lördag 26 juli 2014

Vårt gemensamma rum


Jag åkte tåg häromdagen. Tåget var fullsatt. Där fanns unga människor, som surfade på datorer eller lyssnade på musik i sina hörlurar. Där fanns äldre människor som satt och småpratade, eller tittade ut genom fönstret. Där fanns medelålders män och kvinnor, varav någon tog ett glas vin under resan. Och där fanns barn i olika åldrar.

Det är sällan helt tyst i en vanlig tågvagn. Dels ger själva tåget och rälsen ifrån sig en hel del ljud. Men även resenärerna pratar, rör sig, pratar i telefon....  Det gäller förstås även barnen, som kanske ger ifrån sig glada tillrop, berättar något för sitt ressällskap, eller kanske blir ledset en liten stund och behöver tröst.

Under min tågresa hörde jag en vuxen person återkommande gånger sucka högljutt, följt av ett "Ah, men..." . Suckarna kom när hen tyckte att något barn lät lite för högt.

Detta fick mig att fundera: Vilken toleransnivå har vi egentligen gentemot varandra i våra gemensamma rum? 

I vårt samhälle möts vi dagligen i olika typer av icke-privata rum. Det kan vara i kollektivtrafiken, som här. Men också exempelvis i affärer eller på gator och torg. Vad är det som gör att vissa – ­påfallande ofta vuxna – anser sig ha rätt att sucka och ondgöra sig över andra – påfallande ofta barn och deras föräldrar? 

Vilka förväntningar har vi på att människor i det offentliga rummet beter sig på det sätt vi själva anser vara det rätta? Är förväntningarna på småbarnsföräldrar att de ska försöka hålla sitt barn så tyst som möjligt i det gemensamma rummet, för att det annars "kan störa andra" (vuxna)? Har vi samma syn på hur mycket vuxna får låta, som på hur mycket barn får låta? Är barns ljud mer störande än vuxnas?

Förstås måste vi försöka visa hänsyn gentemot varandra och likaså tala om för varandra var våra gränser går, om de utmanas.  Men vi måste också ha förståelse för att alla inte tänker lika som vi själva, och samtala med barnen om det. Barn förstår att människor kan tänka och tycka olika.

Men vi måste få ta viss plats i vårt gemensamma rum. Oavsett ålder.

I maj skrev Mikael en text som reflekterar över människors inställning till  "barn som stör". Läs den här.

lördag 19 juli 2014

Kroppens presens - närvaron

Sol och varma vindar har värmt sjöar och hav och bjuder in sommarlediga till bad flera gånger om dagen. Några kastar en boll mellan varandra, andra plaskar i vattnet. Det kanske inte sägs så mycket, men de flesta verkar ändå trivas, oavsett ålder. Kanske är det lättare för en del att umgås med sina barn om aktiviteten är fysisk och ordlös?
Mellan tanken och kroppen ligger ett gränsland där orden härskar. Med hjälp av orden, de verbala eller uttryckta i textform, förskjuts verkligheten. Orden sätter perspektiv på tillvaron genom att tala om det som händer, har hänt eller kommer att hända. Kroppen har bara ett nu i det omedelbara rummet.

Var vi än går tar vi huvud och kropp med oss. Men om än huvudet känns tomt och munnen är tyst så har kroppen alltid ett uttryck. Hållning, miner och armar som rör sig kan skvallra om vad kroppen känner eller vill förmedla. Det är förstås även så att tystnaden kan vara talande – närmast öronbedövande – eftersom förväntningar på ordens betydenhet inte sällan är enorm. Vi lever i en värld där orden är kopplade till makt. Det är genom orden vi visar vår kunskap.

Utifrån denna bakgrund är det självklart att vi fäster stor vikt vid barns språkliga utveckling.  Att barn får lära sig att läsa och skriva är något vi ser som avgörande för hur väl de kommer att klara sig i framtiden. Det är förstås viktigt då vi skapat oss en värld där text har en oerhört betydande och central position. De märks inte minst  i tidningar, i böcker och i sociala medier, vilka helt och hållet saknar kroppsspråk. Man kan dock fråga sig om inte smajlis och emojis (så kallade emotikoner) möjligen försöker kompromissa för brist på kroppsspråk?  

Vid en direkt kommunikation har kroppen en särskild position i att föra fram ett budskap. Tänk dig till exempel att någon berättar med ord hur trevligt hen hade i helgen, men att hen samtidigt skakar på huvudet. Huvudet är en del av kroppen och huvudet styr kroppen. Det är hjärnans funktion att kontrollera musklerna – många av dem utan att vi är medvetna om det.

Du har säkert hört att "kroppen är svag och att därför måste anden (det vill säga viljan) vara stark... Eller att "det man inte har i huvudet får man ha benen". De dualistiska förställningen om intellektet och kroppen skapar en onödig polarisering. Vi är kroppsliga, sinnliga varelser oavsett den mentala kapaciteten. Visst vi kan skoja och säga att kroppen är hårdvaran och för att kompensera dess brister och drifter måste vi uppgradera vår mjukvara. vilket innebär att vi skaffar oss kunskaper. 

Jag tror att vi generellt blir allt sämre på att läsa av kroppens signaler, som om att vi vill forcera ordens makt över kroppen. Och visst, det är klart att viljan kan formuleras i ord och ge kraft åt kroppen. Men hur mycket stress kan vi utsätta en kropp för? Vilka förväntningar är rimliga? Hur länge måste man vara stilla när man går i skolan? Kommer ordning och reda att innebära självkontroll över kroppar som inte bara vill, utan behöver röra sig? Finns det inte några problem med att se oss som civiliserade och höja vår kultur över naturen? Jag menar att vi alienerar oss från naturen och de "drifter" vi föds med. Med det sagt vill jag vara tydlig med att jag inte menar att vi ska följa kroppens alla impulser. Vi är ändå sociala varelser som behöver fungera tillsammans med andra individer.

Det jag vill formulera som kroppens presens är inte motsatsen till vad kroppen kan säga i ord. Kroppar kan skriva, tala och teckna med teckenspråk. Kroppens presens är en dimension av vår kommunikation sinsemellan. Det är extra viktigt att vara uppmärksam på denna fysiska aspekt av vårt sätt att förmedla oss hos yngre barn för att de ännu inte har lärt sig ordens komplexitet. Kroppen har alldeles egen intelligens: Den tänker praktiskt genom aktioner. Den har en egen typ av pragmatik. Den lär sig genom att pröva, träna och upprepa. Den förhåller sig till rummet och nuet. Den balanserar, klättrar och hoppar. Den bygger upp och river ner stort och smått i rummet. Det kan handla om små sublima rörelser, ögonbryn som höjs, eller stora yviga gester. Som jag ser det bör kroppens uttryck erkännas för dess egen skull. Kroppens eget språk har inte någon grammatik i den intellektuella mening som det ordbaserade språket har, så det är lätt att underställa kroppsspråket de verbala och inte minst de skrivna uttrycken.

Kroppen uttrycker sig i nuet. Se hur barnen leker i vattnet, springer på stranden och jagar varandra på ängarna. Signaler som ges i ögonkast vittnar om samförstånd. En hand på axeln förmedlar samhörighet. Eller var det möjligen en nedlåtande klapp? En knuff i magen av en busig lillebror kan vara starten på en konflikt. Men det kan också vara en jargong mellan syskon – som inga andra än syskonen riktigt förstår.

Den fysiska och kroppsliga utvecklingen korrelerar med den intellektuella. Men det har olika uttryck. En del barn blir mer fysiska i sina uttryck, andra blir mer intellektuella. Några hjular fram, hoppar, klättrar, verkar oförsiktiga och utmanar föräldrars tålamod, medan andra funderar högt och tycker och frågar till dess föräldrarna får skavsår i öronen. Men vi måste förstå att barn är olika och att de uttrycker sig olika. Det är oerhört viktigt att vi inte polarisera barnens uttryck. Se de inte som två olika typer av utryck. Alla varianter finns. Det ena utesluter inte det andra. En del är mer av det ena eller det andra. Men ingen är bara det ena eller det andra.

Jag menar nu att vi vuxna lätt glömmer bort att barn ofta är mer kroppsliga eller sinnliga än oss vuxna. Det medför att vi ofta läser in symbolik sett genom ett vuxenfilter när vi vill förstå barn. I synnerhet när det handlar om små barn.

Inspireras av barnen och finn nuet, känn närvaron. Livet är det som sker nu.

lördag 12 juli 2014

Något utöver det vanliga - en reflektion kring sommarlovet


Ledig tid. Sommarlov. Semester.

Många av oss har möjlighet att ha kortare eller längre ledighet under sommaren tillsammans med våra familjer. Men hur vi väljer att spendera ledigheten tror jag varierar mycket.

Foto: www.fotoakuten.se
Vissa familjer maxar och är inte hemma en sekund under lovet. De hälsar på släktingar och kompisar, leker på nöjesparker, åker båt, bil, tåg och flygplan, åker ut till skärgården, åker hem från skärgården, picknickar, badar, kanske åker de utomlands eller utomläns... idéerna verkar aldrig ta slut.

Andra rör sig inte långt hemifrån. Barnen leker kanske i närområdet. Man kanske tar en dag i skogen eller på stranden. Eller umgås i goda vänners lag.

Hur familjer spenderar sin semester kan förstås vara beroende av vilka ekonomiska medel som finns. Men det beror också på vad man väljer att göra med sin lediga tid. Och jag tror att det påverkas av vad man som förälder tror att det förväntas av en. Och då kanske inte i första hand utifrån vad man tror att barnen förväntar sig. Jag tror snarare att  man kanske jämför sig med vad "alla andra" barnfamiljer gör. Fastän det viktigaste egentligen är att ta fasta på vad man själv och familjen tycker om att göra.

Om man frågar barnen, tror jag att de tycker att det viktigaste är att få göra saker tillsammans. Tillsammans med familjen. Och tillsammans med vänner. Jag tror egentligen inte att det allra viktigaste är vad man gör.

Sen är det klart att nya erfarenheter berikar alla människor. Men dessa nya erfarenheter behöver nödvändigtvis inte införskaffas på en nöjespark.

Jag tänker också att sommaren måste få vara en tid för återhämtning. Det måste finnas tid att bara gå hemma och skrota och kanske skaffa sig nya perspektiv också genom att läsa böcker, eller se film och teve. Man måste inte vara ute alla dygnets 24 timmar bara för att solen skiner.

Utöver människors olika möjligheter och preferenser för vad man gör med sin lediga tid,  så tänker jag på de barn som lever under förhållanden där det inte finns någon möjlighet att göra några utsvävningar under sommaren. Många av dessa barn går förmodligen på förskola eller fritids under stor del av sommaren. Min förhoppning är att förskola och fritids har möjlighet att göra något utöver det vanliga för de barn som tillbringar många och långa sommardagar där.

Du som arbetar på förskola eller fritids under sommartid:  hur tänker ni kring detta på din arbetsplats? 

lördag 5 juli 2014

Den spekulativa bilden av barn på nätet


Den som blir anställd i en skola, på en förskola eller på ett fritids får skriva på ett sekretessavtal, där hen lovar att inte lämna ut känslig information om barnen som hen arbetar med till utomstående personer. Man tror att det kan ha menlig inverkan på barnen.

Det kan verka en smula tragiskt att vi måste påminna varandra om vad som är okej att föra vidare till utomstående när det gäller information och kunskaper vi har om andra. Privat skriver vi ju inga reella avtal med varandra där vi lovar att ha ett schysst bemötande och inte "snacka skit" bakom ryggen. Schysst bemötande ingår i det sociala kontraktet. Det vill säga att det i de allra flesta sammanhang finns ett underförstått samförstånd om vad som är okej att säga till andra människor.

Vi är alla olika. Vi resonerar olika och sätter gränser gentemot barn olika. Att vi gör det beror på vilka referenser vi har, exempelvis kulturella skillnader och ålder. Jag har sett att man i många sammanhang talar om att använda sitt sunda förnuft. Som om att vi alla definierade begreppet "sunt förnuft" på samma sätt. Men gör vi verkligen det?

Många vuxna tar sig rätten att tala om och med barn som lägre stående varelser. Även om det inte är uppenbart eller ens avsiktligt, så kan tonen lätt bli nedlåtande.  Barn blir lätt förminskade och betraktas utifrån sina tillkortakommanden som objekt för vuxnas nöje. Vad barn säger och gör "är ju så tokigt" och "gulligt" och "de är så himla roliga när de är arga".
Men är det verkligen okej att tala om barn på detta sätt? Har barnen gett sitt samtycke? Tycker de att det är roligt att bilder på dem cirkulerar på nätet?  Tror man att barnen inte förstår eller bryr sig, eller att de inte får veta något? Tror man att de också kommer att tycka att det är roligt då de blir äldre?

Barnen blir till spektakel. Det blir lite av en freakshow om jag spetsar till det. För det är just därför att de är barn som vi tycker att det är rart, lillgammalt eller hysteriskt roligt. För det är faktiskt roligt många gånger. Men det är inte bara roligt! Det som händer är att barn upphör att vara individer, de blir istället symboler för olika diskurser kring barn. Som exempel kan man ofta se det i tevereklam. Barnen i reklamen blir exempelvis symboler för "det naiva barnet", "det kompetenta barnet" eller så är det "så enkelt/säkert att till och med att ett barn kan göra det!" Jämför detta synsätt med hur vi tidigare har sett på kvinnor i reklam för produkter som hör till hem och hushåll...

Jag är intresserad av den syn som finns på barn. Jag ser en del spektakel på nätet, och visst tycker även jag många gånger att det jag ser är skojigt. Ett exempel är barn som stavar tokigt – i stället för att skriva ett vanligt ord skriver de omedvetet något obscent. Men allt oftare sätter jag skrattet i halsen när jag ser liknande saker. Ingen verkar bry sig om att man inte sällan gör sig lustig på barnens bekostnad. För vad? En like-raket? En viral succé? Eller vadå?

Ska vi sluta berätta om barn? Nej, det är inte det jag menar. Men jag vill mana till eftertanke innan man publicerar något på nätet som har koppling till barn. Jag tänker att man ska vara restriktiv med bilder. Det är också bra att göra skillnad på man anser vara personligt, och vad man anser vara privat. Om möjligt bör man fråga om barnets medgivande innan man publicerar något som har att göra med hen. Tänk dock på att barnet inte har samma erfarenhet av eller förståelse för vidden av att bli publicerad på nätet. Därför krävs det av föräldrar och andra vuxna att de använder sig av sin egen kunskap, erfarenhet och sitt goda omdöme för vad som är okej att publicera. Att anonymisera vad ett barn har gjort eller sagt kan vara att föredra, tycker jag. Men det får förstås vägas mot barnets vilja att inte vilja var anonym.

Jag är verkligen förtjust i den så kallade delakulturen på nätet. Men det finns en mörk sida av den och den får vi inte blunda för. Den negativa sidan handlar just om känslig information om andra personer, som kan vara rolig för någon att ta del av, men förnedrande för någon annan. Denna information sprids lätt och kan ge stora effekter på andra sidan skärmen. Internet är inte på låtsas.

Barn är inte ett annat folk. De är inte heller en homogen grupp. Barn är olika. En del är lite mer lika varandra. Vi lever i ett komplext samhälle och barnen har ännu inte så mycket erfarenhet. Det innebär stundom att de har ett annat förhållningssätt än oss vuxna. Det kan tolkas som att de är mer naiva eller oförstörda av att leva med det ansvar som kommer med åldern.

Genom att tala om juvenism/barnism/childism när det gäller barn så kan vi jämföra med andra -ismer (så som feminism och rasism) och se hur maktstrukturer blir synliggjorda. När det gäller juvenism är utgångspunkten ålder. Vi kan se på människors olika uppfattningar om skillnader mellan barn och vuxna. Vi vuxna är de priviligierade. Barnen är på många sätt beroende av oss och de behandlas inte som jämlikar av oss. Jag vill här inte diskutera huruvida det är bra eller dåligt. Jag menar bara att vi bör se, och bekräfta, denna maktstruktur.

Barndom är en social konstruktion. Synen på barn har förändrats över tid. Likaså hur barn har definierats. Jämför till exempel med tonårskulturen som växte fram under 1950-talet. Innan dess var det i princip i och med konfirmationen som barnet blev vuxet.
Vi som är vuxna ser det som vårt ansvar och vår skyldighet, respektive rättighet, att fostra barnen. Men de är i mångt och mycket utlämnade till vårt goda och/eller bristande omdöme.

Det är lätt att bli blind för sin egen positions priviligier. Detta är också något som jag har sett att man flitigt återkommer till när man diskuterar feminism eller rasism. Den som inte är i underläge har som regel svårt att förstå allvaret i den utsattes position. Det är lätt att trivialisera andras problem då de inte direkt påverkar en själv.  Det handlar som jag ser det om att erfarenheter uppfattas olika beroende på vilken position man befinner sig i. Om ett barn blir ledset för att dess kartongbil gick sönder kanske föräldern säger att "det inte är hela världen". Men just då var det hela världen för barnet. Det måste vi ha respekt för. Samtidigt som vi behöver trösta och nyansera.

Så när vi ser bilder på barn, läser om dem eller ser filmklipp så bör vi vara vaksamma på om det är en okej bild av barnet som visas. Inte bara utifrån det enskilda barnets position utan om det förstärker en förlöjligande bild av barn generellt. Vi kan absolut dela våra upplevelser och erfarenheter av barn, och tillsammans bidra till en bättre bild av dem. För det är bilden av barnet, som ger oss förståelsen för barn och formar idén om barn. Denna bild påverkar sedan hur vi bemöter barn.