#Barnkulturen möter Oskar Hejll

Oskar Hejll skrev för en tid sedan ett inlägg på Facebook där han undrade lite kring pedagogik riktat till barn. Utgångspunkten för hans inlägg var utställningen Skräck och skrock - det ockulta sekelskiftet 1900 som visas på Hallwylska museet i Stockholm, där han skulle delta med rekvisita. En gemensam vän uppmärksammade mig på Oskars fråga, eftersom det handlade om barnkultur och monster. Jag kände genast att jag ville veta mer om projektet.

Det resulterade i att jag åkte – inte till världens ände, men väl ut till Stockholms utmarker – för att träffa Oskar Hejll. Jag åkte långt ut på den röda tunnelbanelinjen till förorten Alby. I Alby ligger Subtopia, som är en plats där ett stort antal kulturarbetare och företag har sin bas. Det är en spännande plats för kreativa möten. När jag kommer dit lägger jag exempelvis märke till namn som Cirkus Cirkörs och Clowner utan gränser. 

     I Subtopia har Oskar Hejll sin verkstad, sitt kontor och ett ockult referensbibliotek. Han började verka som dockmakare 1996, men han beskriver sig numer vara projektledare, projektutvecklare, föreläsare, artist och författare. Jag tycker mig ana något av en multikonstnär i Oskar, en person som lever på sitt entreprenörskap.

     Oskar berättar att han driver mycket av arbetet som egenföretagare, med allt som följer med detta. Det innebär mycket utöver det faktiska skapandet:  underhålla nätverk, resor, sälja in idéer och andra förberedelser av olika slag. Oskar påtalar vikten av att omgärda sig med bra människor, eftersom hans projekt många gånger innebär samarbete med andra. Därför handlar mycket av hans arbete om att se till att knyta kunnigt folk till sig.

Hejll menar att hans arbete inte i första hand riktas specifikt till barn. Visst händer det att han får uppdrag vars målgrupp från början är barn och unga, men som regel är det hans projekt som styr, och i andra hand målgruppen. Jag upplever att Oskar är driven av att ha kontroll över sitt eget skapande. Idén som måste säljas in kommer först, sedan startas projektet upp, innan arbetet för att nå publiken börjar.

Ett av Oskars tidigare samarbetsprojekt

I Hejlls verkstad finns mängder av prylar, det är en till synes mycket varierande verksamhet han sysslar med. Jag anar ändå ett tema bland alla isärplockade urverk, höga hattar och vampyrjägarkit. I ett hörn står kulisser till en tidsmaskin, vilket avslöjar hans intresse för steampunk (En estetisk genre som utgår från ett futuristiskt 1800-tal, ett slags "framtiden i dåtiden", typ ångdrivna robotar). När man står i Hejlls verkstad så är det som att stå i kulisserna till hans eget universum.

Oskar berättar om Tidsmaskinen, en föreställning där skolelever får möjlighet att själva interagera med karaktärer (alla misstänkt lik Oskar) ur historien. Idén är att skapa en resa i tiden där barnen får en chans att uppleva historien ur ett annorlunda perspektiv än vad de kanske är vana vid.  Målet med föreställningen är att engagera eleverna i ämnet historia, genom att få möta historiska personer så som exempelvis Anckarström. Hejll vill att eleverna ska få en känsla för hur det kan ha varit på Gustav III:s tid. Han säger att "Det handlar inte så mycket om vilket årtal Anckarström sköt Gustav den tredje, utan varför".

När vi möts berättar han att han håller på att fylla en container med "medeltid och magi". Han ska för andra året i rad åka till Liseberg i Göteborg för att leva medeltidsliv och bjuda unga på äventyr, tipspromenad och skattjakt. Han menar att barnen kanske rent av lär sig något nytt om folktro när de hör smeden berätta om trollen. Det hela låter inspirerande, jag tänker att det låter som en minst sagt udda attraktion för Göteborgs stora nöjesfält. Men hans erfarenhet från i fjol är att det var mycket uppskattat av besökarna.

Oskar berättar att det ofta är föremålen – prylarna –och den berättelse de förmedlar som står i centrum i hans produktioner. Det märks hur det kreativa tar stor plats. Idéer föds inte sällan i möten och de skapande processerna används för att ge nya vinklingar på den historia vi annars är vana att höra eller uppmärksammar fenomen som tillhör det udda och obskyra. Jag kan själv intyga efter att hört Hejll föreläsa om vampyrer, gengångare och hemliga sällskap på Hallwylska, att han har ett stort kunnande i dessa ämnen.

 Det krävs omsorg om detaljerna, för att kunna förmedla kvalitativ underhållning. I Oskars skapande handlar det om underhållning med innehåll och substans. Varje föremål på scenen är av betydelse, han använder ingen extra utsmyckning.

    Oskars arbete handlar dock inte bara om att skapa nytt, det kan också handla om att göra rekonstruktioner utifrån olika fynd. Oskar nämner att han deltog i ett projekt i vikingastaden Birka, på Björkö i Mälaren. Genom att rekonstruera föremål och kläder kunde man levande­göra historien och på så vis blev även berättelserna om de som levde på Birka under vikingatiden mer påtagliga.

Jag upplever att Oskar är en historieberättare som vill återskapa såväl som skapa nya och häpnadsväckande möten. Han menar att det är i mötet mellan människor som idéer utbyts och föds. Till sin hjälp att berätta historier har han föremålen. Tingen blir kvar efter att människorna som tillverkade och brukat dem har försvunnit. De lämnar de spår efter sig i just föremålen. Saker och ting kan fortleva trots att både tid och rum förändras.

Oskar menar att han inte är någon pedagog. Samtidigt märker jag hur han vill förmedla kunskap och lust för historia och annorlunda berättelser. Vi samtalade om vad det egentligen innebär att producera kultur för barn? Ska vi förstå det som att kultur för barn ska ske på "en låg nivå"? Oskar menar att det snarare handlar om att skapa på hög nivå. Dels för att han litar på sin publik och dels för att det ska ge något nytt för den som deltar i eller iakttar verket.  

     Mina tankar går osökt till Vygotskijs idéer om kunskapsöverföring - det vill säga att låta barnet bli "ett huvud högre". Det finns ingen vits med att berätta något för barnen som de redan vet. Man behöver inte vara oroliga för att alla inte förstår allt, det viktigaste är att stimulera nyfikenheten.

När vi talar om hur man förhåller sig till barn i skapandet menar han att han vill att alla i publiken ska få något. Det gäller oavsett om det är ett historiskt projekt med en klass 3, om det handlar om skapande skola eller om det gäller en resande varieté på en steampunkfestival. Han vill inte göra en "föreställning för barn" medan föräldrarna står runt hörnet och röker eller kollar Facebook. Det finns alltså ett medvetet dubbelt tilltal i Oskars verk.

Jag frågar vad Oskar Hejll förväntar sig av sin publik.  Han talar då om delaktighet. Hans projekt innefattar till stor del interaktion med barn. Vi återkommer flera gånger till hans bakgrund som så kallad lajvare. (Lajv kommer av levande rollspel, en slags improviserad lekfull teater med flera parallella berättelser och utan publik) Han menar att inget kan gå fel, då det handlar mycket om att improvisera och att få barnen engagerade. Det gäller bara att vara förberedd och kunna ämnet. Om han exempelvis ska göra ett projekt om häxor, ser han till att lära sig så mycket som möjligt om häxor. Han läser alla böcker han kan komma över, ser filmer, läser serier och så vidare. Oskar Hejlls arbete är inte bara hans levebröd, det är hans livsstil och därför krävs det beredskap.

Oskar Hejll. Selfie, 30 mil norr om Polcirkeln.

Jag summerar mötet utifrån mitt barnkulturella perspektiv med att Oskars verksamhet handlar om att gestalta kunskap med hjälp av föremål, genom interaktiva möten med publiken. Det är viktigt med en fängslande berättelse och omsorgen om tingen och detaljerna ger berättelsen ytterligare dimensioner. Genom det lekfulla berättande och det gemensamma samtalet formas ett lärande ur nyfikenheten på obesvarade frågor. Vid första anblick kanske det verkar som om Oskar Hejlls verksamhet är spretig. Men jag upplever att de länkar i varandra. Det är inte olikt hur idéer vandrar i mötet mellan människor.

Oskar Hejll är nu aktuell med boken Dr Cagliostro 's Cabinet of Curiosities. Är ni mer nyfikna på eller vill komma i kontakt med Oskar kan kolla Kompani Bastard

Intryck -- uttryck - #71

Veckan som gått har för min del erbjudit rika tillfällen till reflektion kring förskolans uppdrag. I onsdags deltog jag vid SETTmässan (Se här).  I  torsdags deltog jag i Skolverkets utbildning Värdegrund och likabehandling, vilken ges på flera lärosäten i landet.

 

De båda dagarana hade verkligen helt olika innehåll. Samtidigt finns det många beröringspunkter. Och att se på uppdraget från olika perspektiv, är mycket viktigt.

Vitsen med att gå utbildningar, besöka mässor, höra föreläsningar, delta i seminarier och så vidare är ju att det ska komma verksamheten, och specifikt barnen, till gagn. Jag funderar därför på hur mina nyvunna kunskap ska kunna komma till uttryck framöver.

Vid både mässa och utbildning deltog kollegor från min arbetsplats, liksom min chef. Att vara fler personer som deltar ger större möjligheter till fördjupad reflektion. Gemensam reflektion gör att man tvingas formulera sina tankar på ett kärnfullt sätt. Tillsammans kan man nå längre i reflektionen tänker jag, då en persons tankar ger associationer hos en annan.

Bild lånad från moomin.com

Något annat som hjälper mig att sortera intrycken är att skriva: anteckna, blogga, twittra och så vidare. Det är en möjlighet för mig att skilja ut det som känns viktigt. Intryck som ger ny kunskap och insikter, eller sådana som bekräftar det jag redan vet.

 

Viktigast är förstås att hela tiden ha ett barnperspektiv vid bearbetningen av intrycken. Var måste vi tänka nytt för att förskolans utveckling ska ske på bästa sätt? Och hur ska det komma barnen till godo? Och vad är det vi gör bra och således ska fortsätta att göra?

Seminarium om Skapande skola på Teater 3

Förra veckan deltog jag i Teater 3s seminarium Skapande skola i praktiken. Jag var inbjuden i egenskap av student. Jag studerar Barnkultur på Centrum för barnkulturforskning (CBK) vid Stockholms universitet. För ett tag sedan var jag och tre kurskamrater på Teater 3och gjorde publikobservationer vid barnföreställningen Vill veta, under ett moment som hette Barns tolkningar av barnkultur. Vi gjorde därefter uppföljande intervjuer med barnen.

Skapande skola är vår regerings kanske hittills största satsning på barn och kultur. Men många teatrar upplever att det är svårare nu än någonsin att få möjlighet att spela teater för eleverna. Jakob Stefansson på Teater 3 beskrev det som att det är en lång väg från ax till limpa. Flera teatrar upplever säkert också såsom Teater Fredag – vilka vill spela teater som berör, och skapar empati – att de känner av det pedagogiska oket. Ska konsten verkligen underkasta sig pedagogiken? Skolan har en tydlig fokusering på lärande och vill se nyttan av konsten. De estetiska ämnena har överlag låg status i skolan. Man skulle kunna tro att lärare och rektorer som inte själva har erfarenheter, kunskaper eller ens intresse av kultur, skulle uppfatta konsten som något exotiskt och svårt.

Jag vill dock inte generalisera på det viset. Det finns fullt av goda exempel där skolans representanter har både intresse och kunskap och inte minst egna erfarenheter av fantastisk konst. Frågan är om det räcker, eftersom Skapande skola sker i projektform. Är Skapande skola verkligen den bästa lösningen? Blir barnen verkligen delaktiga? Jag kan rekommendera att ni läser Maria Svalin Sundfeldts Skapande skola och barns rättigheter till inflytande, delaktighet och kultur.

  

Mitt blygsamma bidrag under debatten handlade om att sänka ögonhöjden - men inte nivån. Jag belyste att barn själva är medskapare av sina konstnärliga upplevelser. Det var inte något som alla tog för en självklarhet. 

Men vad är en konstnärlig upplevelse? Är konstnären enbart en sändare och barnen bara mottagare? Vad betyder det för barnen om de ses som en projektionsyta? Barn är inga tomma dukar konstnärerna målar sina berättelser på. Det motsvarar snarast en diskursiv barnsyn, där barnen mest liknar kärl som ska fyllas med klokskaper från vuxna. Alltför ofta tenderar vuxna att kolonisera barnkulturen och göra den till en åsiktsarena. Resultatet blir att barn objektifieras och att barns egna perspektiv riskerar att förloras. Med det sagt, menar jag inte att kritisera Teater tres seminarium, tvärtom. Men diskussionen utgick inte från eleverna. Däremot uppskattar jag att de bjöd med mig som hade ambitionen att problematisera utifrån ett barnperspektiv, därför att barnens roll inte är passiv.

Den ryska filmskaparen Sergej Eisenstein menar att all konst bygger på konflikt. Jag anser att för att konst ska vara intressant behövs motstånd. Det betyder inte att konsten är svår, utan att den inte viker för det svåra. Konsten utmanar gränser och bidrar till kritiskt tänkande.

Vill skolan göra samma sak? Gestaltandet av kampen skapar dynamisk spänning. Kan barn läsa in sig i den konflikten, så kan det finnas meningsfullhet i konsten. Det som då behövs är en gestaltning av en position som barnen kan relatera till. Denna position kan sedan hamna i obalans. Jag kan föreställa mig att det som behövs är förskjutningar av perspektiv. På så vis utmanas publiken på ett betydelsefullt sätt.

Så vad innebär det att barnen är medskapare av sina konstnärliga upplevelser? Som åskådare har de möjlighet att föra in konflikter, kampen, gestalter och berättelser in i de inre landskap de bär med sig.

Det är skillnad på hur olika barn upplever sina konstnärliga möten. Någon garvade, en annan förstod inte, men det smittade till flera andra, som började fnittra. Vuxna tolkade att publiken skrattade, men det betyder inte nödvändigtvis att alla tyckte att det var roligt. Vad som är roligt är personligt, men kan förstärkas av kollektivet. Det sociala samspelet är många gånger en avgörande faktor, men hur det påverkar intrycken är individuellt, inte enbart kollektivt. 

Därtill får vi inte glömma att förförståelse och förväntningar påverkar barnens upplevelse av föreställningen. Med tidigare erfarenheter påverkas de nya intrycken. Så istället för en tom duk: en hel tavla. I det landskapet placeras nya gestalter som förändrar motivet. Det kan ske bara lite, kanske inte med en gång. Eller så förändras hela innebörden av tavlan!

Någons uttryck blir en annans intryck. Kan det sedan omvandlas och bli ett meningserbjudande nytt personligt uttryck, så blir konsten relevant och levande.