Att gå vilse - om att växa som pedagog

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse

ur Gläntan av Tomas Tranströmer

Att vara vilse kan upplevas skrämmande. Att lämna det välkända kan skapa rädsla och osäkerhet. Det kan innebära irrvägar och kaos. Att gå vilse innebär att man lämnat den upptrampade stigen och söker andra vägar än tidigare.  

Det kan vara oerhört smärtsamt.

Den som strävar efter att finna gläntan behöver lyfta blicken högre än tidigare och se på världen ur nya perspektiv. Hen behöver fånga och bearbeta nya intryck, och interagera och ta hjälp av de människor hen möter på vägen.

Jag är där i skogen. Lite vilse. Men jag är inte rädd, eftersom jag försöker att göra allt det där. Öppna mitt sinne, ta in nya intryck, bearbeta ny kunskap och göra det till mitt eget.

I februari 2004 började jag arbeta i förskolan. Min upplevelse är att synen på förskolan och dess uppdrag har vidgats sedan dess. Men för att förskolan ska kunna bli en modern institution, en barnens samhällsarena fullt ut, krävs det att alla vi som arbetar där kritiskt funderar över vår syn på människor, vår syn på lärande och vår syn på uppdraget. Vi måste våga utvecklas och förändras.

Förskolläraren och föreläsaren Erika Kyrk Seger som föreläser om Ett nytt lärarskap i digitala fotspår menar att "ett nytt slags lärarskap håller på att växa fram, liksom en ny syn på hur lärande kan gå till" (ur boken Mediepedagogik på barnens villkor 2014, sid 40). Hon menar att det håller på att ske ett paradigmskifte i vår lärarroll, och att vi måste våga reflektera, göra fel, göra rätt och göra om (Föreläsning i Jönköping, oktober 2014). Erika sätter det förändrade lärarskapet i relation till digitalitet. Och jag tror liksom Erika att det är på väg att bli ett skifte kring hur vi tar oss an vårt uppdrag, när de digitala verktygen mer och mer blir en integrerad del av vårt dagliga arbete.  

 Men jag tror också att synen på förskolans roll i samhället och synen på lärande är på väg att omskapas på flera plan. Förskolläraryrket är komplext och min känsla är att det sker en generell förändring i hur vi ser på vår profession. Samtidigt har förskolan, och dess pedagoger, många gånger svårt att frigöra sig från de starka traditioner som byggts upp under nästan 150 år – sedan barnkrubborna och barnträdgårdarnas tid (se Lärarnas historia) 

Jag har aldrig varit rädd för att förändras i mitt personliga lärarskap. Tvärtom – jag har sett det som nödvändigt. Världen förändras hela tiden. Alltså måste också jag förändras. 

Förändring innebär lärande. Lärande innebär förändring.

Jag kan identifiera flera orsaker till att mitt personliga lärarskap har förändrats. En betydande orsak för mig är min ökade teoretiska kunskap kring barn. 2010 läste jag kursen ”Barnkultur och medier”. En utbildning som diskuterade barndom,  barns kultur och barns villkor och som startade upp lärprocesser som fortfarande pågår i mig. 2011 började jag den erfarenhetsbaserade interkulturella förskollärarutbildning på Södertörns högskola. Utbildningen byggde i mycket stor grad på de erfarenheter jag redan hade, vilket gjorde att jag fick möjlighet att fördjupa och reflektera kring dem. Under utbildningen fick jag möjlighet att möta många människor med längre eller kortare erfarenhet av arbete i förskolan, högskolan blev därför ett viktigt forum för erfarenhetsbyte och reflektion.

Förskolläraren Linda Linder beskriver ett samtal mellan henne själv, Erika Kyrk Seger och Markus Bergenord i sin blogg Pedagogiska kullerbyttan. I sitt samtal pratade de om att se processer som rhizomatiska (slumpmässiga, decentraliserade förbindelser enligt Deleuze och Guattari, 1987) istället för att som kanske mer brukligt är, se dem som linjära. Ser man på processer på detta sätt, så innebär det också att man måste se på utveckling på samma sätt. De samtalade om att det snarare handlar om att ”vara i ett trassel”. De såg detta också som en metafor för nätverk – att vi i nätverk kan reda ut, skapa mening och sortera i trasslet tillsammans: "Vi måste reda tillsammans i alla våra trådar [...] och se hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld".

Precis så tror jag att det är. För att vi som lärare, och i förlängningen förskolan, ska utvecklas så måste vi vara beredda att dra i trådarna, trassla, sortera, addera nya trådar och så vidare. Och finns det ingen i andra änden av trådarna, som är beredd att göra detta tillsammans med oss, då består trasslet.

Något som också förändrat min syn på mitt lärarskap på ett märkbart sätt är mitt deltagande i ett antal nätverk. Ett sådant är det nätverk jag fått i mitt uppdrag som försteförskollärare. Ett annat har jag funnit via sociala medier. I nätverken spretar erfarenheterna på många sätt, samtidigt som de grundläggande värderingarna finns där som en fond till diskussionerna. Det jag upplever förenar dessa nätverk som arenor för ny kunskap, är att deltagarna i dem vågar dra i trådarna, fördjupa, utmana, lägga till och dra ifrån.

Minns ni hur den här texten började? Med en strof ur Tranströmers ”Gläntan”?  Just nu befinner jag mig någonstans där i skogen. Jag befinner mig i en spännande, men ganska smärtsam process. Att ifrågasätta det man tidigare trott på är inte självklart enkelt. Jag har märkt att jag ibland måste stanna upp och betrakta skeenden, utan att interagera. Parallellt med betraktandet gör jag mina egna reflektioner.
 

Jag tycker mig skönja gläntan långt där framme, även om jag ibland irrar iväg åt fel håll. Men det spelar liksom ingen roll. Det är i processen jag växer. När jag så småningom funnit gläntan, så tänker jag att jag behöver landa där ett tag. Men inte för länge – efter ett tag är det dags att ge sig ut i skogen och gå lite vilse igen.