.  

Synen på människor och lärande påverkar också hur vi ser på pedagogisk dokumentation. Vems berättelse är det som ska berättas? Av vem? Och med vilka verktyg? Om vi ger barnen möjlighet att vara delaktiga i att forma berättelsen om sig själva, så kommer vi att få reda på andra saker än om tolkningen görs av pedagoger. Lundström citerade John Wall (2010): "Barns berättelser skapas genom deras egen medverkan, vuxnas medverkan och sammanhanget runt dem. Det inkluderar hur du och jag läser dem och funderar över dem [...]"

Ett sådant förhållningssätt blir en pedagogik med barnets röst. Barnen har själva makten att forma sin berättelse. Inte de vuxna.

Klara Dolk

Klara Dolks föreläsning handlade, liksom Martinas, om barns möjligheter till delaktighet. Dolk har i sin studie "Bångstyriga barn" (2013) undersökt vad som sker i relationen mellan barn och vuxna när barn inte gör vad som förväntas utifrån de vuxnas normer. Normer påverkar vår syn på barns möjligheter och vårt bemötande . Klara Dolk menar att när barn inte gör vad som förväntas är det ett uttryck för motstånd.

Klara Dolk visade i sin föreläsning flera exempel på hur "bångstyrigheten" i hennes studie kunde yttra sig. Det kunde vara i en högljudd och våldsam dinosaurielek, där pedagogerna försökte styra barnen till en "snäll" lek utifrån sin önskan om hur de tycker att barnen bör leka. Eller så kunde det vara som i en annan situation, där ett barn vägrade att delta i en aktivitet. Barnets vägran kan tolkas som uttryck för en feg handling - att hon inte vågar vara med. Men hennes handling kan också förstås som modig, eftersom hon sätter gränser mot de vuxna, vågar gå mot strömmen och gör motstånd mot vad som förväntas. Klara Dolk säger att: "Att låta bli att vara med  - eller att vara kritisk mot något - behöver inte uppfattas som delaktighetens motsats, utan kan också förstås som en del av vad delaktighet kan vara".   

Barns motstånd ses ofta ses som gnälligt och besvärligt, och det förändrar sällan den pedagogiska verksamheten. Men ju mer barn gör motstånd mot normer och värderingar, desto mer synliggörs de. Med ett normkritiskt förhållningssätt ger motståndet oss möjlighet att fundera över hur vi kan arbeta med normerna. Kopplat till Martina Lundströms föreläsning menar jag att bångstyrigheten, som kan vara högljudd eller subtil, också är ett sätt för barn att uttrycka sin röst.

Christian Eidevald
 "Det behövs kunskap om vad barn kan, men det är inte barns kunskaper som ska bedömas"

I vårt uppdrag i förskolan ingår att driva ett systematiskt kvalitetsarbete. Det innebär att analysera hur den pedagogiska verksamheten svarar mot målen, och hur verksamheten bidrar till barns delaktighet, lärande och utveckling. Hur vi ser på barn och barndom, vilken lärandesyn vi har, och vilken kompetens att fånga lärandet vi har påverkar såväl vår dokumentation, som vår analys av den pedagogiska verksamheten.  Eidevald menar att för att kunna göra en utvärdering  så måste man anta ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt förutsätter en hög kompetens och kunskap om både forskning och den egna verksamheten. Kunskap och vetenskap är dessutom inte ett perspektiv, utan många.

Eidevalds föreläsning handlade också om neuroplastisk forskning, vilken har betydelse för hur vi ser på lärande. Forskning visar att när barn leker är hela hjärnan aktiv och det skapas nya flexibla sätt att tänka. Flexibla miljöer i förskolan ger därför barnen möjligheter att skapa och tänka i nya banor. Ämnesuppdelade miljöer med förväntade aktiviteter är rent av kontraproduktiva.

Markus Bergenord

Tekniken har en given plats i vårt samhälle idag.  Oavsett vilket yrke vi har kommer vi att behöva använda oss av teknik. För barnen, som är så kallade digitala infödingar, är tekniken lika naturlig som allt annat de möter i sin vardag. Den är en del av vårt samhälle.Istället för att försöka skärma oss från tekniken, så måste vi skapa förutsättningar för att använda oss av den på bästa sätt. Markus Bergenord resonerade i sin föreläsning kring vilka krav det ställer på förskolan här och nu, men också framöver.

I veckan som gått har begreppet skärmtid blivit debatterat utifrån olika perspektiv. Bergenord menar att det är lätt att iscensätta en konfliktsituation kring en lärplatta: "Det är bara att fylla dem med appar som riktar sig till en  i taget, och att begränsa tiden...." Vi behöver alltså i förskolan fundera över om innehållet inbjuder till samarbete och interaktion? Hur är tillgängligheten för barnen? Stoppas lärplattor undan i en låda, eller har barnen tillgång till digitala verktyg på samma sätt som med annat material som de leker med och utforskar? Vilken möjlighet har barnen att arbeta klart med det de gör? MarkusBergenord menar att begränsad tid innebär att barnen lär sig att de måste ha bråttom. 

Han avslutade med att visa dokumentation från den förskola där han arbetat som digitalista. Från denna dokumentation bär jag personligen med mig den film som visar ett stort antal barn som dansar framför en projektion av Disneys Skelettdansen. De dansar, skrattar, interagerar...

Så innebär digitala verktyg att barn blir stillasittande? Att de har slutat leka? Att de har slutat göra saker tillsammans? Att de bara matas med information, och att de slutat att vara kreativa?Att vi behöver begränsa skärmtiden i förskolan? Nej, de slutsatserna kan man långtifrån dra utifrån det som Markus Bergenord berättade och visade.

Det är ett komplext uppdrag vi har i förskolan, som kräver reflektion på flera nivåer: Vad erbjuder vi barnen i material och miljö? Vilken människosyn har vi och vad gör det för vårt förhållningssätt? Hur dokumenterar och utvärderar vi det vi gör? Och hur leder det till utveckling?  

Det blev en intensiv, men fantastiskt givande dag på SETT2015 för min del. Den innebar inte bara input i form av föreläsningar, utan också många fina möten med såväl nya som lite äldre bekantskaper.