"Det är ju bara att göra det!", "Lägg av, skärp dig!" eller "Det vore bra om du pratade lite mer på lektionerna". Känner du igen kommentarerna? Hur jobbiga de var. De avslöjar en okunskap om blyghet.
Fast inget sa jag.
För det är en del av det svåra med blyghet, att man sällan
vill erkänna att man är blyg. Det är knappast en egenskap som efterfrågas på
arbetsmarknaden. I vissa fall kan man tolka blygheten som konflikträdsla. Eller
att man så gärna vill göra rätt, men är mer rädd för att göra fel.
"Try
not. Do or do not. There is no try." - Yoda.
Yodas visdom är inte särskilt klok för någon annan än en
Jedi, eftersom prövandet är viktigt. Om vi bara kan göra saker om vi är säker
på vår sak är hämmande. Vi är människor, och att kunna göra fel är viktigt. Men
att ibland tillåta sig detta är mycket svårt. Både Sir Ken Robinson och Anne
Bamford hävdar att det är nödvändigt att ta risker och våga chansa. Ur
misstagen kan vi både lära oss något och vara kreativa. Men när blygheten slår
till låser det tankarna och man begränsar sig själv. Att vara blyg är ibland
att göra sig osynlig. Det är att hitta strategier för att inte synas eller
höras.
Blyghet brukar inte sällan andvändas som ett karaktärsdrag. Att
vara blyg är däremot ett tillstånd av obehag, som inte nödvändigtvis är
permanent eller ens konstant. Det kan kännas som en bugg i huvudet som ger
kroppsliga åkommor. Svettningar, nedfälld blick, rosiga kinder och ansträngd
andhämtning. Orden uteblir eller tonas ut och försvinner innan de når någons öron:
"Du måste tala högre!"
Om man inte förstår att det är blyghet, så kan tystnaden
tolkas som arrogans. Det är en attityd vissa blyga personer använder sig av.
Jag tycker att det är en mindre lyckad strategi för att undvika de komplicerade
situationerna.
Trick som kan hjälpa en att våga är vänner och att hamna i
rätt sammanhang. I den lilla gruppen, eller helst med en annan människa kan
man ta igen år av tillbakadragen tystnad. Det kan vara svårt att riktigt förstå
vad blyghet innebär för den som inte själv upplever sig som blyg. Det innebär att alltför ofta önska superhjälteförmågan
att göra sig osynlig. Eller att önska att man åtminstone hade grymma
ninjaförmågor.
Som blyg bär man med sig en stress, därför att man har i beredskap
att något jobbigt kan hända. Är man inte själv blyg är det antagligen mycket
svårt att relatera till. Det är inte bara att skärpa sig – även om
strategin stundom fungerar. Ibland gör man en vinst och blir starkare efteråt.
Men det kan också upplevas som en förlust. Man blir helt slut och säger
"aldrig igen" eftersom man såg hur de andra reagerade, man såg de
nedlåtande blickarna. Och man vet aldrig i förväg hur situationen kommer att bli.
I så fall skulle man ju ha kunnat slappnat av lite mer och veta när man skulle
gör den där extra ansträngningen.
Att vara blyg är inte bara konsten att göra sig osynlig,
utan även konsten att göra hela blygheten osynlig. Någon tycker kanske att det
är klädsamt, gulligt eller rentav mystiskt. Men det stämmer sällan med självbilden.
I stora skolklasser tänker jag att de blyga barnen lätt
försvinner. De kan mycket väl vara flitiga elever, men jag tror att de ständigt
är på sin vakt. De vet till exempel att de borde tala mer på lektionerna.
Att vara blyg innebär inte att man är som alla andra blyga –
men till alla som arbetar med barn:
Behovet att vara social varierar mellan barn. Det handlar
framförallt om vilken slags sociala behov man har. Men att vara blyg är inte samma
sak som att vara asocial. Håll utkik och se om du kan skapa sammanhang där
dessa individer, kan känna lite större tilltro till sina förmågor. Mitt bästa
tips är att göra det exempelvis genom konsten. Det vill säga att dessa barn och
elever får uttrycka sig estetiskt.
Om det finns möjlighet: ta med det blyga barnet och en av
dess vänner på ett eget uppdrag. Låt dem få utrymme att umgås på egen hand. Den
som är blyg vill gärna kommunicera med andra. Det är bara så svårt när andra
blickar bränner, eller när upplevelsen är att andra öron letar fel på det man säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar