Skev syn på leksaker?

Har ni någonsin hört någon klaga på cyklar, som om att de vore dåliga för barn? ”Man kan ju bara cykla på den! En cykel är en cykel - de lämnar inte mycket åt fantasin.” Men cykeln är ju framförallt ett transportmedel. Vad cykeln gör, är att den tar cyklisten till olika platser. Dessutom kan den faktiskt förvandlas till både hästar och motorcyklar i barns lek.

Jag hör emellanåt att många leksaker inte erbjuder barn någon utmaning att själva fantisera. När någon säger så tänker jag att det låter lite som om dessa ting vore färdigfantiserade. Blir lek med leksaker som föreställer något en undermålig lek? Det verkar som om att man ser barn som lata, och att de inte orkar bry sig om att fantisera. Och vi vet ju hur viktig fantasin är för oss.

Leksaksindustrin kan kritiseras för att utgå från könsstereotypa mönster, vara kommersiell eller sakna miljöengagemang. Men ska vi kritisera barns förmåga att fantisera? Visst kan den behövas utmanas. Vi måste dock förstå att fantasin endast är gränslös i teorin. Till exempel Lev Vygotskij påpekade att vi måste ha något att utgå ifrån. När vi fantiserar behöver vi någon typ av råmaterial att bearbeta, något att fantisera om.

Jag upplever att många barn tycker om att leka med leksaker, därför att många av dem är förknippade med berättelser. Det kan exempelvis handla om hjältar, i historier där det goda står mot det onda. Det kan också handla om animerade fordon, eller andra figurer som måste lösa problem och konflikter. Något som uppenbarligen engagerar många barn och stimulerar deras leklust.

Även om leksaken är en superhjälte från en annan planet, eller en docka som ska kläs moderiktigt, så är den ändå bara något att bygga fantasin på. Leksakerna är, liksom cykeln, starten på en resa. Hur kreativ leken blir beror ju på barnets lust att leka och om barnet har frihet att utveckla leken. Barns lek idag ska inte jämföras med svunna tiders barndomar, där kottar kanske var det roligaste man kunde leka med.

Många verkar förespråka pinnar som den perfekta leksaken. Möjligheterna tycks vara oändliga. Pinnarna kan förvandlas till svärd, trollspön, slevar och många andra saker som en påhittig hjärna förmår. Jag är också förtjust i pinnar. Vi har ju till och med en pinne i vår Barnkulturenlogga. Men föremål som är öppna att förvandlas till vad helst man vill, så som pinnar, stenar, filtar med mera, är inget som ska ställas mot andra mer definierade leksaker. Det är i variationen som fler möjligheter till olika lekar ges

Det finns ju dessutom en debatt om att vissa leksaker förmedlar skeva ideal, att en del dockor har kroppar som inte är realistiska. Men min uppfattning är att barn är kompetenta att se att det handlar om leksaker. Däremot kan man tala om mönster i samhället där begränsade och stundom förfalskade ideal prånglas ut.

Om man är orolig att barn påverkas av leksaker, och vill ge dem tydliga förebilder, tänker jag att det viktigaste är att själv vara en förebild. Är du som förälder eller pedagog nöjd med dig själv? Eller klagar du din vikt, och att inga kläder passar? Se över dina egna vanor och fråga vilka förväntningar du har på dig själv, såväl som på de barn som befinner sig i din närhet. Föräldrar behöver ta ansvar för sina barn – genom att exempelvis inte köpa film och dataspel med femtonårs åldersgräns, till en åttaåring.

Här har någon varit kreativ och gjort om dessa dockor, så att de motsvarar ett sundare ideal: Länk

Men viktigast av allt: Lyssna på barnen, och var nyfiken på vad som intresserar dem!

---