Fler män till förskolan? Fler män till förskolan!

Varför behövs egentligen fler män i förskolan? Vad är grejen, liksom? Är det så att det fattas fadersgestalter? Har barnen själva uttryckt att de saknar män i förskolan? Har de inte manliga förebilder ändå? De har väl Zlatan, Yohio och Batman?

Allvarligt talat: Varför är det så få män som arbetar i förskolan?

Kanske ligger problematiken i att det finns en allmän osäkerhet kring vilket typ av manlighet som efterfrågas? Är det en särskild sorts män som arbetar i förskolan? Är det "sportmannen" som efterfrågas? Eller "kulturmannen"? Är det "affärsmannen", "machomannen" eller "Stålmannen"? Är det kanske "teknikmannen", "friluftsmannen" eller "mannen med gitarr" som eftersöks? Ska det vara en man med barnasinne, en manboy eller en pojkgubbe? Så som jag ser det, så är hela manlighetsbegreppet under förhandling.

Historiskt, och i samhället i stort, är mannen norm. En gång i tiden betraktade man inte ens kvinnan som ett fullvärdigt kön. En kvinna var en defekt man. I kolonialismens fotspår, någon gång under 1800-talets framväxande borgerlighet, "upptäcktes" kvinnan.  Hon var "en okänd kontinent" som skulle undersökas. Kvinnan var det andra könet, och det uppstod en viss exotisering. Den andre var uttryck för ett motsatsförhållande. Den andre var den som inte var en man.  I det gamla bondesamhället arbetade kvinnan sida vid sida med mannen på åkern. Men när borgerligheten växte fram var kvinnan istället hemma när mannen arbetade. Det var på sitt sätt logiskt, på den tiden.

Normer handlar om förhållningssätt med grund i förväntningar. Den rådande normen innebär att vi generellt sett talar om män och kvinnor som olika. Normerna ger oss ramar för vilket handlingsutrymme vi har att göra och säga olika saker, utifrån om vi definierar oss som kvinnor eller män. Det handlar om underförstådda koder och regler för hur vi förväntas bete oss. Dominerande normer kan upplevas vara "sanningen". Det som av många upplevs vara normalt, sunt och "det enda rätta". Något vi måste våga utmana!

Kvinnliga pedagoger är norm i förskolan. Där är mannen den andre. Jag menar att män som arbetar i barngrupp riskerar att bli betraktade som annorlunda. Annorlunda än kvinnorna. Och annorlunda än andra män. Den normativa bilden av mannen i samhället är svår att få ihop med de gängse förväntningarna på arbetet i förskolan. Paradoxalt nog verkar de flesta vara positiva till att det behövs flera män i förskolan.

Varför ser det ut som det gör?

Vår språklighet fungerar ofta så att vår värld beskrivs i motsatsförhållanden. Vi har lärt oss att mer eller mindre se världen dualistiskt. Det innebär att världen ses som uppdelad i svart och vit, manlig och kvinnlig, gammal och ung, vi och de andra... och så vidare.  Motsatsparen tillskrivs olika egenskaper. Män ses som hårda och starka,  kvinnor betraktas som mjuka och svaga, gamla beskrivs som visa och kloka, medan unga ses som oerfarna och naiva.

Beskrivningarna är förstås grovt förenklade, men jag tror att ni förstår min poäng: När det finns ett andra, riskerar man att generalisera och kategorisera grovt. Man riskerar också att se de andra som en homogen och icke dynamisk grupp: "Vi vet ju hur män är."  

Den traditionella bilden av en "riktig man" är någon som är hård, stark och auktoritär. Men auktoritet är inte en egenskap som efterfrågas i förskolan. Visst bör pedagoger tillhandahålla ramar för verksamheten. Men den sociala aspekten är viktigare än disciplinering och ett mycket bättre sätt att få ordning och arbetsro. Viktigast för pedagoger är att vara lyhörda och att göra barn delaktiga i beslut som rör dem. 

Problemet kring varför det är så få män i förskolan kan således tolkas som en idé om status. Olyckligtvis värderar vi yrken olika. Yrken där traditionellt sett många kvinnor arbetar har ofta låg status och yrken där många män arbetar har ofta hög status.

Min erfarenhet

Jag är född som man och jag behöver förhålla mig till det. Det är en del av min identitet men det är inte avgörande för vem jag är. Jag är på många sätt privilegierad som vit, medelålders man. Och jag är inte på något sätt kränkt. Jag har ett meningsfullt arbete och jag bland annat får ägna mig åt det som jag tycker är allra viktigast i världen - lek! Jag arbetar med utveckling och det inte bara stimulerande, utan utvecklar även mig som person.

Som en av få män på min arbetsplats är jag stundom föremål för en del märkliga kommentarer. Att leva med förväntningar utifrån beskrivningen "man" kan vara roligt och smickrande, men det kan också vara frustrerande. Jag har ombetts att hålla för öronen för att "vi talar om vidriga män". Jag har också fått höra kommentarer som "Vi ska ha fest och tänkte att du skulle dansa naken". Jag hade inte kunnat säga samma sak till en kvinnlig kollega.

      När jag avslutade en anställning på en arbetsplats fick jag ett rosa förkläde och en dammvippa i avslutningspresent. Inte bara kul, eftersom det fanns en liten eftersmak av förminskning. Men "lite ska man väl tåla", eftersom svaghet inte tillhör det manliga idealet. För det mest går dagarna och jag får uppskattning för mina idéer och mitt arbete, inte för att jag är man utan för att jag gör ett bra jobb.

       Jag tycker trots allt att jag har ett bra arbete med många professionella kollegor. Det är högt i tak och vi skämtar en hel del. Och några av mina kollegor råkar vara män, trots att arbetet har låg status och låg lön. Jag är inte kompetent på grund av mitt kön, men jag kan ändå ibland uppleva att det har sina fördelar att vara man. För jag har märkt att det är uppskattat med män. Det kan i och för sig vara svårt att sätta fingret exakt på vad. Men eftersom vi har olika förväntningar på män och kvinnor, så bidrar vi med något annat. Något som kan vara spännande. Kanske är det för att jag kan tillåta mig att vara lite annorlunda med barnen då jag har andra förväntningar på mig. Något jag skulle vilja undersöka är om män rent allmänt har lättare för att leka med barnen? I synnerhet lekar som kan uppfattas som vilda och aggressiva.

Ibland föreställer jag mig att varje person är ett kollage, som består av fragment av andra personers uttryck och egenskaper. Jag tänker mig att olika egenskaper upplevs vara attraktiva ideal som införlivas med den person man socialiserats till genom fostran, kunskap och erfarenheter. Jag tänker att ju fler fragment en människa införlivar, desto mer komplex personlighet har hen, och får därmed större chans till ett rikare liv.

Barnperspektivet

Vad vinner barnen på om det blir fler män i förskolan? Med ett ord: nyanser!

Vi bygger vår identitet genom erfarenheter. I förskolan vill vi stärka barn i deras identitetsbygge. Vi vill göra dem nyfikna, stärka deras självkänsla, öppenhet och empati. Barn behöver erbjudas många olika intryck för att själva ha möjlighet att skapa sina egna personliga meningsfulla uttryck.

    Det finns olika sätt att definiera sig. Som barn kan man definiera sig just som barn genom att inte vara vuxen. Barnkultur kan då förstås som en motkultur. På samma sätt kan man se hur pojkar definierar sig som pojkar just genom att inte definiera sig som flickor. Jag menar att det då behövs manliga referenser för nyansera barnens skapande process kring att förstå vilka de är. Det finns föreställningar om att män är mer aggressiva än vad kvinnor är. Huruvida det är sant eller inte, är egentligen inte intressant här. Det intressanta är hur vi lär oss att hantera aggressiviteten. Jag är personligen övertygad om att pojkar generellt blir mindre aggressiva i sammanhang där det finns manliga pedagoger. Därför att ge ger dem en mer nyanserad bild av vad det innebär att vara man. Eftersom de i mötet med män kan pröva och samtala om hur pojkar och män kan vara. Det är alltså inte meningen att säga att män är så här och kvinnor så där. Återigen, det handlar om nyanser och mångfald och förhoppningsvis leder det till att tänka mer normkritiskt.

Jag menar att barnen vinner på att möta fler människor med olika erfarenheter. Det intressanta och berikande ligger i att barnen får gå i dialog med många andra människors erfarenheter: barn, vuxna, kvinnor, män och så vidare. Vi kan lära oss mycket utifrån andras erfarenheter.

      Det som definierar oss som män, bidrar vi med till förskolan som erfarenheter av att vara män. Det betyder att vi vet hur det är att leva med förväntningar på att vara man. Men män är olika. Några gillar hårdrock, andra gillar synt, några gillar natur, några är intresserade av kultur. Och oftast gillar vi förstås många olika saker. Intressen, kunskaper och erfarenheter är personliga, men en del av dessa är knutna till de förväntningar som kommer med att vara just man. Kvinnor har i sin tur andra erfarenheter av att hantera förväntningar kopplade till att vara kvinnor. Samhället ser så ut. Det finns förväntningar på oss redan innan vi föds: Vi undrar vad det blir: "Pojke eller flicka?

     Utifrån detta resonemang menar jag att det behövs fler män i förskolan. Inte för att det saknas testosteron eller machoideal. Utan för att det saknas en berikande mångfald. Det är alltså inte bara en fråga om kunskap.

Hur?

Vi män som arbetar i verksamhet med barn är normbrytare idag. Förmodligen kan vi aldrig komma ifrån att vi har föreställningar om vad som är normalt och inte. Men vi kommer kanske att  ifrågasätta normerna mer än idag, utifrån ett normkritiskt förhållningssätt? Och kanske leder det till att synen på män som arbetar i förskolan förändras så småningom.

Men hur får vi fler män i förskolan? Hur motiverar vi män att utbilda sig till förskollärare? Hur kan vi påverka en stereotyp syn på manlighet?

Jag tänker att det egentligen inte handlar om synen på män och kvinnor. Det handlar istället om den syn på barn vi har. Det handlar om vilken människosyn vi förmedlar och hur vi vill forma vårt samhälle. Det handlar om att värdera alla människor lika, oavsett kön, ålder, bakgrund, förmågor och oförmågor. Det handlar också om att kunna uppskatta och förstå att olika erfarenheter också är beroende av olika förväntningar. Jag menar att våra liv generellt torde bli berikade och nyanserade ju fler intryck vi får från människors olika uttryck.